Åklagaren Rolf Hillegren har hamnat i blåsväder efter att ha beskrivit sexuella övergrepp inom äktenskapet som något liknande en ”ordningsförseelse”. Det är naturligtvis ett obehagligt uttalande. Det är dessutom svårt att förstå vad han konkret menar. Om en man tvingar sig till sexuellt umgänge från sin partner efter att hon sagt nej så är det långt ifrån ordningsförseelsernas värld. Uttalandet är ogenomtänkt. Dessutom så befäster det stereotypa föreställningar, där mannan ”vill till” och kvinnan ”säger nej”. Samma stereotyper hörs dessutom i kubik i reaktionerna på uttalandet. Så för att en gång för alla klargöra det så är det lika illa med en kvinna som inte respekterar mannens nej, kanske efter att en initial sexuell kontakt tagits, eller att en kvinna inte respekterar sin kvinnliga partners nej, eller en man som inte respekterar sin manliga partners nej. Det vore trevligt om man kunde komma ifrån den här grottmänniskosynen på sexualitet där mannen helst vill dra kvinnan i flätan hem till grottan för att där tvinga sig fram.

Bortom denna diskussion kan det vara värt att påminna om att Hillegren tidigare varit aktuell i diskussioner om våldtäktsbegreppet. Och som jag (och andra) läser hans tidigare artiklar är han främst ute efter att inte urvattna begreppet så att de vidrigaste brotten, våldtäktsbrotten i den mer traditionella bemärkselsen, hamnar i samma kategori som mindre allvarliga övergrepp. En överfallsvåldtäkt på gatan är trots allt värre än en för långsam reaktion när den ena parten ångrar sig i akten.  

Det kan jag känna viss förståelse för, att vilja värna om den särskilda offerställningen för de värsta brotten. Men det gör inte yttrandena denna gång rimliga på något sätt.

Någon grund för en JO-amälan kan dock inte gärna finnas. Dessutom: Det finns ingen anledning att skicka in mer än en anmälan.

**

Hillegren måste bort”, skriver nu Madeleine Leijonhufvud i SvD. Det är litet oklart även vad hon menar. Men om hon menar att åklagaren skall sparkas för sitt uttalande så är det rent förfärligt. Nog måste även en åklagare få uttrycka sig även på sätt vi inte uppskattar utan att han riskerar att få sparken?

Över huvud taget så börjar alla de här dreven som vill avpolletera jurister – eller andra rättsväsendets aktörer – så snart de uttrycker sig på ett misshagligt sätt bli ganska så obehagliga. Det är en sak att en åklagare, liksom alla andra, bör kunna avsättas om hon (eller han) allvarligt åsidosatt sina åligganden. Om Hillegren inte åtalar när han borde så finns det sanktioner att tillgå. Men för ett uttalande? Som dessutom är otydligt? Det hoppas jag verkligen inte.

Leijonhufvuds uttalande blir en del av en obehaglig rörelse, en rörelse vars budskap är: Håll tyst och rätta in dig i ledet, annars måste du gå!

Vad hände med den tolerans mot oliktänkande som tidigare präglat juristerna? Eller den sunda skepsisen mot bombastiska tonlägen?

Annons