Människohandel ligger högt på listan över samhällets värsta brott. Att säljas som en vara och tvingas att prostituera sig, tigga eller att tas ifrån sina organ är bland det mest förnedrande en människa kan utsättas för.

Det har rått – och råder, såvitt jag vet – politisk konsensus om att slavhandeln hör till det civiliserade samhällets vidrigaste kriminalitet. Men det har visat sig svårt att fånga in just vad en människohandel innebär. Centrala komponenter är att offret tvingas in i ett sammanhang hon inte fritt valt att försätta sig och att hon på något vis i den betvingade situationen säljs. Paradigmexemplet är fortfarande trafficking för sexuella ändamål: Människor förslavas och säljs som prostituerade.

Det viktiga är att någon form av definition behövs. Utan ett begrepp så kan samhället inte bekämpa farsoten. Utan en fungerande lagreglering av männniskohandelsbrott kan det bli så att domstolarna dömer slavhandlarna enligt andra regler, t.ex. koppleri som har ett helt annat syfte än människohandelsbrottet.

Efter vissa problem tycks nu lagstiftaren lyckats åstadkomma en rättstekniskt lämplig lagstiftning mot människohandel (vilket inte behöver innebära att den i praktiken kommer att fungera – det krävs ju att man faktiskt får tag i brottslingarna också). Förhoppningsvis kan den nya lagstiftningen användas för att döma brottslingarna för slavhandel och inte bara för att ha hjälpt prostituerade som kopplare.

När det har visat sig varit så svårt att hitta en fungerande formulering av vad människohandel innebär så blir det särskilt tråkigt när politiker utnyttjar ordet människohandel för att driva hem politiska poänger på helt andra områden. Marita Ulvskog, EU-parlamentskandidat för S, har jämfört den europeiska arbetsmarknaden med människohandel. Bakgrunden är Laval-målet och de lettiska arbetare som jobbade i Vaxholm och som möttes av organiserade demonstranter som skrek ”Go home!”. 

Ulvskog jämställer lettisk arbetskraft med de förslavade prostituerade och barn som säljs för att tas ifrån sina inre organ. Den som köper arbetskraften jämställs med den vidrigaste organiserade brottslighet som idag plågar världen. Det är ett destruktivt exploaterande av en viktig terminologi. Och det sker i ett tillstånd när terminologin skulle må bra av att få sätta sig.

Om min arbetsgivare köper mina tjänster så handlar man i och för sig upp en del av min tid, en del av mig kanske man kan säga. Men det är inte människohandel. Och när man börjar kalla det för människohandel urholkas begreppet. Dilution, kallas det ibland. Förlorarna är de offer för riktig människohandel som därmed placeras i ett fack av vanliga arbetstagare som uppbär lön för att göra sitt jobb.

***

Se även Klambergs kommentarer. Och de intressanta kommentarerna från det lettiska bolaget självt i DN. Om bolagets uppgifter stämmer blir Ulvskogs kommentarer än konstigare. Enligt bolaget så erhåller de letttiska arbetarna 75 kronor i timmen efter skatt plus traktamente med en femhundring per dag och betald bostad. Det innebär att en person som arbetar i Sverige en månad om 20 arbetsdagar får ut 25000 netto. Det skulle vara bra betalt för de flesta arbetare. Och för arbetare från ett Lettland i kris måste det vara väldigt bra betalt.

Advertisements