Igår skrev jag om att Domstolsverket stängt av domares tillgång till min och andra bloggar. Nyss fick jag information från en trevlig person på DV att det åtgärdats, och att min och andras bloggar – inte bara juridikbloggar – nu var tillgängliga igen. Det fanns aldrig någon avsikt att stänga av just min blogg, fick jag veta. Och det lät ju bra. Eftersom jag inte är så konspiratoriskt lagd så trodde jag inte heller att någon censurerade bloggar efter deras innehåll utan att det snarast varit så att en tjänsteman på myndigheten suttit och klickat i en ruta över olika förbjudna källor, som i det här fallet wordpress, medan det tycks som att Googles bloggverktyg blogspot klarade sig bättre.
Faktum kvarstår att DV filtrerar domares information och försöker utestänga dem från sociala nätverk. Så har i och för sig skett även tidigare. Men nu har man skruvat upp trycket. Facebook är avstängt, liksom liknande verktyg. Den typ av sociala media som alltfler använder, som enligt många (inklusive mig) står för en kommunikationsrevolution, är således inte tillgängliga för domare på arbetet.
Det finns tre principproblem här.
1: Signalaspekten. En av kommentarerna till mitt förra inlägg löd så här: ”Det kalas för ”förkovring” när de frotterar sig med upphovsrättslobbyn, men när andra sida vill komma till tals är det censuering [sic!] som gäller…” Det tycks finnas en ökande misstro mot domstolarna. En beståndsdel i detta misstroende är att det finns ett gap som uppstått mellan de som betraktas sig som medlemmar av ett informationsssamhälle och de som lever kvar i det tidigare paradigmet. Den digitala generationen ser skeptiskt på försök att strypa informationsflöden över hvuud taget, vare sig det gäller i Kina eller på biblioteket. Det av allt att döma blivande riksdagspartiet Piratpartiet har gjort angreppen på ”rättsrötan” till ett av sina paradnummer. Men det är inte bara från dessa grupper som kritiken om ett slutet rättsväsende kommer. Förtroendeutredningen framhöll således vikten av en öppen inställning från domstolarna och domarna i förhållande till det omgivande samhället, i beaktande av de attityder som fanns gentemot domstolarna. Det finns ett antal jurister som under senare år försökt att framhålla att bilden av den korrumperade domaren som utövar sin makt är en myt, att elfenbenstornen är en synvilla. Den bilden har onekligen blivit svårare att sälja in.
2: Demokratiaspekten. Det finns en uttrycklig önskan från folkvalda att domstolarna skall bli bättre på att kommunicera med samhället i övrigt. I en tid då alltfler flyttar över sina samtal till sociala nätverk så är en informationscensur i strid med denna demokratiskt förankrade tanke.
3: Rättsstatsaspekten. Det viktigaste problemet har dock att göra med synen på domstolarnas roll. Det finns en bristande politisk beredskap när det gäller att försvara domstolarnas autonomi. Vi har vaggats in i den maktcentralistiska tanken så mycket att vi inte ens reagerar när domstolarnas makt och frihet kringskärs. Domstolarna har alltmer börjat ta på sig rollen som vakthund. Det tycker jag är bra. Men många andra anser att vakthunden skall disciplineras. (Se t.ex. reaktionerna från de fackliga företrädarna här – och notera därvid att ingen jurist orkade sig på att försvara domstolarnas roll, utan det fick komma från annat håll.) När staten börjar gå dessas ärenden borde fler reagera instinktivtDet här är inte som arbetslivet i övrigt. I allmänhet så är det arbetsgivaren som bestämmer vad arbetstiden och utrustningen skall användas till. På jobbet får vi överlag räkna med att vi är begränsade. Men, och det är stort men, domare är inte vilka arbetstagare som helst. Om det är någon yrkesgrupp som borde få full frihet att på sitt arbete göra vad som helst så länge det inte är brottsligt så är det domare – så länge de sköter sina åligganden. Domarens frihet och oväld är fundamental i en rättsordning. Bara tanken på att verka som domare på en domstol idag och veta att en myndighet sitter och granskar vad jag gör vid datorn och hur jag interagerar med min omgivning skulle göra mig – och många andra, tror jag – till en sämre, mer försiktig och sluten domare.
