Peter Wolodarski skriver i dagens DN om när juridiken möter vården. Han blandar ihop en liten cocktail av disparata rättsliga frågor, dränker dem i en blandning av verkliga och upplevda omständigheter, och sprutar sedan in den i rättskroppen: Vården ska vaccineras från juridiskt inflytande.

Närmare bestämt ger sig Wolodarski först på malpractice-juridiken i USA – en vidöppen dörr i svensk debatt – och går med denna bakgrund vidare till att kritisera förundersökningen mot den mordmisstänka läkaren på KI. Att använda sig av hemgjorda iakttagelser från amerikansk civilrätt som avstamp för ett enskilt straffprocessuellt svensk fall är lågt. Det är dessutom feltänkt från början, om man liksom jag tror på att rättsstaten hänger samman med liberala grundvärderingar.

Det sista först. Min vid det här laget rejält utskällda uppfattning är att det inte finns anledning att kritisera vare sig polis eller åklagare för hur arbetet mot den mordmisstänkta barnläkaren utförts förrän vi vet att något gått fel. Det vet vi inte idag. Tills dess borde utredningen få arbetsro.

En i sammanhanget farlig argumentation när den kommer från inflytelserika opionsjournalister är den tes som hörts många gånger, nämligen att åklagaren borde skaffa medhåll från en myndighet (här Socialstyrelsen) innan hon lät gripa den misstänkta läkaren. Förutom att en sådan lösning, om den skulle gälla generellt, har uppenbara risker för förundersökningar där den misstänkte faktiskt är skyldig (vilket jag inte har någon aning om i fall läkaren är, men vi ska naturligtvis utgå från att hon inte är det) – det är ju kanon för brottslingar att få respit några dagar under vilka man kan sabotera undersökningen och sabba vittnesmål. Men den principiella frågan är större: Vill vi ha en rättsordning där rättsväsendet underkastas myndigheternas makt under förundersökningar? Är det inte snarast tvärtom?

Wolodarski har tappat bollen och faller in i samma systemskyddssynsätt som andra ”liberaler” som skriver om rättspolitik. Han ser till de offentliga eller semioffentliga institutionerna men glömmer människorna som underkastas systemet. Offren glöms. Alla som arbetat med skadeståndsfrågor ett tag har hört ändlösa historier om patienter som menar sig ha blivit skadade i vården men aldrig lyckats få någon upprättelse alls. Ibland kan en viss ersättning utgått ur patientförsäkringen. Det finns i och för sig hål i patientförsäkringen, men rent ekonomiskt fungerar den ganska ofta bra i de flagranta fallen. Men alla fall är inte flagranta. Dessutom så är det ofta så att den patient som upplever att hon fått en svår infektion på grund av de hygienbrister som hennes läkare uppvisade vill ha mer än pengar. Eller den patient som vill ha ett kvitto på att operationsläkaren borde ha frågat henne tydligare innan hon opererades. De vill ha upprättelse. Det får man inte i vården utan i ansvarsrätten.

Skadeståndsrätten kan vara instrumentell i dessa sammanhang. Och skadeståndsrätten ser till skillnad från alla systemsynsätten till individen först.

Skadeståndsrätten skyddar individens rättigheter. Kärnan i en liberal rättspolitik.

*

För övrigt. Det är en myt att amerikanska privatpersoner stämmer varandra till höger och vänster. Jag blir litet beklämd när jag ser det framföras som en allmängiltig sanning att det finns en kultur som innebär att människor i USA stämmer allt och alla så snart de får en chans. I föraktfulla termer. För mig är det precis lika illa som att säga att albaner är mer benägna att stjäla eller att italienare är lata. Nedlåtande fördomar. Och i vart fall när det gäller amerikanska stämningar: Bevisat falska.  Här finns mer om det.

Annonser