En fråga dök upp på Twitter. Mitt svar blev för långt så jag skriver några rader här.

”Kan en handling som myndighet lämnar ut pga offentlighetsprincipen någonsin grunda skadeståndsansvar enl. SkL 3:3? ”

Som jag läser frågan handlar den om huruvida det är möjligt att utdöma skadestånd enligt 3:3 för information i handlingar som lämnats ut med stöd av offentlighetsprincipen. Regeln lyder så här:

”Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.”

[Notera om ni kollar in paragrafen på lagen.nu att de rättsfall som där är angivna inte har att göra med den nuvarande paragrafen utan en annan regel som tidigare hade detta paragrafnummer.]

Regeln har aldrig tillämpats av HD och mig veterligen har den heller aldrig lagts till grund för ansvar i någon underrätt (även om jag inte skall ta gift på det – det kan vara fel). JK har emellertid med regeln som stöd utbetalt ersättning i några fall, om jag minns rätt nu på rak arm så gäller det åtmonstone i något fall där felaktig information om vilket yrke en högskoleutbildning kunde leda till. (Som om högskolan t.ex. skulle säga till studenter på det Affärsjuridiska programmet att de kan bli domare trots att de inte erhåller en jur. kand.)

I praktiken tycks 3:3, av den magra domstolspraxisen att döma, vara något av en papperstiger, även om den ibland kan framstå som ett alternativ. Frågan om offentlighetsprincipen och 3:3 måste ur praktisk synvinkel förstås mot denna bakgrund.

Det finns vissa faktorer som skall beaktas vid bedömningen av om ansvar skall föreligga enligt 3:3. Man skall således beakta den skadelidandes befogade tillit. Hade den skadelidande fog för att förlita sig på informationen? En annan faktor är vilken form informationen hade: Skriftlig information kan man förlita sig mer på än muntlig. En tredje faktor är från vem informationen kom: Man kan ställa större krav på fastighetsdirektören på Stockholms stad än på telefonisten. Andra faktorer kan också göra sig gällande.

Min egen bedömning är att det visst kan finnas möjligheten att utdöma skadestånd enligt 3.3 även vid handlingar som utlämnas med stöd av offentlighetsprincipen, nämligen i de situationer där det var tänkt att informationen skulle komma till allmänhetens kännedom. Om Uppsala Universitet felaktigt och vårdslöst skriver i en folder att den som har en svensk jur kand-examen har rätt att gå med i Advokatsamfundet i andra länder, bl.a. Zambia, och delar ut den på en marknadsföringsdag för utbildningen. Något senare kommer A, som bor i Zambia men funderar på att studera i Sverige, och får höra talas om foldern som är slut i ställen. Han begär ut foldern med stöd av offentlighetsprincipen från trilskande kanslister som stört sig på A:s stöddiga manér och inte velat hjälpa till mer än nödvändigt. A förlitar sig på informationen, genomgår utbildningen, upptäcker att informationen var felaktig och tvingas hacka i sig att istället bli chefsjurist på Norsk Hydro.

Nog är det på kartan att A kan få ersättning enligt 3:3? (Om vi förutsätter en ekonomisk skada – kanske mitt Norsk Hydro-exempel inte var så välvalt ur det perspektivet…)