Sanna Rayman delar ut plus och minus till lagändringen om att preskription för vissa allvarliga brott (mord) avskaffas. Plus går till att preskriptionen avskaffas. Minus går till att lagen får retroaktiv effekt. Hon avslutar med följande mening:
Retroaktiv lagstiftning hör inte hemma i en rättsstat och det borde vara en självklarhet för en borgerlig regering.
I ledarbloggen utvecklas inlägget även till ett skämt med bistånd av Rick Falkvinges förvisso ganska fyndiga bingo-förslag, Askbingo. Även Falkvinge skriver att det är en grundläggande rättsprincip att inga lagar gäller retroaktivt.
Men är verkligen detta en grundläggande rättsprincip?
Nej, det är det inte.
Det är en grundläggande rättsprincip att inga straffbud skall gälla retroaktivt, men straffbuden är bara en pyttighet i lagstiftningen i sin helhet. Förmånlig lagstiftning fungerar ofta retroaktivt. Ibland är hela syftet med en lagstiftning att den skall verka retroaktivt, eftersom den tidigare lagstiftningen ansågs otillräcklig i sitt skydd för enskilda. Ett exempel på det är lagen som gav tvångssteriliserade rätt till ersättning för åtgärder som inte skulle ansetts ansvarsgrundande för det allmänna enligt den vid tiden gällande lagen. Få torde ha svårt att se det som ett rättssäkerhetsproblem med sådan lagstiftning.
Det är bara viss retroaktiv lagstiftning som aktualiserar rättssäkerhetsfrågor. Är detta ett sådant fall? Är den retroaktiva tillämpningen av regeln om avskaffande av preskriptionen ett retroaktivt förbud? Frågan är komplicerad. Att mörda någon var förbjudet både innan och efter den 1 juli 2010. Det är inte i sig ett nytt straffbud som införs. Å andra sidan så kan den person som gömt sig undan rättvisan i enlighet med den nuvarande preskriptionsskalan efter den 1 juli fortfarande lagföras – straffbudet får därmed en delvis annan innebörd även för handlingar som begåtts för länge sedan. Poängen är att frågan inte är enkel. Och framför allt: Den låter sig inte fångas i någon svart-vit maxim om att en rättsstat inte kan tillåta retroaktiv lagstiftning.
(Se även Klamberg.)



8 kommentarer
Comments feed for this article
juni 28, 2010 den 11:41 f m
Beelzebjörn
Intressant.
Tack för länken.
Svarade helt kort på din kommentar.
Nu, tid för kaffe och eftertanke 😉
juni 28, 2010 den 9:06 e m
I mörkret är alla lagförslag Askgrå « No size fits all
[…] Jag kan förstå misstänksamheten, men i detta fall verkar det faktiskt vara ett bra lagförslag. Vad jag förstår efter att ha läst Mårten Schultz och Mark Klamberg så gäller den förlängda preskriptionstiden som nu föreslås endast för gärningar där tiden inte redan gått ut. Det känns inte alls självklart att det då är ett övergrepp på rättstatens principer. Mårten tycker att retroaktiv lagstifning visst hör hemma i en rättstat ibland. […]
juli 1, 2010 den 7:39 f m
Björn
Finns det något fall där en mördare kommit undan rättvisan för att efter 25 år komma fram och skryta om brottet? Finns det alltså någon som nu kan straffas eftersom han erkänt ett mord i tron om att han inte kan lagföras pga preskriptionstiden?
juli 1, 2010 den 4:45 e m
Dr M
Ett exempel på det är lagen som gav tvångssteriliserade rätt till ersättning för åtgärder som inte skulle ansetts ansvarsgrundande för det allmänna enligt den vid tiden gällande lagen.
I någon mening kan detta naturligtvis ses som ett exempel på retroaktivt gällande lagstiftning. Å andra sidan ser åtminstone jag det som en helt avgörande omständighet att staten beslutar om en lag som gäller statens skyldighet att betala ut ersättning för ett agerande av staten som staten (i efterhand) beslutar var kränkande. Man kan då också se det som ett enkelt beslut att betala ut en viss summa pengar till en viss uppsättning individer — ett beslut som gäller från och med nu, och som är en engångshändelse. Det innebär inte att man i efterhand påför ansvar på någon annan. Sett ur det perspektivet är det inte en retroaktivt gällande lag.
Jämför med (den fiktiva) situationen att staten beslutar att företag ska betala ut ersättning för bullerskador till personer som helt enligt då gällande regler arbetat utan hörselskydd. Samma företag hade, i ett anfall av samvete, på egen hand kunnat besluta om att betala ut ersättning till de bullerskadade, därför att man i efterhand tycker att man borde ha haft strängare föreskrifter än lagen krävde. Det ena är en retroaktivt gällande lag, det andra är ett beslut som gäller från och med nu (men förvisso med grund i en tidigare uppkommen situation). Lag om ersättning till tvångssteriliserade är statens sätt att fatta beslut om att gottgöra personer för en av staten begången, men då laglig, oförrätt.
Ett mer oantastligt exempel vore kanske retroaktivt gällande ändringar av skatteregler. Och frågan är väl om vi ska sådana …
juli 1, 2010 den 10:00 e m
grundlag
Det här var verkligen ett uruselt inlägg.
Någon hänvisning till internationella sysnätt finns inte. Vad säger till exempel anglo-saxisk rätt om detta?
Det enda exemplet var inget riktigt exempel. Det har redan förklarats ovan. Lagen om ersättning drabbar ju inte någon enskild person.
Inte heller det aktuella fallet analyseras utan kommenteras bara med svammel om att det inte är självklart. Klarar du inte bättre än så?
Sedan vet vi vad detta handlar om. Makteliten i Sverige är rädda för att en polis eller SÄPO-man faktiskt skall träda fram och säga att jag mördade Olof Palme. Och förklara varför.
Nyheten att det inte var någon ensam galning utan den egna säkerhetstjänsten eller motsvarande skulle leda till en internationell omvärdering av Sverige utan motstycke.
Det är det som regeringen vill undvika.
Jag vet förstås inte vem som mördade Olof Palme, men Leif G W Persson verkar tro på polisspåret och det gjorde också de två journalister i Norrland som gjorde den enda riktigt djuplodande journalistiska undersökningen av Palme-mordet.
juli 12, 2010 den 3:10 e m
profanum_vulgus
grundlag:
Varför skulle dagens maktelit vara rädda för det?
juli 15, 2010 den 7:39 f m
Eller
grundlag:
Snubbla nu inte på foliehatten 🙂
juli 22, 2010 den 12:15 e m
Anders
@grundlag
Att någon över-huvud-taget träder fram (när brottet är preskriberat) och säger att han mördat Olof Palme vore väl pinsamt även om det inte var en polis eller SÄPO-man.
Vederbörande skulle turnera i media, fjädra sig i morgonsoffor, stå som författare till en (spökskriven) bok – ”Mitt mord på Olof Palme” – intevjuas av internationell press m.m. – knappast märkligt att den svenska makteliten vill förhindra ett sådant scenario..