Under morgongen har det ringt i mobilen. Det är media som vill att jag skall kommentera åtalet mot barnläkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus. Innan åtalet ens kommit in. Inte för att jag har några spännande kommentarer om det, annat än att jag hoppas att de rättsliga processerna kan få arbeta i så mycket lugn och ro som möjligt, för att resultatet skall bli så bra som möjligt. Och ett bra resultat är ett resultat som utifrån ett korrekt underlag kan applicera rättsliga normer på samma sätt som i andra situationer – dvs. utan hänsyn till den enskildas yrke eller vilka eventuella åsikter om straffrätten som kan förekomma i denna yrkeskår.
Andra drar sig inte för att ge uttryck i sak. ”Jag hoppas hon frias”, säger högsta företrädaren för läkarfacket. Notera frånvaron av förbehåll. Fackets företrädare hoppas att läkaren frias oavsett om åtalet är korrekt. Andra ger uttryck för samma sak.
Om det är något positivt som kommit ur denna tragiska historia så är det att rättssamhället blivit uppmärksammat på att det finns inflytelserika personer, som ibland företräder inflytelserika grupper, som på allvar menar att de rättsliga regler som gäller i samhället i stort inte har att göra med deras verksamhet. Argumentet är att juridiken inte förstår sig på deras verklighet. Åklagare, polis, domstolar skall hålla sig borta för de förstår inte vad vi gör.
Litet kusligt, när man tänker på det.
(Se tidigare reflektioner här.)
Mårten Schultz. 
97 kommentarer
Comments feed for this article
februari 1, 2010 den 2:39 e m
Calle
Å andra sidan måste juristkåren ta sig en funderare på varför människor ger uttryck för juridiken inte förstår sig på dem. Kan det måhända ligga något bakom? Endast den mest arrogante och korkade jurist kan dra slutsatsen att det är alla andra som har fel och han/hon rätt. Det är dags för många jurister att kliva ner från sina höga hästar och förstå att de inte är samhällets elit och vet bäst i allt. De har snarare ett oerhört trångsynt sätt att se på verkligheten, och förmodligen är det bra så. Förutsatt att de är väl medvetna om denna sin egen brist.
Precis som du gärna anmärker att läkarfackets högste höna uttrycker sig juridiskt klantigt (givetvis menar hon väl att hon hoppas att läkaren frias just för att hon förtjänar att frias), så misstänker jag att många andra fackmän inom sina respektive yrkeskategorier gärna anmärker på småsaker alla möjliga yttrar sig om. Varför inte exempelvis domare och övriga inblandade i TPB-rättegången som yppat så många grodor att man på allvar undrar hur de står ut med sig själv.
Men som du säger, nu ska vi se till att låta rättsväsendet på ett bra sätt komma i mål med detta. Även om man ju kunde önska sig lite effektivitet och snabbhet för en gångs skull. Skulle en läkare ta samma tid på sig som inblandade i detta fall har gjort skulle patienten hinna dö på kuppen.
februari 1, 2010 den 2:52 e m
norah4you
Calle. Hur i hela fridens namn har så många klarat att få godkänt i ämnet samhällskunskap årskurs 9:e utan att ha uppfyllt betygskriterierna och målbeskrivningarna som gäller. Det är den frågan jag ställer mig. För att kunna få godkänt i ämnet samhällskunskap är en av de viktigaste bitarna som en ämnes- och stadiebehörig lärare SKALL ha sett till att eleverna förstått den att ALLA ÄR LIKA VÄRDA.
Det finns inga adelsprivilegier i Sverige och det saknar betydelse vilket kön, vilket etniskt ursprung, vilken ålder eller vilken yrkeskategori en dråpmisstänkt tillhör. Svensk lag tillåter inte aktiv dödshjälp och undantag från detta finns inte tack vare att Alla är lika värda.
februari 1, 2010 den 3:18 e m
Calle
Norah4you: Ja, vad vill du ha sagt? På vilket sätt menar du att jag motsäger det du skriver? Att alla är lika värda är väl självklart (eller borde vara i alla fall.. nu har vi ju som bekant ”barnamord”, ”folkgrupper”, ”hatbrott” och andra absurditeter inom juridiken i dagsläget).
