Igår skrev jag om att Domstolsverket stängt av domares tillgång till min och andra bloggar. Nyss fick jag information från en trevlig person på DV att det åtgärdats, och att min och andras bloggar – inte bara juridikbloggar – nu var tillgängliga igen. Det fanns aldrig någon avsikt att stänga av just min blogg, fick jag veta. Och det lät ju bra. Eftersom jag inte är så konspiratoriskt lagd så trodde jag inte heller att någon censurerade bloggar efter deras innehåll utan att det snarast varit så att en tjänsteman på myndigheten suttit och klickat i en ruta över olika förbjudna källor, som i det här fallet wordpress, medan det tycks som att Googles bloggverktyg blogspot klarade sig bättre.

Faktum kvarstår att DV filtrerar domares information och försöker utestänga dem från sociala nätverk. Så har i och för sig skett även tidigare. Men nu har man skruvat upp trycket. Facebook är avstängt, liksom liknande verktyg. Den typ av sociala media som alltfler använder, som enligt många (inklusive mig) står för en kommunikationsrevolution, är således inte tillgängliga för domare på arbetet.

Det finns tre principproblem här.

 1: Signalaspekten. En av kommentarerna till mitt förra inlägg löd så här: ”Det kalas för ”förkovring” när de frotterar sig med upphovsrättslobbyn, men när andra sida vill komma till tals är det censuering [sic!] som gäller…” Det tycks finnas en ökande misstro mot domstolarna. En beståndsdel i detta misstroende är att det finns ett gap som uppstått mellan de som betraktas sig som medlemmar av ett informationsssamhälle och de som lever kvar i det tidigare paradigmet. Den digitala generationen ser skeptiskt på försök att strypa informationsflöden över hvuud taget, vare sig det gäller i Kina eller på biblioteket. Det av allt att döma blivande riksdagspartiet Piratpartiet har gjort angreppen på ”rättsrötan” till ett av sina paradnummer. Men det är inte bara från dessa grupper som kritiken om ett slutet rättsväsende kommer. Förtroendeutredningen framhöll således vikten av en öppen inställning från domstolarna och domarna i förhållande till det omgivande samhället, i beaktande av de attityder som fanns gentemot domstolarna. Det finns ett antal jurister som under senare år försökt att framhålla att bilden av den korrumperade domaren som utövar sin makt är en myt, att elfenbenstornen är en synvilla. Den bilden har onekligen blivit svårare att sälja in.  

 2: Demokratiaspekten. Det finns en uttrycklig önskan från folkvalda att domstolarna skall bli bättre på att kommunicera med samhället i övrigt. I en tid då alltfler flyttar över sina samtal till sociala nätverk så är en informationscensur i strid med denna demokratiskt förankrade tanke.

 3: Rättsstatsaspekten. Det viktigaste problemet har dock att göra med synen på domstolarnas roll. Det finns en bristande politisk beredskap när det gäller att försvara domstolarnas autonomi. Vi har vaggats in i den maktcentralistiska tanken så mycket att vi inte ens reagerar när domstolarnas makt och frihet kringskärs. Domstolarna har alltmer börjat ta på sig rollen som vakthund. Det tycker jag är bra. Men många andra anser att vakthunden skall disciplineras. (Se t.ex. reaktionerna från de fackliga företrädarna här - och notera därvid att ingen jurist orkade sig på att försvara domstolarnas roll, utan det fick komma från annat håll.) När staten börjar gå dessas ärenden borde fler reagera instinktivtDet här är inte som arbetslivet i övrigt. I allmänhet så är det arbetsgivaren som bestämmer vad arbetstiden och utrustningen skall användas till. På jobbet får vi överlag räkna med att vi är begränsade. Men, och det är stort men, domare är inte vilka arbetstagare som helst. Om det är någon yrkesgrupp som borde få full frihet att på sitt arbete göra vad som helst så länge det inte är brottsligt så är det domare – så länge de sköter sina åligganden. Domarens frihet och oväld är fundamental i en rättsordning. Bara tanken på att verka som domare på en domstol idag och veta att en myndighet sitter och granskar vad jag gör vid datorn och hur jag interagerar med min omgivning skulle göra mig – och många andra, tror jag – till en sämre, mer försiktig och sluten domare.

Domarens informationsfrihet, och självständighet i allmänhet, behöver fler försvarare.

*

Säkerhetsargumentet kan inte tillåtas motivera en sådan här informationsbegräsning. På universiteten finns det till exempel inte några sådana hinder. Det går att lösa om man vill och till syvende og sidst blir det väl en fråga om avvägningar: Det öppna samhället är inte riskfritt. Men det finns lösningar för den som inte vill ta några risker alls. Den fullständiga informationssäkerheten finns bara ett knapptryck bort.

About these ads