Man får ofta ett annat perspektiv på företeelser när man ser dem från en annan utgångspunkt. Jag såg matchen mellan Sverige och Spanien på en pub i England och är övertygad om att jag skulle ha sett en helt annan match om jag sett den på teve i Sverige. (Där jag såg den verkade utgången helt rättvis, om än tråkig.) Debatten om FRA-lagen har framträtt i ett annat ljus eftersom jag inte har möjlighet att läsa så mycket till bloggar och annat här, utan mest får min svenska nyhetsskörd via tidningar och e-mail-listor.

I vilket fall. Även här i England har en het debatt om förhållandet mellan ett effektivt terroristbekämpningssystem och grundläggande mänskliga rättigheter rasat på sistone. Det engelska lagförslag som orsakat debatten har varit mer uppenbart rättighetskränkande än FRA-lagen: Här var förslaget (som gick igenom) att misstänkta terrorister skulle kunna hållas i förvar i upp till 42 dagar utan rättegång. 42 dagar. Det är lång tid. 

Intressegrupper och personer med engagemang i ”civil liberties”-frågor gick man/kvinna ur huse för att visa sitt missnöje. Vivianne Westwood demonstrerade. Tidningarna var fulla med dyra annonser mot förslaget. Backbenchers i Labour gaddade ihop sig.

En av de som visade sitt missnöje var den konservativa oppositionens skugginrikesminister, David Davis. Han tyckte förslaget, som även Tory ställde sig bakom, var oacceptabelt. Så han hoppade sonika av partiet och deklarerade att han skulle kampanja själv framöver, med rättighetsfrågor som sin stora sak.

Avhoppet sände svallvågor. De konservativa har nämligen upplevet en smekmånad här med Cameron som ordförande. De såg ljust på framtiden. Avhoppet betraktades som extremt illojalt. The Times konstaterade att Davis i och för sig var en känd företrädare för civil liberties men att det var osolidariskt att lämna i nuläget, att därigenom förvägra de konservativa det momentum som de upplevt. Han hade agerat ”själviskt” och bara tänkt på sig själv. Labour var själaglada och kunde peka på klyftor i oppositionen och lyckades få det att framstå som att Torys var vankelmodiga och svaga. Faktum var att ingen verkar ha betraktat avhoppet som något annat än en divig uppvisning i egocentrism.

Med utbölingens ögon ser det annorlunda ut. Här har vi den högt upphöjda partiföreträdaren som ger upp allt för att han tror på grundläggande mänskliga rättigheter. En person som inte är beredd att offra sina ideal bara för att hans omgivning kräver det. En person som har integriteten att stå upp för andra människors rätt till integritet. Med distansen till den nationella politiska kontexten är det nog ofta lättare att se stora linjer. Som jag ser det kommer historien knappast att döma Davis för hans illojalitet utan prisa honom för hans mod.

Här finns det alltså en sensmoral  inför FRA-omröstningen.

**

Senaste här: Svd, Dn och Ohly som fick en gratispoäng.

Annonser