Men att alla är lika värda är inte samma sak som att jurister skall bete sig klantigt och inte kunna arbeta lite smidigare. Oavsett om det handlar om webbhotell som får sin verksamhet totalförstörd av inkompetenta poliser i en razzia eller om det handlar om åklagare som tror sig besitta medicinsk kompetens så är det lika illa. Bara för att man är jurist eller annan företrädare för rättsväsendet kan man inte agera som vilken nolla som helst utan att ha på fötterna, eller med flit åsamka skada i onödan.
februari 1, 2010 den 3:22 e m
norah4you
Vem som har betett sig klantigt och vem som inte gjort det, Calle, det har inget med det rent korrekta uppträdandet som åklagaren, både den som påbörjade ärendet och den som fortsatte och nu åtalar, att göra. Klantighet är ett Ad Hominem liknande tillmäle som inte hör hemma i ett argument överhuvudtaget och absolut inte har med den aktuella situationen att göra.
februari 1, 2010 den 3:34 e m
Calle
Om alla har betett sig helt korrekt och ÄNDÅ ådragit sig mer press och publicitet än dyrast möjliga PR-kampanj skulle kunnat uppnå så vet jag inte riktigt om vi ska tro att grisar kan flyga också?
Och om det nu är så att allt gått korrekt till och orsakat all uppståndelse etc så bör man kanske snarare se över vad som ska anses vara korrekt och inte.
Och jo, folk som beter sig klantigt på ett sätt att andra råkar illa ut skall givetvis behöva ta konsekvenserna av detta. Det hör verkligen hemma i den aktuella diskussionen med tanke på det sätt åklagare och polis har hanterat ärendet. På vilket sätt var ingripandet befogat och nödvändigt att genomföras på det sätt som gjordes? Eller ska det vara fritt fram för polis och andra att leka vilda western ibland bara för att de tycker det är roligt?
Menar du för övrigt att man inte ska få diskutera faktiska händelser och handlingar? (som ju KAN vara både klantiga, korkade, genomtänkta, beundransvärda osv.)
februari 1, 2010 den 3:48 e m
norah4you
Calle,
Du förutsätter att jurister, åklagare och poliser betett sig klantigt.
Kallar Du det att debattera?
Självfallet SKALL och MÅSTE en svensk åklagare göra de utredningar som gjorts och oavsett vem det är som är misstänkt åtala.
Självfallet SKALL och MÅSTE svensk polis göra de ingripande som de gjort helt i enlighet med polislagen.
Allt annat är att missa se verkligheten och vad det betyder att ALLA ÄR LIKA VÄRDA.
februari 1, 2010 den 4:02 e m
Eric
Socialstyrelsen har ju gjort sin egen utredning och kommit fram till att de ”inte kan förklara” den tusenfaldigt dödliga dosen tiopental i flickans blod, och därmed anser man saken ”vara avslutad” (!). Förlåt mig om jag inte är nöjd med det svaret…
Den arrogans som kännetecknar läkarna som yrkeskår är för övrigt något som jag finner enormt irriterande. Oavsett om barnläkaren i fråga anses skyldig eller inte så är jag glad att rättsväsendet nu sätter läkarkåren på plats. Har vi tur så kommer den spektakulära antagonism som finns mellan advokater och läkare i USA till Sverige. XD
februari 1, 2010 den 6:16 e m
JP
Att socialstyrelsen ‘avslutade ärendet’ handlar nog mest (jag minns inte detaljerna så här på stört) om att de granskat *vården* utifrån journalhandlingar och de vittnesmål de haft till hands. Det finns inget i journaler eller vittnesmål (som SoS haft tillgång till) som motiverar/förklarar de halter tiopental som fanns i analysproverna. När socialstyrelsen konstaterar detta avslutar de sitt ärende, eftersom frågan därefter inte handlar om att granska vården. Det blir fråga om möjligt brott istället. Socialstyrelsen utreder inte brott.
februari 1, 2010 den 8:07 e m
Eric
Socialstyrelsen har sagt att man inte kan förklara hur tiopentalet kom dit samtidigt som man säger att ingen i vården har gjort något fel. Hur kan detta inte vara väldigt konstigt?
februari 1, 2010 den 4:04 e m
Calle
Och du menar att personal inom rättsväsendet är ofelbara alltså? Du verkar leva i en illusion. Varför hyser du inte samma Gudstro till läkarkåren?