Domarens informationsfrihet, och självständighet i allmänhet, behöver fler försvarare.
*
Säkerhetsargumentet kan inte tillåtas motivera en sådan här informationsbegräsning. På universiteten finns det till exempel inte några sådana hinder. Det går att lösa om man vill och till syvende og sidst blir det väl en fråga om avvägningar: Det öppna samhället är inte riskfritt. Men det finns lösningar för den som inte vill ta några risker alls. Den fullständiga informationssäkerheten finns bara ett knapptryck bort.
21 kommentarer
Comments feed for this article
september 8, 2009 den 10:11 f m
ape
Bah. Det är sånt här som kommer leda till att riksdagsvalet kommer att sluta med att ett gäng fåntrattar kommer att bestämma vem som skall ha regeringsmakten i Sverige. Otroligt att 90-tals attityden fortfarande finns kvar och att människor faktiskt fortfarande ser på internet som något slags, ganska oviktigt, spel ungdomar håller på med.
Då får man tacka den statliga televisionen för att de på ett sånt underbart sätt lyckats genomföra övergången tilll den gemensamma digitala utbytesplattformen.
september 8, 2009 den 10:29 f m
Lite roligt, fast mycket sorgligt « Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum
[…] Rätt skall vara rätt. Enligt Dagens juridik och Mårtens blogg är den här bloggen åter tillgänglig för domstolsverkets personal, vilket också det […]
september 8, 2009 den 10:52 f m
Erik A
Jag förstår dig faktiskt inte helt och hållet Mårten. Det är väl ganska okontroversiellt att arbetsgivaren bestämmer över arbetstagarnas arbetstid och att surfande är en oerhörd produktionstjyv. Lägg ihop de tu.
september 8, 2009 den 10:56 f m
profanum_vulgus
Erik A:
Tvärtom läste jag för ett tag sedan att de mest effektiva tjänstemännen la ungefär 20% av sin arbetstid på surfande, de som surfande mindre eller mer var mindre effektiva.
september 8, 2009 den 10:57 f m
ape
Mårten: ”This, Jen, is the internet.”
september 8, 2009 den 11:39 f m
Daniel
”Jag förstår dig faktiskt inte helt och hållet Mårten. Det är väl ganska okontroversiellt att arbetsgivaren bestämmer över arbetstagarnas arbetstid och att surfande är en oerhörd produktionstjyv. Lägg ihop de tu.”
Vad är det för trams? ”Produktionstjuv”? Domare är inga producenter och fri tillgång till internet borde ses som något positivt i deras jobb. DV är nu inte ensamma om idiotin. När jag jobbade på regeringskansliet upptäckte jag att de censurerar nätet. Att man inte får tanka film är såklart självklart, liksom att man inte får installera program på datorn (som torrentklienter). Men till och med thepiratebay.org är blockad, så exempelvis kultur- och justitiedepartementen inte kan ta del av vad de kan tänkas ha att säga.
Nazisajter är också blockade, så skulle Sabuni eller någon av hennes medhjälpare vilja ta del av ett eller annat hatiskt uttalande om hennes person blir de tvungna att uppsöka nåt fik med trådlöst nät i närheten.
Vuxna människor, utsedda att styra landet. Men inte betrodda med fri information.
september 8, 2009 den 11:50 f m
profanum_vulgus
http://www.internetshouldbeillegal.com/
september 8, 2009 den 4:26 e m
Vansterwiki
Om man gillar bögerier kan man följa länken profanum_vulgus gav. PV, ett troll som både hylla Castro, Stalin och vill att Israel ska utplånas.
september 9, 2009 den 6:55 f m
profanum_vulgus
Vansterwiki:
Om man är konservativ homofob så ska man INTE följa länken, alla andra kan göra det eftersom den är rolig.
Men sluta trolla nu.
september 8, 2009 den 11:52 f m
Erik A
Profanum: sa studien någonting om huruvida tjänstemännen var mer effektiva på de resterande 80% av arbetstiden eller sett över arbetstiden i stort? 😉
Daniel: Alla som arbetar producerar såklart någonting, i domarnas fall handlar det om handläggning (inkluisve dom- och beslutskrivning) och förhandling. Ingen som arbetat på domstol kan luras till att tro att domarna arbetar ihjäl sig beträffande någon av dessa uppgifter. Som skattebetalare kan jag tycka att jag har ett visst intresse i att begränsa distraktioner.
