Jag har ju tidigare varit kritisk (se här, här och här) mot nämndemannainstitutet och ser ju, som man gör när man redan har bildat sig en mening, den oväntade utvecklingen i det s.k. Arboga-målet. En av nämndemännen i målet har nu ”hoppat av” efter att i media givit uttryck för att hon redan tidigt i målet givit upp den för rättssäkerheten nödvändiga oskuldspresumtionen. (se DN, SvD och AB).

Nu är jag väl i och för sig inte helt övertygad om att det uttalande som den nu avhoppade nämndemannen gjorde verkligen skulle ha räckt för att jäva ut henne om det prövats. Vidare så behöver det inte betyda något för den fortsätta handläggningen av målet i tingsrätten. Sådant här händer ibland. Mitt eget mest flagranta exempel på det är från min tingsnotarietjänstgöring där en nämndeman blev så glad åt att se sin gamla kamrat i målsägandestolen att han gick och åt lunch med honom i en paus i heldagsförhandlingen.

Sådana här missar sker eftersom nämndemännen (oftast) inte skolats in i en förståelse för vad den dömande verksamheten innebär. De saknar helt enkelt tillräcklig kompetens. Det är inget karaktärsfel. Det är ur ett mänskligt perspektiv helt naturligt att nämndemannen i Arbogamålet till slut får svårt att värja sig mot medias frågor och hennes delvis förutfattade menignar är ur vardagspsykologisk synvinkel inte alls konstiga – det är självklart att såväl hon som många andra påverkats av den mediadiskussion som målet rörde upp redan innan förhandlingen inleddes.

Problemet är den bristande insikten om betydelsen av att upprätthålla respekten för domstolens roll, om betydelsen att hålla tand för tunga, om betydelsen av att vara en DOMARE satt att döma sina medmänniskor. Det är en oerhört ansvarsfull uppgift som kräver kunskaper och en rättsstatsideologisk insikt. Den kan saknas hos lekmännen.

På TV4 Morgon så svamlar jag ur mig något kring detta principiella problem idag.