Välkommen tillbaka till verkligheten så kan vi fortsätta diskussionen.
Jag förutsätter inget mer än att jag noterat att det blivit ett värre mediadrev än brukligt. Ingen rök utan eld säger man ju. Och i detta fall kan jag inte tolka det på annat sätt än att antingen har man betett sig på ett i någon mån klantigt sätt – alternativt borde reglerna ändras. Jag kan inte påminna mig att jag hittills hört någon väl insatt i ärendet hylla åklagarens och polisens arbete som exemplariskt eller väl utfört. Kanske är skälet att man gick för fort fram och inte riktigt tänkte efter i förväg? (a.k.a. klantade till det)
Och är det så svårt för dig att förstå att jag skiter fullständigt i om det är en läkare, HD-domare, statsminister eller Harry på A-lagsbänken man utreder för brott. Citera mig gärna där jag hävdat att vi skall göra åtskillnad på folk och folk, så tar jag gärna tillbaka det i så fall.
februari 1, 2010 den 4:05 e m
Calle
Eric:
Två lika stroppiga och arroganta yrkeskårer gör upp alltså! 🙂
För precis som läkare behöver knäppas på näsan behöver jurister det likaså.
februari 1, 2010 den 4:35 e m
Daniel
Ja Eric, det vore väl fantastiskt? Då får vi riktigt dyr vård som tack vare alla ‘disclaimer’-undersökningar också blir riktigt ineffektiv. Den underutbildade svenska juristkåren kunde ju istället läsa på sin jurisprudens och fundera över lagens syfte (ni har väl fortfarande en fem poäng översikt eller så?). Juridik är inget annat än moralfilosofi, via politisk filosofi, och i det här fallet hade läkaren inte bara fått rätt i USA eller England; åtal i det senare hade förmodligen inte väckts. (I USA hade det väckts, eftersom man där väcker åtal i hopp om pengar — ett felaktigt sätt att använda lagen om något.)
Så, vad är fallet? Ett i princip anencephaliskt barn får för mycket smärtlindring. Man kan inte utesluta att det smärtstillande medlet var dödsorsaken istället för tusentals inre blödingar och en icke-fungerande hjärna som vid det stadiet inte utvecklat ens närheten till medvetande ens i friska barn? Patetiskt. *Även* om läkarens avsikt var att i förtid avsluta ‘tingets’ eventuella lidande så borde påföljd aldrig bli mer än en inre banna. ‘Barnet’ (som alltså inte hade ens möjlighet till medvetande, varför jag inte vill kalla det barn) hade kanske ändå dött vid samma tidpunkt utan smärtstillande, kanske hade det överlevt någon dag. Vad som står helt bortom allt tvivel är att i moraliskt mening så har inget brott begåtts. Om hon döms så måste det bli lagändring, det är så det här ska tolkas. Lagen har inget egenvärde, i synnerhet inte den som stiftas av analfabeterna i den svenska riksdagen.
Att ‘sätta människor på plats’ är den lilla, obildade människans instinkt. Det är just den instinkten hos delar av Sveriges juristkår som får läkarförbundets ordförande att hoppas på frikännande (så visste hon ju också att läkaren inte begått något fel, vilket kan ha haft med saken att göra.) Om man vill sätta en hel yrkeskår på plats — den som människor dessutom måste lägga sina liv i då och då, vilket säkerligen adderar till din känsla av obetydlighet ‘Eric’ — får man mycket svårt att applicera lagen opartiskt.
februari 1, 2010 den 4:41 e m
Eric
Haha, ja här var det någon som kände sig träffad. Bara så vi har det klart för oss så tillhör jag inte dem som som ser upp till den akademiska, konformistiska och halvbildade medelklassen med avundsjuka utan snarare dem som ser ner på den med förakt. ”Känsla av obetydlighet” kan vi tala om när det gäller de personer som upplever att de måste plugga 5-6 år på högskola för att de ska ”bli något i livet”.
februari 2, 2010 den 1:55 e m
profanum_vulgus
Daniel:
Så kan man väl inte resonera? Ska det vara ok att ha ihjäl folk som troligen ändå hade dött snart och/eller som inte är vid medvetande?
februari 1, 2010 den 4:19 e m
Jakob
Problemet med det här fallet är just det som inläggen ovan visar. Jurister sätter sig på höga hästar. Läkare sätter sig på höga hästar. Lika-inför-lagen idealister slutar vara objektiva då en högt uppsatt person hamnar inför skranket.
