You are currently browsing the category archive for the ‘Jurister arbetsvillkor’ category.

En journalist på SvD skissar idag upp nya hypoteser i fallet med det misstänkta spädbarnsmordet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Rubriken är ”Nya teorier i spädbarnsfallet”. Och i ingressen står det att:”Genom intervjuer och kartläggning har SvD nu fått fram en delvis ny bild som kan komma att påverka det väntade åtalet.” Problemet med artikeln är att den ”delvis nya bilden” förblir diffus. Och det är inte så konstigt att reportern inte vill tala ur skägget. Om jag förstår den insinuanta artikeln rätt så påstår den att en alternativ förklaring till att det döda spädbarnet uppvisade så stora doser av det aktuella läkemedlet i sin kropp är att barnets föräldrar eller andra familjemedlemmar sprutat in det i barnet efter att det dött. Motivet, som återigen bara antyds, är att föräldrarna  var ”hatiska” mot sjukvårdspersonalen.

Man får hoppas att SvD har jävligt torrt på fötterna. Om anklagelserna – de antydda, men ändå tillräckligt tydliga – inte stämmer så måste det vara bland det värsta en tidning kan utsätta en människa för: Att påstå för omgivningen att hon begått övergrepp på sitt nyligen avlidna barn. (Eller, alternativt, att ha begått övergrepp på ett barn i familjen.) Det dramaturgiska greppet är symptomatiskt och osympatiskt. I Svenska dagbladet blir den fruktansvärda händelsen till en pusseldeckare, en deckare som skall spelas upp inför läsarna. Ingressen jämför fallet med Agatha Christie-deckare. Reportern ikläder sig rollen som skrivbords-Miss Marple och drar sig inte för att slå upp sina teorier stort utan att ha fått någon input från vare sig den dråpmisstänkta läkaren eller de efterlevande till flickan. Resultatet blir en vulgariserad bild av verklighetens smärta och känslor.

Vad som hänt kan ingen annan än några få veta i nuläget. I det läget är det alltid min bestämda uppfattning att man ska hålla käft i sakfrågan. Det finns emellertid principiella aspekter av målet som redan i detta stadium.

1. För det första skall den dråpmisstänkta läkaren betraktas som oskyldig tills hon döms för brott. En självklarhet, förstås. Men tydligen inte för alla. I SvD-artikeln beskrivs hur läkaren blivit trakasserad och hotad – helt oacceptabelt on all accounts.

2. För det andra skall rättsordningen behandla detta fall som alla andra fall. Att det råkar vara en läkare som misstänks för brottet föranleder inga särskilda överväganden. Inte heller finns det anledning att ifrågasätta de rättsliga principerna som styr enbart med utgångspunkt av detta fall: Har någon (vare sig det är den misstänkta läkaren eller annan) givit barnet ett läkemedel som påskyndade döden så skall hon dömas för brott som mord, dråp eller vållande till annans död – är det inte så, eller kan det inte bevisas att det är så, skall ingen  dömas för att ha dödat barnet, däremot kan kanske någon i det läget vara misstänkt för griftefridsbrott.

3. För det tredje – och det är centralt här – borde personer i maktpositioner som inte befann sig i sjukhusrummet när den tragiska händelsen inträffade låta bli att försöka påverka eller förstöra utredningen eller den kommande rättegången. I få fall har så många politiker, journalister, fackliga företrädare eller kända opinionsbildare tagit sig för att kommentera en händelse som de inte känner till något om: Ofta med innebörden att rättsordningen inte borde utreda misstankarna mot läkaren.

Oavsett vad som händer i det aktuella målet så borde det föranleda mer diskussion.

Jag gillar inte bilden men texten blev inte så dum: Rättssäkerheten sitter i detaljerna, krönika i domstolsorganet Domkretsen finns här.

Det har varit upplagt för Bodströmbashing ett tag och i helgen tog det full fart med Kalla Fakta-granskning och Agenda-intervju som var dramaturgiskt cementerad långt innan Bodström satt i sminket. Reaktionerna låter inte vänta på sig – det finns ju alltid människor som suger efter fördelar i spillet av andras blod. (Metaforen kommer av att jag tittade på gore-filmen Zombieland på väg till arbetet.) Vissa reaktioner är direkt bizarra. Andra mer förståeliga. (Det där med reklamfilmen från talarstolen var väl inte helt genomtänkt. Få kommentarer tillför annat än åsikter – men det finns goda undantag.)