Sen är det naturligtvis en svår praktisk gränsdragning av vad som är utbildande/förkåvrande och vad som är mest prokrastination. No offence, Mårten, men din blogg hamnar nog i den senare kategorin (även om det ofta rör sig om ett mycket meningsfullt tidsslösande, medges)
september 8, 2009 den 11:55 f m
martenschultz
Erik: Själv har jag upptäckt att när jag suger upp information från alla möjliga ställen så samlar jag på mig oväntade saker som jag kan använda vid det minst väntade tillfället. Som idag när jag använder mig av en passage ur en bok om Internets framtid, som jag råkade surfa förbi i ett obevakat sammanhang, i en helt seriös framställning om obehörig vinst.
Kunskap kommer ur kaos! Eller, kanske inte. Men litet informationsanarki är epistemologiskt gynnsam.
september 8, 2009 den 12:15 e m
ape
Erik A: ”Sen är det naturligtvis en svår praktisk gränsdragning av vad som är utbildande/förkåvrande och vad som är mest prokrastination.”
Av den anledningen framstår det som särskilt dumt att kategoriskt spärra alla bloggar på wordpress. Vi lägger förtroendet på domare att döma människor till fängelse. Då borde de väl själva vara kapabla att avgöra vad som är förkåvrande eller inte.
1. Spärra alla bloggare: förlust av alla seriösa bloggar utöver oseriösa.
2. Låta domare bestämma: förhoppningsvis marginellt missbruk.
3. Införa incitament som baserar sig på hur många personer en domare hinner döma på en dag. Fängelsestraff ger dubbelt betalt.
september 8, 2009 den 12:47 e m
profanum_vulgus
Erik A:
Nej, och jag läste om det i Aftonbladet. Jag tyckte dock att det lät bra så jag har tagit till mig det. Jag försöker själv ta paus ungefär 10 minuter varje timme, och under den pausen så slösurfar och kommenterar jag.
Slösurfande är mycket lärorikt och kommenterande övar förmågan att skriva och att argumentera på ett lättsamt sätt (mitt myckna diskuterande på internet har också gett mig en viss förmåga att komma med snabba argument även muntligen).
Domare jobbar såklart inte ihjäl sig, det gör inte många som bestämmer över sin egen arbetstid. Men konstigt nog så är det bara yrkesgrupper som domare, åklagare, politiker osv som får avgöra själva hur mycket de ska jobba och vilken tid.
Man låter aldrig vägarbetare, städare, industriarbetare, undersköterskor eller liknande komma till jobbet när de känner för det eller gå när de känner för det. Då anser de flesta att de skulle fuska med arbetstiden, men det tror man inte om professorer och domare.
Mårtens blogg innehåller ju både seriös juridik, allmän statsvetenskap, allmän rättsvetenskap och lite ditt och datt. Förvånande ofta för att vara en blogg av en skandeståndsrättare handlar den om straffrätt och förvånande sällan om skadeståndsrätt, men nog fan borde det vara giltigt som förkovrande i juridik.
september 8, 2009 den 4:08 e m
Urban Sundström
Varför inte göra tvärtom ? Spärra hela Internet, och sedan får var och en som vill besöka en webbsida skriva en ansökan till ansvarig chef. Sedan kan den personens användarnamn/datornamn tillåtas att läsa t ex http://www.riksdagen.se
Då slipper vi verkligen folk slösar bort sin arbetstid !!!!
september 8, 2009 den 5:30 e m
Erik A
Urban: Om du vore arbetsgivare skulle jag som tredje man inte bojkotta dina varor eller tjänster om du gjorde så. Jag skulle antagligen inte söka jobb hos dig, men jag skulle anse att det var upp till dig att stifta policy för de människor som du betalar för att utföra ett arbete.
september 8, 2009 den 6:25 e m
martenschultz
Erik: Och du menar att domare kan behandlas på samma sätt som en aktiemäklare eller en kontorist på Ica Maxi i detta avseende?
september 8, 2009 den 7:14 e m
Erik A
Mårten: Jag vet inte. Men jag vet att det tar många domstolar två år att avgöra ett vanligt dispositivt tvistemål. För den som får vänta så länge på att få rätt kan det upplevas som provocerande att domarnas bristande tillgång till bloggar, på vad det verkar som allvar, beskrivs som ett problem.
september 9, 2009 den 6:47 f m
Andreas
Att DV och domstolarna inte förstått internet är helt klart.