Jag tycker att det är bra att det gått till åtal så att vi förhoppningsvis kan vädra ut den här situationen.
Mitt problem är att RMV totalt misslyckats med sin provtagning (vad visar det egentligen? någonting?), åklagarmyndighetens hela förhållningssätt till utredningen (debattartiklar med politiska förtecken, hämtning på arbetsplatsen et cetera), bristande granskning av den drabbade familjen (finns flera frågetecken) osv Listan kan göras lång. Mitt tips är att det inte blir fallande dom och att vi alla sitter med rader av frågetecken som vi väljer att räta ut baserat på de förutfattade meningar vi har om .
februari 1, 2010 den 5:44 e m
Jeje
Till alla er som är upprörda över att läkaren blev misstänkt och att nu åtal blir väckt:
Tänk om det faktiskt är så att hon har gjort det som åklagaren hävdar. Jag vet absolut inte om det är så, men tänk om det är så. Ska man då ändå låta saken passera utan rättsliga följder?
februari 1, 2010 den 7:30 e m
Tobias Karlsson
Jadu, Jeje. Det är en bra fråga som jag själv inte riktigt kan svara på. Kanske kan du.
Men. Låt oss sätta saker i ett perspektiv. Det rör sig alltså om en redan döende flicka som legat i respirator och nu är tagen ur den. Lagd i mammans armar där hon sitter omgiven av sina anhöriga, i väntan på döden. Det rör sig om några minuter kvar innan flickan dör helt naturligt. Det tycks inte finnas några tvivel om det.
Det är i det skedet som misstanken tycks finnas att läkaren skulle kommit springande med en enorm spruta med tiopental och mördat flickan med en massiv överdos. Tiopental verkar snabbt, flickan är död inom någon minut från injektionen.
Jag lämnar orimligheten i dosen åt sidan för ett ögonblick.
Låt oss säga fem minuter tidigare död för en svårt sjuk, redan döende flicka. Mot detta ställs häktning på jobbet, inlåsning (visst var det tre dagar?), uthängning i media och hittils ett års yrkesförbud komplett med elände (enligt SVD) i form av boende på hemlig ort, hot, sönderskurna bildäck och brev fulla med avföring. Plus vad det nu blir om rätten finner henne skyldig. Förutom ett personligt lidande så innebär det också en kostnad för staten och ett bekymmer för patienterna att hon inte kan arbeta. Det året man lade på att utreda detta brott torde man istället kunna använt till något annat också.
Vad tycker du själv? Ska man ta någon hänsyn till sådant?
februari 1, 2010 den 9:06 e m
JTS
Eh… Nej.
februari 2, 2010 den 2:07 e m
Erik Johansson
Med en sådan logik skulle ju t ex straffvärdet för ett mord relateras till den kvarvarande, förväntade livslängden hos den mördade. Ett horribelt tankesätt enligt mig. Principiellt sett är det märkligt att synsättet ens kommer upp i diskussionen.
februari 1, 2010 den 6:23 e m
Toralf
Något annat som kommit ur denna tragiska historia är att allmänheten uppmärksammats på straffrättens ibland helt oförutsägbara natur.
Inför ögonen på offrets föräldrar, farmor och farfar, farbröder och morbröder samt två sköterskor har den tilltalade bragt offret om livet. Enligt åklagaren har det skett på ett sådant sätt att åklagaren valt att inte ens alternativt yrka på ansvar för grovt vållande till annans död utan enbart för dråp. Detta trots att ingen av de nio vittnena till det begångna brottet har valt att polisanmäla det.
Rörande åtalet undrar jag själv vilket av följande två omständigheter som gör att åklagaren menar att brott begåtts:
– att ingen hade ordinerat läkemedlet
– att det inte var medicinskt motiverat att ge flickan läkemedlet
Hade det fortfarande varit dråp om åtgärden varit motiverad men inte ordinerad? Eller om läkemedlet ordinerats men inte varit motiverat? Eller är det kombinationen av att läkemedlet inte ordinerats och inte varit motiverat som leder fram till bedömningen att gärningen är belagd med straffansvar?
För egen del hoppas jag att domstolen i varje fall kommer fram till ett resonemang som är mer imponerande än det som konstituerade likgiltighetsuppsåtets inträde i svensk rätt.
februari 1, 2010 den 6:41 e m
nonicoclolasos
Antag att handling x är olaglig. Antag vidare att man själv anser att x ska vara laglig. Är det då konstigt om man i ett aktuellt fall som ännu inte är avgjort säger att man hoppas att en person som misstänks ha genomfört x ska frikännas?
februari 1, 2010 den 8:08 e m
Eric
Nej, då har man inte respekt för vårt rättsväsende och hur våra lagar ser ut.
februari 1, 2010 den 6:46 e m
Grundlag
Det allra mest intressanta är nog inte läkarfacket, utan chefen för socialstyrelsens tillsynsenhet.
För det första hävdar han att de inte granskar individer, bara system. Ändå har han granskat just denna läkares agerande.
Dessutom har han friat henne helt och hållet.
Vad säger det om socialstyrelsen, när åklagarna tycks ha kommit till en helt annan slutsats?
Vad händer om hon fälls? Bör någon inleda förundersökning mot socialstyrelsen för tjänstefel/politisk korruption?
På det socialstyrelsens tillsynsenhet närliggande HSAN är för övrigt en avdelningschef föremål för förundersökning, i ett ärende som handlar om offentlig handling.
Om man skall leta någonstans i Sverige efter korruption, maktmissbruk, tjänstefel och brott mot gällande lagar och princip i demokratiskt land, då är det inte bara läkarfacket utan i vidare kretsar, till sjukvårdens kontrollorgan: socialstyrelsen och HSAN.
Ja, förutom polisen, åklagarna och domstolarna, förstås när de utreder sina egna. (Nu senast Johan Liljeqvists död).
februari 1, 2010 den 6:57 e m
Mårten Schultz
Niclas: Nope. Men det är inte problemet.
Det problematiska här är att ingen vet om det är x eller ~x.
februari 1, 2010 den 7:09 e m
Mårten Schultz
Grundlag: Som du väl känner till med anledning av din pseudonym kan inte myndigheter som Socialstyrelsen göra några fullödiga undersökningar om brottsmisstankar. Det finns inga vittnesupptagningar hos Socialstyrelsen, t.ex. Det är en annan typ av bedömning. Men det vet du väl, antar jag, och ditt inlägg är kanske mest polemiskt.
februari 1, 2010 den 7:15 e m
Tobias Karlsson
Det är ingen som *någonsin* har påstått att läkare ska stå över lagen.
Varför skriver du något så dumt, Mårten?
Däremot är vi många som såg med en gång att RMV’s provsvar var orimligt och har försökt informera om detta, trots intensivt motstånd från jurister. Ni tycks i det närmaste vara allergiska mot kunskap utanför ert område.
Jag hoppas att alla jurister som uttalar sig har läst Ingvar Ericssons gästinlägg på Jakob Heidbrinks blogg? Eller ännu hellre kanske gjort samma typ av arbete själva? Han har som icke-läkare försökt reda ut huruvida det är praktiskt möjligt att uppnå sådana värden som RMV’s provsvar visat.
Läs här
Klicka för att komma åt death-by-lethal-injection-11.pdf
Klicka för att komma åt hog-halt-morfin-i-blodprovet-kraver-forklaring1.pdf
Har ni läst och förstått? Inte? Det är ok, det är svårt ibland och vi har väl alla begränsat med energi att läsa sådant som inte ingår i vårt jobb. Själv läser jag väldigt sällan t.ex. astrofysik.
