Åtalet mot den f.d. polischefen som är misstänkt för allvarliga sexbrott har fått medierna att gå upp i limningen. ”En man fixerad vid förnedringssex”, beskrevs den misstänkta personen i en tidning förra veckan. Klart medierna vill rapportera om en sådan historia. Det här är just en sådan story där varje liten detalj står på Aftonbladets önskelista.
Förra veckan åtalades den f.d. polischefen som – och det kan väl vara särskilt nyttigt att påminna om det i det här fallet när åtalet redan vunnit fullt bifall i den allmänhet som tagit del av fallet i medierna – liksom alla andra ska betraktas som oskyldig tills han är dömd. Det kan dock konstateras att ett antal gärningar redan är erkända och verkar dessutom ha stöd i god bevisning, så det finns nog inte så stor anledning att anta att den åtalade kommer att bli fullt frikänd. Men de allvarliga brotten är inte erkända.
Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.
Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en spin-off-debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta, men så finns det undantag. Och det blir så uppenbart i debatten om åtalet i detta fall att det finns en närmast kompakt brist på förståelse för dessa undantag bland många mediers företrädare. Annorlunda uttryckt: Det finns en kompakt brist på förtståelse för integritetsskyddsaspekter bland många journalister.
Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande så jagade man upp sig alldeles för tidigt. Tingsrätten har idag beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det kommer att göra de många kritiska journalisterna glada. Tidningarna har redan börjat återge nya detaljer. Det gör dock ombuden för målsägandena – offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) – oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd.
Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.
1: Först – vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan – så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respekter offren – jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att ”hennes familj ville det”). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.
2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade – japp, ”personligiserade”, det är ett ord som jag har hittat på – snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu. För övrigt – och det här blir jag inte populär bland alla haters där ute när jag säger – så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. (Däremot påverkas förstås avvägningen.) Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.
3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är ”en försvarlig lösning”. Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna och självupptagna journalister kan vara i diskussionen om offentighet. Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänstemans som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall konstrapdouktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.
*
Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.
En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.
Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter präglas också av vinstintressen. Mediernas kultur skapar offer. Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.
Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna – alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt – ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.
Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.
Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.
*
Uppdaterat: Rättegången har nu inletts. DN; SvD. Hanne Kjöller skriver bra. Målsägandebiträdet önskedrömmer. Lars Lindström håller sig på sin vanliga nivå.
23 kommentarer
Comments feed for this article
juni 28, 2010 den 11:05 f m
Mary
Eftersom jag har lärt mig av dig, sedan tidigare, så kommer jag inte att skriva en rad om det här. Tycker gör man förstås.
juni 28, 2010 den 11:16 f m
Mårten Schultz
Det låter bra, Mary! 😉
juni 28, 2010 den 11:40 f m
Niklas T
Det saknas ett integritetsskydd för vanliga svenskar idag. Rätten att gräva djupt in i folks liv är ibland befogad, men oftast inte. FRA, som det blev ett himla liv om, är en droppe i havet jämfört med datalagringsdirektivet och den information som diverse företag sparar om folk och deras förehavanden på internet. enkelheten med vilket detta görs idag är skrämmande
juni 28, 2010 den 11:44 f m
Daniel
I fallet med den Landskronabo som slog ihjäl en gammal tant på en parkeringsplats så funkade ju integritetsskyddet betydligt bättre. Specifikt då för den misstänkte då målsäganden tyvärr inte längre var i behov av integritetsskydd. Kanske kan man lära sig något av hur medierna, och rättsväsendet, hanterade det fallet?
juni 28, 2010 den 12:59 e m
David Vrensk
Det är gräsligt, det du skriver – tack för att du skriver det! Och jag tror också att det ger mig pusselbiten jag har saknat de senaste dagarna. Jag undrar nämligen varför prasselmedia inte skriver om Piratpartiet. PP fick ju ändå ett eller två mandat i vårt senaste landsomfattande val. Först trodde jag att det var för att de då skulle känna sig tvungna att skriva om SD, och det vill de inte. Men nu skriver de om SD nästan varje dag, tycker jag, så den förklaringen höll inte.
Men om journalister inte har något intresse av integritet så har de ju inget intresse av att informera allmänheten om ett parti vars största fråga är just integritet.
Jag ber om ursäkt om jag avviker för mycket från ämnet, men det känns som att det finns ett samband.
juni 28, 2010 den 6:46 e m
lg
Tack för det första helt vettiga inlägget i integritetsproblematiken.
juni 28, 2010 den 7:09 e m
Lars
Oskuldspresumtionen är sexigare än den stendöda Mänskliga rättigheten
Artickel 5
Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Som var och en ser kommer den före:
Artikel 10.
