Nu pågår Pride-festivalen i Stockholm, en festival som varit central för att sätta hbt-frågor på agendan och till att synliggöra sexuella minoriteter. Festivalen har bidragit till att skapa uppmärksamhet kring homosexuellas situation och erfarenhter. Även på ett seriöst sätt, bortom de gay-glittriga ekipagen och champagnegalopper. Idag så fyller festivalen en lika viktig funktion med synliggöra transpersoner och de med könsöverskridande identiteter vars erfarenheter fortfarande förblir ohörda i de flesta sammanhang.

I offentliga sammanhang syns fortfarande inte HBT-personer (nu ofta med tillägget Q). Det slår mig när jag sneglar igenom utredningen rörande förbud av köp av sexuella tjänster. Utredningen föreslår en straffskärpning av sexköpsbrottet. (Som jag är skeptisk mot på dessa grunder.) Utredningen har kritiserats på många håll. Den har kritiserats för bristande kritiskt synsätt. Den har kritiserats för att den inte lyssnar på sexsäljarna själva. Däremot har jag inte sett kritik mot utredningens fördomsfulla och heteronormativa synsätt. Det kan bero på att hbt-rörelsen är luttrade när det gäller osynliggörande i det offentliga Sverige.

Hbt-perspektivet får sällan komma till tals i några SOU:er eller propositioner med undantag för de publikationer som direkt syftar till att ”hjälpa” just hbt-personer. Men det blir mer påtagligt i de fall där lagstiftningscirkeln snurrar runt kring frågor som i vid mening rör jämställdhetspolitiken. Och det blir särskilt tydligt i en utredning som utvärderingen av sexköpslagen (som finns här). I utredningen sår finns det män och det finns kvinnor. Sexköparen är oftast man och sexsäljaren är oftast kvinna, berättar utredningen. Så är det nämligen ”traditionellt”. Det noteras i och för sig i förbigående att även män säljer sex men eftersom det inte finns någon empiri om dessa säljare så faller man åter på den traditionella bildan – man köper sex av kvinna.  Kvinnor som lämnat prostitutionen får komma till tals men inga män, trots att utredningen närmast i förbigående framhåller att en utredning om mäns sexsäljande nyligen utförts.

Min gissning är att om man skulle genomföra en attitydundersökning bland personer som identifierar sig som hbt-personer så får man andra resultat än om man genomför samma undersökning bland heterosexuella. Min gissning om det finns sådana skillnader är att hbt-personer ibland har andra värderingar kring sexualitet som delvis bottnar i att de brutit sig ur den heteronormativa struktur som förutom att tillhandahålla bilder av mäns beteende och kvinnors beteende också bottnar i föreställningar om hur ett sexuellt liv skall levas. När man bryter sig ur en struktur är det nog naturligt att ifrågasätta stukturens värderingar som den kommer till uttryck i olika skikt.

Men detta är bara gissningar. Det är däremot klart att utredningen om sexköpslagen spelar med i samma heteronormativa spel som lagstiftningsprocessen i stort. Hbt-personers erfarenheter osynliggörs, ingen lyssnar på deras perspektiv innan man underkastar dem lagstiftning – förbudslagstiftning i detta fall – som tar sikte på andra grupper. Kom ihåg: Det är i lagstiftningen, och bara i lagstiftningen, som rikspolitiken blir makt, något reellt. Om den politiska maktens reella maktmedel bygger på enögda synsätt och fördomar är det en angelägenhet för alla.

Det kan kanske vara något att diskutera i regeringens tält på Pride-festivalen.

Annonser