Den ”amerikanska” skadeståndsrätten har blivit ett begrepp. Det är en etikett på en skenande rättsutveckling, på något rättskulturellt ruttet. Och många, även jurister som är specialister på skadeståndsrätt, delar uppfattningen att skadeståndsrätten i USA är ett groteskt rättsområde. Ibland ses det dessutom som närmast en farsot. Det talas således då och då om en ”amerikanisering” av den skandinaviska skadeståndsrätten, vilket undantagslöst betraktas som en negativ utveckling mot ”mer-skadestånd-för-fler-saker”.

Av flera nya undersökningar får man dock en motbild. Det finns inte något särskilt sjukt med ”amerikansk” skadeståndsrätt. I alla fall finns det inte något mer sjukt med den ”amerikanska” skadeståndsrätten än den svenska, tyska eller spanska. Och farhågorna om en amerikaniserad skadeståndsrätt känns mot bakgrund av dessa undersökningar som ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar. Jag klipper här in inledningen till en recension av William Haltons och Michael McCanns mycket intressanta Distorting the Law som jag skrev för något år sedan för en publikation som, ack, sedan inte ville ha den… Artikeln i sin helhet finns här.

Berättelsen om Stella och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt

Recension av: William Haltom och Michael McCann, Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis (University of Chicago Press 2004) 

När jag undervisar juriststudenter som för första gången närmar sig ämnet skadeståndsrätt brukar jag fråga vilket som är det första rättsfall eller rättsprocess som de associerar till när de hör uttrycket ”skadeståndsrätt”. Ingen eller få studenter har någon egentlig bild av svensk skadeståndsrätt men många brukar referera till ett amerikanskt rättsfall. Det är fallet med kvinnan som fick kaffet från McDonalds i knät och erhöll miljoner i skadestånd. Studenter har dessutom ofta en ganska detaljerad uppfattning om vad som egentligen hade hänt där på McDonalds-parkeringen. Berättelsen om kaffet brukar innehålla ingredienser som att kvinnan köpt kaffe på McDonalds Drive-In, satt det i knät och börjat köra och därvid spillt ut kaffet och bränt sig. Efter detta så ”stämde” kvinnan McDonalds och domstolen – juryn – tillerkände henne en löjligt stor summa pengar i skadestånd. (Berättelser från amerikansk skadeståndsrätt innehåller alltid komponenten att någon ”stämmer” någon – trots att det egentligen bara är en domstol som kan ”stämma” i den bemärkelse uttrycket givits i svensk processrätt.)  

Berättelsen om McDonalds och kaffet är intressant eftersom den innehåller alla de detaljer som många – alltifrån ”gemene man” till juristprofessorer (vilket jag erfarit själv) – tror är karakteristiska för amerikansk skadeståndsrätt. Bilden av amerikansk skadeståndsrätt är dessutom, tror jag, en av de starkaste bilder som européer i allmänhet har av amerikansk rätt, vid sidan om de straffrättsliga berättelser som kommer från teveserier som CSI eller Law & Order. Det är skadeståndsrätten som får fungera ”content provider” i populärkulturella sammanhang när det inte är ett brottmål som står i centrum, tänk bara på John Grisham eller de där konstiga diskrimineringsrättegångarna från Ally McBeal. Och det är inte sällan verkliga skadeståndsfall som rapporteras från de amerikanska domstolarna när svensk media intresserar sig för amerikansk rätt, associationerna går kanske till målen mot tobaksbolagen, Agent Orange- eller silkonimplantat-målen eller den andra OJ Simpson-rättegången.  

Bilden av amerikansk skadeståndsrätt innehåller ofta följande komponenter: Amerikaner är mer benägna än andra att vända sig till domstol och kräva skadestånd. Den skadade kan erhålla enorma skadestånd, även för små skador, eller kanske utan att någon skada i mer naturlig bemärkelse uppstått. Vem som helst kan bli skadeståndsskyldig trots att man har agerat helt normalt, t.ex. för att man sålt varmt kaffe som varit just varmt. Skadeståndsmål avgörs av en lättmanipulerad och okunnig jury och juryn låter sig ofta påverkas av känslor, såsom medlidande med offret, och dömer därför ofta fel eller i alla fall för ”hårt”. De riktiga vinnarna i det amerikanska skadeståndssystemet är de profithungriga advokater som jagar ambulanser för att ragga klienter (om de inte stryker omkring i sjukhusens väntrum i sina smutsiga gabardinkostymer). Advokaterna är drivande i skadeståndstvisterna och forcerar fram rättegångar och trissar upp skadeståndsnivåerna eftersom de arbetar på procent. Skadeståndskarusellen är skadlig för samhället eftersom det leder till att i övrigt väl fungerande företag eller verksamheter förlamas av skadeståndsanspråk eller tvingas täcka dyra ansvarsförsäkringar vilket i sin tur drabbar konsumenterna (t.ex. patienterna i vården).  

Fortsättning här…

Annonser