Envar är under full likställdhet berättigad till rättvis och offentlig rannsakning inför oavhängig och opartisk domstol vid fastställandet av såväl hans rättigheter och skyldigheter som varje anklagelse mot honom för brott.
Fd. Poliser, direktörer och tekniska chefer, scoutledare och nöjesprofiler. Man har skadat, förnedrat och åsamkat smärta i vad för dem är en uppfattnign om sex. Givet att förnedring och tvång är sjäva uppfattningen om det tillfredställande och inte medgivande eller insikt om vad för slags sex som förestår.
Och då drabbas vi av en nymoralism om att: Handlar det om sex så är det okej.
Och då viftar jurister med Oskuldspresumtionen.
Varför inte bara stå upp och säga att alla som skadar och förnedar är uslingar. Även jurister kan.
juni 29, 2010 den 5:57 e m
cilla
Inte för att jag förstår vad du har emot scoutledare speciellt, med att peka ut just den grupp människor som gör så mycket gott för sveriges ungdom är minst sagt tråkigt. Visst finns det svin även där – det tvekar jag inte alls på – men jag tycker du kunde istället skriva ledare för ungdomar i vilka även fotbollsledare, tennisledare osv också finns. För inom vår idrottsverksamhet hittar du säkert många flera sexförgripare än vad du finner inom scouterna.
juni 29, 2010 den 7:27 e m
Lars
Jag skulle naturligtvis kunna skriva ut namnet på den scoutledare som dömdes för våldtäkt på en tjej under ett gruppsex men jag vill inte göra så mot Mårten och hans blogg. Jag tycker inte jag var otydlig med att jag menade honom. Du framstår för mig, just med avseende på detta, som onödigt krånglande. Annars har du min respekt. Det finns många bra scouter, jag känner flera. Men de och alla andra scouter skulle växa lite mer i mina ögon om de stod upp och sa: Den dömde skämmer ut oss alla. Vi tar avstånd från hur han gjorde den här tjejen illa.
Det finns många inom idrotten som gjort sig skylldiga till brott. Det finns andra som frikänts men som gjort tvivelaktiga saker. Visst är det så.
juni 29, 2010 den 6:06 f m
jardenberg kommenterar – 29 Jun, 2010 | jardenberg unedited
[…] Integritetsskyddet som glömdes « Mårten Schultz. […]
juni 29, 2010 den 1:13 e m
Esteban
Integriteten, särskilt för brottsoffer, ska värnas så långt som det är möjligt. Det är dock oerhört viktigt i ett fall som Lindbergfallet att offentligheten får största möjliga insyn i vad som har skett. Ett samhälle där medborgare hindras från att ta del om information om samhället omkring dem av sekretess blir ett samhälle av hemligheter, där vi alla lever och verkar i ett mörker utan kunskap om vad vi har omkring oss. Det finns andra som Lindberg, andra som offren, som lever ute i samhället ibland oss. Ska de fortsätta lida och göra andra illa i tysthet? Ska vi berövas möjligheten att som medborgare se verkligheten omkring oss, och istället lita till att en diffus elit alltid finns där för att reda ut missförhållanden och värna samhället? Man talar om att lagstifta om civilkurage; det finns också ett ‘långsant’ civilkurage, engagemanget från vanliga medborgare för andra medborgare. Vi behöver det långsamma civilkuraget, men för att nå det och upprätthålla det måste också medborgare ha kunskap om samhället sådant det är. När man ropar på sekretess, när åklagare vill sekretessbelägga en hel förundersökning, då utesluter man vanliga medborgare från det som sker i samhället och lägger det i händerna på en elit. Det är fel väg att gå, hur gärna man än vill skydda enskilda.
juni 29, 2010 den 1:24 e m
anna
Vad är det som får kvinnor att sälja sex?JO, de vill ha pengar, glöm inte det! Och många kvinnor tycker om sexlekar
Han är en otrevlig man men inte fullt så hemsk som tiddningarna skriver!!!