I sak framstår det som att Bodström gör jävligt mycket mer i och för riksdagen i det stora hela än många andra ledamöter – bara det att han syns och tar plats och svarar på frågor borde vara en inspiration för andra. Och om det är någon som tror att voteringarna i riksdagen är viktigare än interpellationerna så är det nog dags att ställa om klockorna.

Min personliga uppfattning är att det är bra med folk som arbetar som folkvalda som arbetar eller arbetat som vanligt folk: Det behövs fler politiker som arbetar som advokater, revisorer, sophämtare eller konstnärer vid sidan om sitt riksdagsuppdrag, snarare än färre. Och det behövs fler riksdagsledamöter som går till lagstiftaruppdraget från ett yrke och inte från ett partikansli.  

I vilket fall så vill jag slå ett slag för ett område där Bodström gjorde mycket positivt och som återigen aktualiserats, nämligen brottsofferpolitiken. Under Bodströms tid som minister vidtogs ett antal viktiga reformer till skydd för brottsoffer. Alla dessa kanske inte föll klockrent ut men det fanns i alla fall en tydlig agenda: Brottsoffren stod i fokus. Den fokuseringen saknar jag idag. När fokus istället ligger på att bekämpa organiserad brottslighet och på hårdare tag.

De reformer som genomfördes under Bodströms tid föll kanske inte alla ut på det sätt som avsetts. Ett knepigt regelverk att arbeta med har varit brottsskadeersättningen till barn som bevittnar våld. Det har således rapporterats om problemet med att det kan vara förövaren själv – t.ex. en misshandlande förälder – som i praktiken får del av pengarna. Barnombudsmannen har i vilket fall nu framhållit att barn borde få status av målsägande i brottmål av det slag som ger rätt till brottsskadeersättning. Det vill säga att barnet ska betraktas som brottsoffer även i den vanliga procesuella bemärkelsen enbart genom att ha bevittnat ett brott, typiskt sett: Pappa har slagit mamma.  Bodström har opponerat sig. Han framhåller att det kan vara traumatiserande för barn att ingå i rättegången mot en förälder. Och det är en rimlig invändning. Det är svårt att se hur fördelarna med målsägandestatusen ska kunna motivera den ofta säkert fruktansvärt upprivande händelsen att känna sig som en del av samhällets anklagare av en förälder.  

Under tiden vi väntar på att strålkastarljuset kan förflyttas från pesudofrågor som Bodströms kvittningar till viktiga frågor, som brottsofferpolitiken, kan man hoppas på att debatten i alla fall kan delvis handa om huruvida vi vill ha folk i riksdagen som tappat kontakten med hur det är att bete sig som folk.

Igår skrev jag om att Domstolsverket stängt av domares tillgång till min och andra bloggar. Nyss fick jag information från en trevlig person på DV att det åtgärdats, och att min och andras bloggar – inte bara juridikbloggar – nu var tillgängliga igen. Det fanns aldrig någon avsikt att stänga av just min blogg, fick jag veta. Och det lät ju bra. Eftersom jag inte är så konspiratoriskt lagd så trodde jag inte heller att någon censurerade bloggar efter deras innehåll utan att det snarast varit så att en tjänsteman på myndigheten suttit och klickat i en ruta över olika förbjudna källor, som i det här fallet wordpress, medan det tycks som att Googles bloggverktyg blogspot klarade sig bättre.

Faktum kvarstår att DV filtrerar domares information och försöker utestänga dem från sociala nätverk. Så har i och för sig skett även tidigare. Men nu har man skruvat upp trycket. Facebook är avstängt, liksom liknande verktyg. Den typ av sociala media som alltfler använder, som enligt många (inklusive mig) står för en kommunikationsrevolution, är således inte tillgängliga för domare på arbetet.

Det finns tre principproblem här.

