Föräldrar skall enligt ett nytt lagförslag kunna bli betalningsskyldiga för sina barns skadevållandegenom brott, förkunnar Beatrice Ask via DN och SvD. Reformen har varit på gång ett tag så den överraskar inte. (Den finns dock inte på regeringens eller Justitiedepartementets hemsida än.) Utan att ha kunnat läsa underlaget än så är jag skeptisk, rejält skeptisk mot tanken.  

Av Asks uttalande skulle man kunna tro att föräldrar tidigare inte kunde bli ansvariga för barns skadevållande. Men så är det inte. Redan nu blir föräldrar ansvariga för barns orsakade skador om föräldrarna varit vårdslösa, om de gjort något fel. Dessutom kan barn själva bli skadeståndsansvariga. Med undantag för brottsligt orsakade skador har dessa kostnader ofta landat på hemförsäkringen.

Vad det nu handlar om är att föräldrarna skall ansvara även om de inte gjort något fel själva. Det är med andra ord ett rent strikt ansvar för barns skadevållande genom brott som skall införas.

Det är en långtgående tanke. Som det ser ut nu är privatpersoner nästan aldrig rent strikt ansvariga för skador som orsakas av andra varelser (människor eller djur). Rättsordningen utgår från att vi ansvarar för andras skador enbart när vi gjort något slarvigt eller dumt, men inte annars. (Culparegeln.) Undantag för privatpersoner gäller i princip bara för hundar. Nu placeras barnen i samma fack som hundarna. Förutom att hundar inte begår brott.

Även om det finns begränsningar i föräldraansvaret är det i botten feltänkt. Föräldrar har naturligtvis ett ansvar för sina barn, Men det fanns reglerat redan genom det tidigare culpaansvaret: Om pappa rimligen borde sett till sitt barn så att barnet inte fildelade eller klottrade på skolan så är han redan idag ansvaret. Dessutom kan föräldrar ha en skyldighet att polisanmäla sina egna barn. Vad den nya regleringen innebär är att föräldrar skall bli skadeståndsskyldiga även i de fall där de inte rimligen förväntas begränsa sina barns frihet. 

Själv brukar jag säga att jag är en varm vän av en klassisk barnuppfostran där man låser in barnen i ett kloster och låter nunnorna uppfostra dem till goda och förtryckta människor. I Sverige är en sådan syn inte riktigt socialt acceptabel. Svenskar anser ofta att det är bra att barn i tonåren får gå ut utan sina föräldrar, i viss utsträckning. Och i de lägena går det inte att övervaka barnen helt.

Föräldraansvaret är en rättssystematisk anomali. Det är också ett avsteg från tanken på individuellt skadeståndsansvar. Skadeståndsrättens grundläggande värderingar sätts således åt sidan för att skicka ut något slags ”hårdare tag”-signaler igen. Om politikerna vill visa sig tuffa borde de hålla sig till straffrätten istället för att korrumpera skadeståndsrättens liberala fundament. Och utan att vara politiker funderar jag även på den politiska poängen med förslaget: Är det verkligen önskvärt att föräldrar skall ta ansvar även för barns skadevållande som de inte skäligen kan förväntas hindra? Barn är inte saker, de är människor som förväntas bygga sig en egen personlighet och ett eget liv med ett ökande individuellt ansvar ju äldre de blir. Föräldraansvaret signalerar istället att barnen är en förlängning av föräldrarnas själva, som vore de saker. För mig framstår det som en gammaltestamentlig tankegång.

Uppdatering: Efter tips från kommentarsfältet: Här finns utredningen. Och i samband med det förtydligade jag litet texten ovan. Tack för kommentarer, för resten. Och här hittade jag en orolig kommentar bland mängden av oroliga kommentarer.

Advertisements