Åter igen ett exempel på riksdagsledamöter som kritiserar rättsväsendets aktörer. Den här gången är det en inflytelserik lagstiftare, partiledare [sic!] Peter Eriksson, som inte gillar åklagare van der Kwasts beslut. Men nu skall jag vara rättvis. Erikssons debattartikel andas i och för sig kritik mot en enskild tjänstemans beslut men tar framför allt upp mer övergripande problem med korruptionsbekämpningen i Sverige. Dåliga resurser, lagstiftningsbrister, och en svag förståelse för problemets komplexitet framträder. Det är tankeväckande synpunkter som det finns all anledning att lyssna på.
Annonser
17 kommentarer
Comments feed for this article
juni 17, 2009 den 12:46 e m
per
Återigen Mårten varifrån kommer din märkliga åsikt att åklagare in skulle få kritiseras eller för dendelen at riksdags män inte skulle få åtala sig.
juni 17, 2009 den 12:58 e m
Mårten
Jag tycker inte att det är märkligt alls. Lagstiftaren bör inte kritisera rättsväsendets aktörer eftersom det underminerar dess autonomi.
juni 17, 2009 den 1:06 e m
Mårten
Dessutom finns det en latent påverkan: Om åklagaren eller domaren vet att politikerna vill ha en viss åtgärd så kan de påverkas. Risken är reell. När det finns ett politiskt drev är det svårt att stå emot. Och då har den funktionsfördelning som en rättsstat fordrar och förutsätter havererat.
juni 17, 2009 den 1:20 e m
apa tycka, apa skriva
Skulle det generellt vara okänt för domarna vad lagstiftarna vill ha för utfall i viktiga mål, menar du? Det enda man gör genom att förbjuda riksdagsmän att yttra sig är att hindra oss som inte är nsiders från att höra vad som sägs.
juni 17, 2009 den 1:21 e m
apa tycka, apa skriva
För övrigt vore det fint med en länk till debattartikeln du syftar på.
juni 17, 2009 den 2:59 e m
per
Upplysningsvis Mårten enskilda riksdagsman får t.o.m. vara yrkesaktiva advokater. Du måste kunna skilja på enskilda riksdagsmän och riksdagen som kollektiv.
Med tanke på Quick, Styckmord , barnläkarfall… m.m. är det ju en tämliogen magstark synpunkt att rättsväsendet inte skulle få kritiseras.
juni 17, 2009 den 4:38 e m
Mårten
Per: Hur menar du? Är inte en riksdagsledamot i sig en lagstiftare?
Uppfattningen borde inte alls vara magstark. Rättsväsendet skall kritiseras, särskilt om det behövs men det är nog nyttigt om det sker även annars. Skriv en debattartikel, skriv ett brev, skriv till Europadomstolen. Riksdagsledamöter och regeringen kan också uttrycka kritik, i motioner eller i propositioner. Men bör inte göra det annars med hänsyn till den uppdelning av arbetsuppgifter som rättsordningen ställer upp.
För alla andra är det fritt fram. Och vissa institutioner har ju tom till uppgift att göra just detta. Som JO.
**
Artikeln är senaste DN-debatt.
juni 17, 2009 den 4:39 e m
Mårten
För resten: Om en riksdagsledamot jobbar som advokat skall hon naturligtvis agera i en rättegång eller liknande som alla andra advokater. Hon skall alltså ta till vara sin huvudmans [patriarkalt språkbruk beklagas] intressen på bästa sätt.
juni 17, 2009 den 6:18 e m
Beholder
Gör den där Kwasten något rätt?
juni 17, 2009 den 7:19 e m
per
Ha ha josisst Jo och Jk. Det är ju en höjdare att höra den karln sitta och bräka i TV att ”jovisst men de har ju gjort sitt bästa”.
Jag menar att riksdagen som institution inte får lägga sig enskilda mål för enkilda riksdagsmän finns inga sådana begränsningar. Fanns de skulle de till att börja inte få jobba som advokater eller hur.
juni 18, 2009 den 8:15 f m
Mårten
Per: Jag tror att du blandar ihop saker. Riksdagsledamöter får visst arbeta som advokater och de får vara parter i mål också. Det händer nog någorlunda frekvent när det gäller förvaltningsdomstolarna. Däremot så är det olämpligt – men inte brottsligt naturligtvis – om riksdagsledamöter såsom riksdagsledamöter lägger sig i enskilda mål. Av just de skäl som jag tog upp innan.