Read more: http://www.zaramis.nu/blog/2010/06/29/expolischefen-verkar-inte-riktigt-frisk/comment-page-1/#comment-40616#ixzz0sFRnsY89
Under Creative Commons License: Attribution Non-Commercial
juni 29, 2010 den 6:58 e m
Lars
anna Varför har du ett behov av att omskriva våld och tvång med ”Lekar”? Varför har du ett behov av att ge stöd till kvinno och barnmisshandlarna? Din uppfattning om prostitution må vara din egen men jag tycker det är ynkligt att först köpa sexuella tjänster och sedan misshandla den prostituerade. För att sedan urskullda sig. ”Vadå, det här är sex för mig”. Ynkligt.
juni 29, 2010 den 7:59 e m
Mårten Schultz
Lars: Ingen är dömd än. Jag tycker att det är smakligt att vänta även med fördömanden tills någon är dömd
juni 29, 2010 den 8:54 e m
Lars
Osmakligt är sättet flera av de här kvinnorna/tjejerna blivit behandlade på. Jag vägrar kalla det sex. Jag kallar det misshandel för att det är min uppfattning men jag anklagar inte för brott. Jag inväntar dom innan jag kallar x-polischefen brottsling. Inkonsekvent? Inte som jag ser det. Jag är mycket bekymrad över att det borde väckas fler åtal i denna härva men x-polischefen är den ende åtalade. Ska han bli syndabock ensam? Är integritetskyddet till för hans medbrottslingar? Om inte du har den offentliga förundersökningen har nog någon i din närhet den. Där finns mycket osmaklig läsning.
juni 30, 2010 den 7:51 f m
profanum_vulgus
Lars:
Om han inte är att betrakta som brottsling varför är då målsägandena offer och hur kan han ha medbrottslingar?
Du har helt klart dömt på förhand.
juni 30, 2010 den 10:28 f m
Lars
Jag uttrycker min avsky för den och de som gör andra illa. Jag inväntar dom innan jag påstår att någon är våldtäktsman eftersomn expolischefen är åtalad för våldtäkt. Och grov våldtäkt. Jag står upp för min åsikt att våld inte ska ursäktas med sex. Det är viktigare för mig än alla oskuldspresumtioner. Min åsikt att det är en mänskilg rättighet att inte behandlas våldsamt eller kränkande. Det går för mig före. Eller såhär, min uppfattning om rätt och fel sträcker sig vida längre än juridikens uppfattning om skyldig till brott. Det är inte så att alla ska tycka som jag. Det är så att om jag tycker att någon beter sig illa står jag upp för det. Jag tycker att den som skadar och förnedrar beter sig illa. Expolischefen är inte den ende som skadat och förnedrat i denna härva och fler åtal borde väckas.
juli 7, 2010 den 8:10 f m
profanum_vulgus
Jag fattar inte vad du menar. Han förnekar ju att han skulle ha behandlat någon våldsamt och kränkande.
Var det förresten inte våldtäkt mot barn och grov våldtäkt?
juli 31, 2010 den 9:30 f m
Lars
Profanmum_vulgus
Ja han förnekar det ja. Det är väl hans rätt att göra det? Men nu är jag mer inne på tjejernas/kvinnornas upplevelse.
juli 1, 2010 den 12:39 e m
Fluktarlust - Ledarbloggen
[…] andra sammanhang högt hållna integriteten — både målsägandenas och den åtalades — stryka på foten (en politiker som i integritetens namn kritiserade den nya lagen om signalspaning kan nu […]
juli 8, 2010 den 11:04 f m
Christian R. Conrad
Visst får man hitta på ord om man vill… Men du kanske tyckte du behövde göra det bara för att du just då inte råkade komma ihåg det redan existerande ”personfixerad[e]”?
juli 22, 2010 den 12:19 e m
Hans
Låt oss säga att fd polischefen fälls på merparten av punkterna.
Det ger ingen upprättelse åt media i efterskott antar jag men vid vilken tidpunkt /efter/ domen och verkställigheten uppstår en förtals-situation ifall media drar upp det igen? Kan Mårten besvara det?
Jag för min del anser det fullkomligt befängt att som t.ex. kriminellt.se och flashback på nätet gräver fram gamla domar och hänger ut såna som dömts för kanske tio år sen, givetvis avtjänats straff, betalat grova skadestånd i många fall ångrat sig och gjort allt för att komma igen i samhället.
Dessa försök slås då i spillror för den som hängs ut igen. Trots att det som skrives är alldeles sant.
Ännu värre är det naturligtvis om den som dömts varit oskyldig.
Det vet man numera att det förekommer regelbundet.
Nå Mårten, i vilket läge blir det förtal?
april 16, 2012 den 1:58 e m
BDSM-lektion för Leif GW Persson | gothbarbie's blog
[…] DN, Klartexten, Mårten Schultz, […]