 1: Signalaspekten. En av kommentarerna till mitt förra inlägg löd så här: ”Det kalas för ”förkovring” när de frotterar sig med upphovsrättslobbyn, men när andra sida vill komma till tals är det censuering [sic!] som gäller…” Det tycks finnas en ökande misstro mot domstolarna. En beståndsdel i detta misstroende är att det finns ett gap som uppstått mellan de som betraktas sig som medlemmar av ett informationsssamhälle och de som lever kvar i det tidigare paradigmet. Den digitala generationen ser skeptiskt på försök att strypa informationsflöden över hvuud taget, vare sig det gäller i Kina eller på biblioteket. Det av allt att döma blivande riksdagspartiet Piratpartiet har gjort angreppen på ”rättsrötan” till ett av sina paradnummer. Men det är inte bara från dessa grupper som kritiken om ett slutet rättsväsende kommer. Förtroendeutredningen framhöll således vikten av en öppen inställning från domstolarna och domarna i förhållande till det omgivande samhället, i beaktande av de attityder som fanns gentemot domstolarna. Det finns ett antal jurister som under senare år försökt att framhålla att bilden av den korrumperade domaren som utövar sin makt är en myt, att elfenbenstornen är en synvilla. Den bilden har onekligen blivit svårare att sälja in.  

 2: Demokratiaspekten. Det finns en uttrycklig önskan från folkvalda att domstolarna skall bli bättre på att kommunicera med samhället i övrigt. I en tid då alltfler flyttar över sina samtal till sociala nätverk så är en informationscensur i strid med denna demokratiskt förankrade tanke.

 3: Rättsstatsaspekten. Det viktigaste problemet har dock att göra med synen på domstolarnas roll. Det finns en bristande politisk beredskap när det gäller att försvara domstolarnas autonomi. Vi har vaggats in i den maktcentralistiska tanken så mycket att vi inte ens reagerar när domstolarnas makt och frihet kringskärs. Domstolarna har alltmer börjat ta på sig rollen som vakthund. Det tycker jag är bra. Men många andra anser att vakthunden skall disciplineras. (Se t.ex. reaktionerna från de fackliga företrädarna här – och notera därvid att ingen jurist orkade sig på att försvara domstolarnas roll, utan det fick komma från annat håll.) När staten börjar gå dessas ärenden borde fler reagera instinktivtDet här är inte som arbetslivet i övrigt. I allmänhet så är det arbetsgivaren som bestämmer vad arbetstiden och utrustningen skall användas till. På jobbet får vi överlag räkna med att vi är begränsade. Men, och det är stort men, domare är inte vilka arbetstagare som helst. Om det är någon yrkesgrupp som borde få full frihet att på sitt arbete göra vad som helst så länge det inte är brottsligt så är det domare – så länge de sköter sina åligganden. Domarens frihet och oväld är fundamental i en rättsordning. Bara tanken på att verka som domare på en domstol idag och veta att en myndighet sitter och granskar vad jag gör vid datorn och hur jag interagerar med min omgivning skulle göra mig – och många andra, tror jag – till en sämre, mer försiktig och sluten domare.

Domarens informationsfrihet, och självständighet i allmänhet, behöver fler försvarare.

*

Säkerhetsargumentet kan inte tillåtas motivera en sådan här informationsbegräsning. På universiteten finns det till exempel inte några sådana hinder. Det går att lösa om man vill och till syvende og sidst blir det väl en fråga om avvägningar: Det öppna samhället är inte riskfritt. Men det finns lösningar för den som inte vill ta några risker alls. Den fullständiga informationssäkerheten finns bara ett knapptryck bort.

Skönt att sluta studierna och börja tjäna pengar? Vinge och Linklaters i all ära, men lönemässigt ligger de i lä. I Realtid rapporteras en ny undersökning av ingångslöner på advokatbyråer i London. (Lista följer nedan.) Det är bara att konstatera att löneläget är annorlunda i London än vid Norrmalmstorg. Å andra sidan: Även kostnadsläget och arbetstiderna lär nog vara annorlunda.

 Årslön för nyanställda jurister vid några Londonbyråer enligt Realtid:

• Debevoise & Plimpton LLP: £94.000 (1.308.715 kronor).
• Cleary Gottlieb Steen & Hamilton LLP: £92.000 (1.280.870 kronor).
• Milbank, Tweed, Hadley & McCloy LLP: £91.970 (1.280.452 kronor).
• Weil, Gotshal & Manges LLP: £90.000 (1.253.025 kronor).
• Latham & Watkins LLP: minst £87.500 (1.218.218) kronor.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter