Människohandel ligger högt på listan över samhällets värsta brott. Att säljas som en vara och tvingas att prostituera sig, tigga eller att tas ifrån sina organ är bland det mest förnedrande en människa kan utsättas för.
Det har rått – och råder, såvitt jag vet – politisk konsensus om att slavhandeln hör till det civiliserade samhällets vidrigaste kriminalitet. Men det har visat sig svårt att fånga in just vad en människohandel innebär. Centrala komponenter är att offret tvingas in i ett sammanhang hon inte fritt valt att försätta sig och att hon på något vis i den betvingade situationen säljs. Paradigmexemplet är fortfarande trafficking för sexuella ändamål: Människor förslavas och säljs som prostituerade.
Det viktiga är att någon form av definition behövs. Utan ett begrepp så kan samhället inte bekämpa farsoten. Utan en fungerande lagreglering av männniskohandelsbrott kan det bli så att domstolarna dömer slavhandlarna enligt andra regler, t.ex. koppleri som har ett helt annat syfte än människohandelsbrottet.
Efter vissa problem tycks nu lagstiftaren lyckats åstadkomma en rättstekniskt lämplig lagstiftning mot människohandel (vilket inte behöver innebära att den i praktiken kommer att fungera – det krävs ju att man faktiskt får tag i brottslingarna också). Förhoppningsvis kan den nya lagstiftningen användas för att döma brottslingarna för slavhandel och inte bara för att ha hjälpt prostituerade som kopplare.
När det har visat sig varit så svårt att hitta en fungerande formulering av vad människohandel innebär så blir det särskilt tråkigt när politiker utnyttjar ordet människohandel för att driva hem politiska poänger på helt andra områden. Marita Ulvskog, EU-parlamentskandidat för S, har jämfört den europeiska arbetsmarknaden med människohandel. Bakgrunden är Laval-målet och de lettiska arbetare som jobbade i Vaxholm och som möttes av organiserade demonstranter som skrek ”Go home!”.
Ulvskog jämställer lettisk arbetskraft med de förslavade prostituerade och barn som säljs för att tas ifrån sina inre organ. Den som köper arbetskraften jämställs med den vidrigaste organiserade brottslighet som idag plågar världen. Det är ett destruktivt exploaterande av en viktig terminologi. Och det sker i ett tillstånd när terminologin skulle må bra av att få sätta sig.
Om min arbetsgivare köper mina tjänster så handlar man i och för sig upp en del av min tid, en del av mig kanske man kan säga. Men det är inte människohandel. Och när man börjar kalla det för människohandel urholkas begreppet. Dilution, kallas det ibland. Förlorarna är de offer för riktig människohandel som därmed placeras i ett fack av vanliga arbetstagare som uppbär lön för att göra sitt jobb.
***
Se även Klambergs kommentarer. Och de intressanta kommentarerna från det lettiska bolaget självt i DN. Om bolagets uppgifter stämmer blir Ulvskogs kommentarer än konstigare. Enligt bolaget så erhåller de letttiska arbetarna 75 kronor i timmen efter skatt plus traktamente med en femhundring per dag och betald bostad. Det innebär att en person som arbetar i Sverige en månad om 20 arbetsdagar får ut 25000 netto. Det skulle vara bra betalt för de flesta arbetare. Och för arbetare från ett Lettland i kris måste det vara väldigt bra betalt.
Mårten Schultz. 
6 kommentarer
Comments feed for this article
maj 29, 2009 den 7:34 f m
profanum_vulgus
Människohandel har ju varit förbjudet och definierat i lagtext i hundratals år. Varför skulle det vara särskilt påkallat att definiera om det nu?
Fram till brottsbalkens införande 1965 så var första Paragrafen i strafflagen:
”Den som bedriver handel med neger eller annan” dömes för slaveri ….
Bedriver handel är väl en utmärkt definition som stod sig genom århundradena.
Att politiker använder brottsrubriceringar i andra sammanhang av retoriska skäl är ju heller inget nytt. Fildelning är stöld, skatt är stöld, egendom är stöld, upphovsrätt är stöld. Verbal misshandel, psykisk misshandel, misshandel av våra äldre. Våldtäkt av Irak, Våldtäkt av grundlagen. Löneslaveri osv osv.
maj 29, 2009 den 9:34 f m
Egon
Jag förstår din kritik, men skillnaden är kanske inte så stor som det i förstone kan verka. Den avgörande för om något är människohandel eller inte är om det arbete som utförs innefattar sexuella handlingar eller inte.
Den som rekryterar en hemlös/arbetslös/utsatt kvinna för att prostituera sig i Sverige och tjäna kanske 50 000 kr/månad gör sig ( i vart fall enligt förslaget i SOU 2008:41) skyldig till människohandel, även om kvinnan är fullt införstådd med syftet.
Den som rekryterar en hemlös/arbetslös/utsatt kvinna för att städa toaletter i Sverige och tjäna kanske 5 000 kr/månad är helt straffri.
Det är alltå i svaret på den för dagen aktuella frågan Är sex arbete? som skillnaden tycks ligga.
maj 29, 2009 den 10:43 f m
Johan M
Egon: Men det där förslaget är ju ännu inte lag…
maj 29, 2009 den 11:05 f m
JohnF
Jag tror faktiskt inte att någon som ärligt anser att exempelvis marknadshyror är djupt orättvisa faktiskt hycklar när hon säger att lettisk arbetskraft är som slavhandel. Det är nog vad hon faktiskt känner om saken. På riktigt. Vilket är rätt skrämmande.
Den sortens resonemang är ju konsistent med sexköpslagstiftningen. Det spelar ingen som helst roll vad de presumtiva offren anser om situationen, eller hur de faktiskt påverkas.
Det är ju en del av ett större tema från, främst, vänsterblockets retorik. Det finns gott om exempel på situationer där de med kraftfull rättfärdighet hävdar att människor, vilka själva inte anser sig vara utnyttjade, är offer.
Egon: Behöver det verkligen påpekas det bisarra i att sex skulle vara den centrala komponenten för människohandel?
Icke-sexuellt slavarbete är en betydande del av modern människohandel och det finns en hel del sexarbetare som inte är det minsta förslavade.
I mina ögon verkar tilltaget främst vara en ”think of the children”-murbräcka för att ramma hem ideologiska poänger, snarare än att faktiskt försöka hjälpa någon på riktigt.
maj 29, 2009 den 11:43 f m
profanum_vulgus
Egon:
BrB 4 kap:
1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 § [människorov], med användande av olaga tvång eller vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbörligt medel rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, i syfte att personen skall
1. utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål,
2. utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,
3. utnyttjas för avlägsnande av organ, eller
4. på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte,
döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.
Detsamma gäller den som i sådant syfte som anges i första stycket,
1. till annan för över kontrollen över en person, eller
2. från annan tar emot kontrollen över en person.
Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt arton år skall dömas för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har använts.
Är ett brott som avses i första–tredje styckena mindre grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Lag (2005:90).
maj 29, 2009 den 1:48 e m
Pelle
Intressant observation.
I en tid av stark förändring verkar det råda stor oportunism avseende ”ägandet” av vissa nyckelgrepp och dess innebörd. Många omtalade samtidsbegrepp, såsom ”upphovsrätt” och ”integritet” kan om man vill ses genom samma lins som begreppet ”människohandel” i analysen ovan, där vissa grupperingar claimar rätten att definiera begreppet samt verkar för att förändra dess definition till sin egen fördel (”fildelning är stöld”, ”integritet är rätten att alltid vara anonym”).