Det har varit upplagt för Bodström–bashing ett tag och i helgen tog det full fart med Kalla Fakta-granskning och Agenda-intervju som var dramaturgiskt cementerad långt innan Bodström satt i sminket. Reaktionerna låter inte vänta på sig – det finns ju alltid människor som suger efter fördelar i spillet av andras blod. (Metaforen kommer av att jag tittade på gore-filmen Zombieland på väg till arbetet.) Vissa reaktioner är direkt bizarra. Andra mer förståeliga. (Det där med reklamfilmen från talarstolen var väl inte helt genomtänkt. Få kommentarer tillför annat än åsikter – men det finns goda undantag.)

I sak framstår det som att Bodström gör jävligt mycket mer i och för riksdagen i det stora hela än många andra ledamöter – bara det att han syns och tar plats och svarar på frågor borde vara en inspiration för andra. Och om det är någon som tror att voteringarna i riksdagen är viktigare än interpellationerna så är det nog dags att ställa om klockorna.

Min personliga uppfattning är att det är bra med folk som arbetar som folkvalda som arbetar eller arbetat som vanligt folk: Det behövs fler politiker som arbetar som advokater, revisorer, sophämtare eller konstnärer vid sidan om sitt riksdagsuppdrag, snarare än färre. Och det behövs fler riksdagsledamöter som går till lagstiftaruppdraget från ett yrke och inte från ett partikansli.  

I vilket fall så vill jag slå ett slag för ett område där Bodström gjorde mycket positivt och som återigen aktualiserats, nämligen brottsofferpolitiken. Under Bodströms tid som minister vidtogs ett antal viktiga reformer till skydd för brottsoffer. Alla dessa kanske inte föll klockrent ut men det fanns i alla fall en tydlig agenda: Brottsoffren stod i fokus. Den fokuseringen saknar jag idag. När fokus istället ligger på att bekämpa organiserad brottslighet och på hårdare tag.

De reformer som genomfördes under Bodströms tid föll kanske inte alla ut på det sätt som avsetts. Ett knepigt regelverk att arbeta med har varit brottsskadeersättningen till barn som bevittnar våld. Det har således rapporterats om problemet med att det kan vara förövaren själv – t.ex. en misshandlande förälder – som i praktiken får del av pengarna. Barnombudsmannen har i vilket fall nu framhållit att barn borde få status av målsägande i brottmål av det slag som ger rätt till brottsskadeersättning. Det vill säga att barnet ska betraktas som brottsoffer även i den vanliga procesuella bemärkelsen enbart genom att ha bevittnat ett brott, typiskt sett: Pappa har slagit mamma.  Bodström har opponerat sig. Han framhåller att det kan vara traumatiserande för barn att ingå i rättegången mot en förälder. Och det är en rimlig invändning. Det är svårt att se hur fördelarna med målsägandestatusen ska kunna motivera den ofta säkert fruktansvärt upprivande händelsen att känna sig som en del av samhällets anklagare av en förälder.  

Under tiden vi väntar på att strålkastarljuset kan förflyttas från pesudofrågor som Bodströms kvittningar till viktiga frågor, som brottsofferpolitiken, kan man hoppas på att debatten i alla fall kan delvis handa om huruvida vi vill ha folk i riksdagen som tappat kontakten med hur det är att bete sig som folk.