Men för en åklagare kan det inte vara ok att agera i oförstånd när hon på det sättet skadar en annan människas tillvaro. Det är slumpmässigt, godtyckligt och lättjefullt. Ni sitter på en enorm makt, kära jurister och framför allt åklagare. Den får ni inte leka med på det sättet. Slarvar ni tillräckligt mycket så når vi en punkt då rättsamhället är sämre än alternativet. Vad har ni för existensberättigande då ni gör mer skada än nytta?
Hade ni läst och förstått? Jättebra! Då vill jag att ni svarar mig hur det kan vara rätt att på basen av det ytterst tveksamma provsvaret häkta en människa på jobbet, hänga ut henne i media och i praktiken ge henne yrkesförbud i nästan ett år. För det har åklagaren gjort, oavsett vad som må ha framkommit senare under utredningen. Visst måste det finnas en trovärdig bas att stå på, även innan man häktar, mediauthänger och yrkesförbjuder?
Kort-varianten då. För att uppnå det som RMV påstår krävs nästan att man tar en tunna med tiopental, sätter en nål tjock som en vattenslang i den lilla flickan och blåser på fullt tryck. Annars dör hon nämligen långt innan man får in så mycket tiopental i hennes kropp att det ger en förklaring till den groteskt höga koncentrationen. Det är snabbverkande nämligen, det är just det som är det fina med tiopental i vanlig verksamhet. Det verkar inom någon minut och går snabbt ur kroppen igen.
Till saken hör nog att en liten, för tidigt född och svårt sjuk flicka har vener som mer påminner om sytrådar än om vattenslangar.
Dessutom tycks det onödigt att pumpa in så groteskt mycket tiopental om man nu ville ta livet av flickan. Det hade räckt med en bråkdel och det vet också alla läkare.
Är läkarkåren irriterad? Javisst! Alla som var någorlunda vakna under läkarutbildningen förstod direkt att den där koncentrationen på 1000ggr vanlig dos som först syntes i media var helt otänkbar. Även RMV’s korrigerade svar är orimligt. Att kalla den kritik som då uppstår för ett försök att ställa läkarkåren över lagen är… Jag väljer att inte sätta ord på det, ni förstår ändå.
Jag ser med spänning fram emot att se åklagaren presentera sin utredning och hoppas att även ni jurister ser på den med visst skepticism, trots att juristkåren utsätts för kritik. Framför allt hoppas jag att ni inte rakt av sväljer siffrorna från RMV som om de vore en absolut sanning. Jag hoppas också att ni som jobbar med rättsväsendet gör det med respekt inför de skador ni riskerar att tillfoga andra och tar er uppgift på allvar. Det är helt enkelt inte acceptabelt att ånga på i oförstånd.
I utbyte lovar jag att ändra min åsikt om han lyckas förklara konstigheterna i RMV’s provsvar, trots att det är en kollega som står åtalad.
februari 1, 2010 den 9:11 e m
Holger
Angående de arga reaktionerna rörande läkarkåren som tillhörigt ett särskilt frälse i samhället så går det att göra en jämförelse med ett annat rättsfall som uppmärksammats de senaste dagarna. Den före detta polisen som brottsmisstänks har redan hängts ut med namn och bild i de stora medierna. Men varken ovannämnde läkare, eller för den delen yrkeskollegan som misstänks för att smittat andra med det virus han burit på, har nått den stora offentligheten. Överhuvudtaget anses det inte tillhöra allmänintresset att få veta vilka de människor är som är verksamma inom vården när de begår allvarliga fel eller misstag. Detta är om inte annat sorgligt.
februari 1, 2010 den 9:48 e m
Just Another Crazy Blonde - With Just Another Stupid Blog
Det där med Tiopenthalet.
Farmakokinetiken…. hur mycket tar man hänsyn till det? Och när blodprovet togs i samband med att läkemedlet gavs?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Farmakokinetik
Vad jag förstår dröjde det flera veckor innan proverna ens togs?
Det vore intressant att höra lite om tankarna kring det.
