Det är svårt att hålla sig fullt uppdaterad i exilen. Om några dagar skall jag hålla ett föredrag i Oxford om den svenska synen på mänskliga rättigheter och integritetsskydd. Samtidigt, upptäcker jag, rasar en debatt i Sverige – om än inte så mycket i svenska mainstream-media – om den s.k. FRA-lagen. FRA-lagen, som jag förstår det. innebär en potentiell integritetsfara av väldigt omfattande slag. Generellt sett är jag skeptisk mot hot som är ”potentiella” och jag är svårt skeptisk mot s.k. sluttande plan-argument. (”Åtgärden X är farlig, men inte eftersom den i sig är så allvarlig utan för att den är första steget mot en utveckling av typen Y.”)

Generellt sett bör man utvärdera varje åtgärd för sig, snarare än utifrån spekulativa resonemang om hur framtiden kan utveckla sig.

Men när det gäller integritetsskyddet ligger det delvis annorlunda till. Integritetsskyddet hotas nämligen redan genom det potentiella ingreppet. Redan vetskapen om att jag när som helst kan avlyssnas, är en skada för mig, även om det i realiteten inte sker.

Min huvudtes i mitt anförande som jag förberett för Oxford-seminariet var att integritetsskyddet i Sverige värderats väldigt lågt men att det börjat ljusna, med den stora integritetsutredningen som ett tecken, med de nya juridiska muskler som vår progressiva HD försett Europakonventionen med, etc. Men FRA-lagen gör bilden mörkare igen. Har inte integritetsskyddet starkare kraft än att denna lag kan gå igenom utan motstånd i riksdagen, så ser det mörkt ut. Min egen gissning: Det här blir ett riksdagsbeslut som kommer att stå i centrum när vi i framtiden utvärderar 2008 års lagstiftare.

 

En effektiv liten video.

***

Helt plötsligt börjar dinosaurerna leva igen! I DN skriver Niklas Ekdal bra om detta. Och PJ Anders Linder är väldigt tydlig – och lutar åter igen åt det skönlitterära anslaget.