Jag tycker det finns exempel på att de inte förstår sig på ens sina egna verktyg som målhanteringssystemet Vera. I Vera kan man för varje mål lägga in ärendemeningar. Under viss tid har detta skett av de handläggare som tagit det extra jobbet för att hjälpa andra. Det har många gånger varit ett ovärderligt verktyg för att hitta de där domarna som handlar om väldigt specifika och udda frågor bland den stora massan av mål som avgörs. På detta sätt har jag kunnat hitta svar på frågor som om en installation av en timer i ett kök kan ingå i bostadsanpassningsbidraget.
Här på min arbetsplats ansåg man att det inte kunde fortsätta så. Nu ska alla handläggare lägga in ärendemeningar, men bara sådana som domstolen på förhand bestämt ska användas. Tror ni att arbetsgivaren kommit att tänka på att man kan behöva lägga in ordet ”timer” i en ärendemening. Knappast! Nu hittar jag knappt någonting alls längre genom sökningar i ärendemeningar.
Detta är för mig ett tydligt exempel på att litet kaos i informationen gynnar en informationsspridning.
september 9, 2009 den 6:49 f m
martenschultz
Va? Har man skrotat MÅHS?
september 9, 2009 den 9:19 e m
Anders Andersson
Att varje myndighet och varje privat arbetsplats skulle hålla sig med en censor för att identifiera alla ”onödiga” tidsslukare på Internet och filtrera bort dem vore i sig ett fruktansvärt slöseri med allmänna och privata resurser. Att enbart filtrera bort Facebook men släppa fram trafik till tusentals porrsajter är lika meningslöst som att ta bort Tolkien från biblioteket men behålla Kalle Anka.
Och varför skulle Domstolsverkets spärrlista skilja sig från Kulturdepartementets, Ericssons eller Ikeas dito? Redan där har vi fyra censorer som var för sig skall ta beslutet ”Facebook är onödigt, det blockerar vi”. Det finns ännu fler arbetsgivare, och därmed ser vi behovet av en gemensam spärrlista som alla kan använda. Då behöver bara en person leta reda på alla onödiga webbsidor och svartlista dem, så blockeras de per automatik på varje arbetsplats som utnyttjar den.
Fast även denna person kommer att ha ett sisyfosjobb, och ovanpå det kommer alla klagomål på felaktigt listade webbsidor. Då verkar det enklare att låta webbplatsernas ägare själva tala om huruvida deras sidor är avsedda för arbete eller fritid. Mina egna webbsidor är till exempel helt och hållet fritidsorienterade; de är inte avsedda för myndigheter eller företag att ta del av, så jag skulle gärna blockera Domstolsverket, alla andra myndigheter och hela näringslivet från att besöka min webbplats om någon gav mig en enkel metod att göra det.
Och det är nog enklare att upprätta en central spärrlista över alla arbetsgivare, än en central spärrlista över alla onödiga webbsidor. Problemet löst, och såväl Domstolsverkets som Ikeas personal kan återgå till arbetet när de inte längre kommer åt de onödiga delarna av Internet!
Fast en domare kanske någon enstaka gång i tjänsten vill ta del av innehållet på min webbplats? Tja, då får Domstolsverket faktiskt betala för sig. Jag vill inte ägna min fritid åt att gratis producera inkomstbringande information åt vare sig näringsidkare eller offentliganställda tjänstemän… Upphovsrätt, tror jag det kallas!
december 30, 2009 den 11:26 f m
Exempel på en Nyttig Idiot på Expressen « TEATERLISTAN MOT SVENSKA STATEN
[…] makten över de kommunala-statliga inrättningarna, så man kan såsa vidare här sen… och surfa och gäspa sig fram… osynade, osynliga, icke […]