JO och JK är inte ”en karl” utan flera personer: Det finns en JK och flera JO. Och såväl JK som JO har ju vid flera tillfällen uttalat skarp kritik mot rättsväsendet.
juni 18, 2009 den 8:45 f m
per
Nej det gör jag inte. Det är en medborgerlig rättighet att diskutera även rättsväsendet och då även mele utifrån enskilda mål. Om du vill hävda att det finns någon speciell begränsning informell eller formell för riksdagsmän ja då måste det markeras på olika sätt. Självklart måste advokatsamfundet i så fall ålägga medlemar som även är riksdagsmän att avstå från praktik. Att hävda att det går bra att delta som advokat men inte som debattör är ju bara fånigt.
Karln som åsyftades var Jk. Han får nog ses som en av rättsväsendets problem knappast som en lösning.
juni 18, 2009 den 8:23 e m
Elisabeth
Mårten,
jag har, i stort sett, gett upp att kommentera här men läser ändå ibland och måste säga att jag beundrar ditt tålamod och din strävan att bringa ordning i den alltför vanliga tankeoredan.
Glad midsommar!
(Och en skön semester, när den nu kommer, från en som lyckades gå hem i dag med ett rent skrivbord. 🙂 )
juni 19, 2009 den 7:18 f m
per
Mårten jag är faktiskt nyfiken på hur du tänker när du menar att det är oproblematiskt att en riksdagsledamot eller t.o.m. f.d. och kanske blivande statsråd såsom Bodström arbetar som målsägarbiträden i allvarliga brottmål.
Medan det tydligen är ett dilemma när Eriksson ansluter sig till kören som ”diskuterar” Kwast. Menar du att en person ibland är riksdagsman ochh ibland inte.
Sedan när ställer vi högre krav på en debattör än en advokat. Menar du att domare påverkas av makten bakom en artikel men inte den som finns bakom en representant för parterna.
Swedan ser vi på vad du skrivit i övrigt så är det ju tveksamt om öht anser att någon får kritisera, läs bör jag vet att det inte finbns förbud.
juni 19, 2009 den 4:10 e m
Anonym
Jag håller helt med Elisabeth. F ö har jag som princip att aldrig, under några omständigheter, lyssna på Peter Eriksson.
juni 21, 2009 den 7:10 e m
per
Jahg har nu läst Erikssons enligt Mårten förargliga artikel. Jag kan konstatera att han diskuterar enbart resurser och lagar. Inte ens antydningsvis kräver han ett beslut i någon viss riktning. Inte heller kritiserar han Kwast.
Han återger bara Kwastens påstående att mutor förekommit men att trots det och trots att åtal väntas i en lång rad länder nu skall läggas ner här. Anledningen enligt Kwast är att resurserna varit löjigt små i sht jämfört med omvärlden och preskriptionstider. Det hela kan leda till en officiell nedgradering av Sverige på internationalla rankinglistor.
Att inbilla sig att riksdagsmän skulle avstå från att ha åsikter om detta eller att det skulle vara olämpligt att de har det framstår t som verklighetsfrämmande och som ett närmast maktfullkomligt krav på immunitet och autonomi.
juni 24, 2009 den 1:04 e m
profanum_vulgus
Utan att gå in på frågan om Erikssons debattartikel så undrar jag vilken autonomi det är fråga om. Domstolarna är ju inte fristående från den politiska makten i Sverige. Man kan inte utgå från maktdelningslärans principer i ett land som inte är uppbyggt enligt dessa principer.
Man får då nöja sig med att kritisera dessa exempel på när bristen på maktdelningsläran i samhällsbygget skapat praktiska problem.
Domstolarna i Sverige är fristående precis som alla andra myndigheter. Detta innebär att de fattar besluten självständigt. I länder där man istället har ministerier (till skillnad från departement) så kan ministrar, regeringen eller riksdagen ändra myndighetsbeslut. I Sverige är regeringen också en myndighet, så den fungerar ändå som högsta klagoinstans ibland. Men ministrar, regeringen eller riksdagen får inte besluta i en myndighets ärende eller säga åt myndigheten hur den ska besluta i ett ärende. Detta kallas för ministerstyre (ett skällsord här, normalt i länder med ministerier).
Men fristående myndigheter och maktdelning är två helt olika saker. Maktdelningsläran anger nämligen att det är den dömande makten som ska vara autonom i förhållande till den politiska (lagstiftande) och den verkställande. Socialtjänsten, kronofogden, skatteverket mm skulle inte behöva vara fristående för detta (utan klassiskt så tillhör de den verkställande makten.
Jag fattar inte detta fortsatta skrivande av Mårten som om Sverige följde maktdelningsläran.