På många sätt sympatiserar jag med Piratpartiets agenda. Partiet har fört upp de sorgligt underskattade integritetsfrågorna på bordet när de etablerade partierna gått vilse. Partiet har genom sin medverkan i ett större nätverk av aktörer som förstår sig på informationsteknologins möjligheter och förutsättningar bidragit till att genomlysa rättsliga processer på ett nytt sätt. Partiet har också satt fingret på de risker som den nuvarande – och än mer den möjliga framtida – upphovsrätten kan innebära för avvägningen mot andra intressen.

Men Piratpartiet har ett problem. Nämligen sin retorik. Idag kom beskedet från tingsrätten att Ephone måste lämna ut information om vilka personer som står bakom vissa IP-nummer, i enlighet med reglerna i vad som kommit att kallas för ”IPRED-lagen”. Väntat, anser förlagen, eftersom det var detta som lagen var till för. Min personliga rättspolitiska uppfattning är att avgörandet är ett uttryck för en tendens som i stort är obehagligt, en tendens där integritetsskyddet tillmäts allt för lågt värde i förhållande till andra faktorer. Men så är nu lagen. Det är inte domstolarnas fel. Men så ser inte Piratpartiets företrädare på det. 

Piratpartiets ordförande kallar domen för ”En skam för rättsväsendet”. Det är inte den första skammen. Piratpartiets ordförande har tidigare kommenterat andra avgöranden från domstolarna i liknande ordalag. Skamligt, korrumperat, rättsröta  – det är sådana ord som Piratpartiets ordförande tidigare använt för att beskriva de svenska domstolarnas arbete. Och på sin blogg skriver Falkvinge följande (och jag kursiverar en aning men fetstilen är Falkvinges): 

”Idag inträffade två saker som inte kan beskrivas som annat än rättsskandaler och totala misslyckanden för vårt rättssystems trovärdighet.

Det första var att domaren i Pirate-Bay-målet inte ansågs jävig. Att domaren sitter med i en intresseorganisation för ena parten i målet är alltså helt okej i svenskt rättsväsende.

Eftersom det anses okej, så har tyvärr det svenska rättsväsendet ett omfattande problem med korruption.

Det här är oerhört allvarligt, inte minst eftersom det sänder tydliga signaler till alla under 40 att rättsväsendet är deras ovillkorliga fiende, oavsett om de gör rätt för sig eller inte.

Det var dessutom så att domaren, som skulle avgöra jävighet eller inte, själv har arbetat tillsammans med två av målsägarsidans advokater, och ytterligare två av deras närmaste kollegor. [Det där är i och för sig inte alls sant men det är väl en petitess i sammanhanget.] Det är verkligen som att sätta räven att vakta hönsen. Fast det handlar om grundläggande rättssäkerhet och tilltro till rättssystemet.

Jag vet ärligt talat inte hur man kan börja att angripa det här politiskt. Rättssystemet har helt brutit samman i sådana här mål, vad jag kan se.”

Ja, jävlar, så där bränner man sitt förtroendekapital snabbare än KLF bränner pengar. Nyanserat? Inte så väldigt. Tvärtom är det en sådan retorik som nu placerar Piratpartiet i samma kategori som personer som skickar iväg tvåtusen fax per dag till myndigheter och klagar över att man inte tar tag i ”vargfrågan”. Det kan säkert bidra till ytterligare uppsving bland de yngsta väljarna. Men det alienerar samtidigt väldigt många människor som har litet större respekt för det arbete som utförs i de svenska domstolarna.