Sen tycker jag nog att det mest skrämmande med hela grejen är att vårdpersonalen numera verkar rädda för att ge smärtlindring i högre doser, även om patienten (som även i det här fallet) vårdas i livets slutskede och troligtvis upplever en stor mängd smärta och ångest… 😦
februari 1, 2010 den 10:55 e m
Jeje
Just Another Crazy Blonde:
Om du vill läsa eller delta i resonemang kring prover och halter av olika medel så finns en ”privatutredare” som forskat i detta. Här finns hans senaste inlägg med länkar till ytterligare som han skrivit: http://jheidbrink.wordpress.com/2010/01/28/ytterligare-ett-gastinlagg-om-barnlakarmalet/
Vad gäller vårdpersonalens rädsla så är det uppenbart att Socialstyrelsen befriat dem från kritik mot gängse arbetssätt. Åklagarens påståenden gäller handlingar som går långt utanför normal smärtlindring i livets slutskede.
För att få läsa vad åklagaren tagit hänsyn till så kan du nu beställa förundersökningen. Beställs hos Anders Hägglund, Västerorts polismästardistrikt, tel. 08 – 401 39 68.
februari 2, 2010 den 2:09 f m
Styrbjörn Tschunga
Det är givetvis fel att ”inte ta hänsyn till den den enskildes yrke” i det här fallet. Till skillnad från snickare och kockar får läkare nämligen, enligt Socialstyrelsens föreskrift, ge smärtlindring i livets slutskede, även om det skulle påskynda döendet. Den föreskriften har givetvis betydelse för om en brottslig gärning har begåtts – både på det subjektiva och objektiva planet. Även andra yrkesgrupper bedöms enligt egna regler. Jurister brukar till exempel inte ha några problem med att poliser bedöms annorlunda för sin våldsanvändning.
Läkare är och skall inte vara immuna från straffrätt i sin verksamhet. Skånekirurgen som opererade packad med fatalt resultat är ett bra exempel på när man utöver leg-förlust och skadestånd också bör överväga åtal (närmast för vårdslöshetsbrott). Men i fall där det kan handla om misstag i normal verksamhet skall inte vårdpersonal behöva granskas av ett tunghänt polis- och åklagarväsende, som vet inte har någon kunskap om medicinsk verksamhet. Det är varken ändamålsenligt eller anständigt. Det är på alla sätt bättre att sådana fall aktivt och kontinuerligt granskas av instanser som har både nödvändig kompetens och lämpliga sanktionsmedel. För att undvika olämplig straffrättslig inblandning måste man nog ha en ganska bred marginal som lämnas till tillsynsområdet. För att illustrera hur fel det kan bli kan vi tänka oss att en läkare avstår från att ge smärtlindring till en döende och mycket skröplig person, kanske av rädsla för åtal, med följd att patienten utsätts för ett oerhört myclet värre lidande och ångest. Ska läkaren då åtalas för misshandel? Eller antag att en sköterska injicerade den lilla flickan på barnsjukhuset i tron att det var koksaltlösning i sprutan? Skall den slarviga sköterskan åtalas? I värsta fall leder en brottsutredning också till att de som vet något håller tyst. Antag att den nu åtalade läkaren
misstänker eller vet att någon gav tiopentalsprutan av misstag. Skulle hon då berätta det med vetskap om att arbetskamraten kan riskera ett mordåtal? Samma risk finns inte i en tillsynsutredning.
Jag tror att det är önskemål om den här åtskillnaden mellan straffrätt och yrkesregler som läkarkåren egentligen ger uttryck för i sina protester, även om de har varit väl högröstade ibland. Här är läkarkåren inte unik. Journalister har argumenterat i samma banor i Trond-målet. För att inte tala om vad landets poliser skulle få tillåta sig om Polisförbundets Jan Karlsen fick råda. När det gäller personal inom intensivvården så tror jag deras protester bottnar i att de vill slippa stå inför hot om åtal när de fattar svåra beslut om människors liv och hälsa i sitt dagliga arbete. Det verkar rimligt – både för personal och patienter.
Det är begripligt att de anhöriga har en stark önskan att få veta exakt vad som hänt deras barn, även om de måste ha insett att livet var slut redan när de någon timme tidigare kom överens med läkaren att stänga av respiratorn. Men denna önskan är inte skäl för att väcka åtal. Förundersökningen visar tyvärr att åklagaren inte heller vet vad som har hänt. Fällande dom kan alltså inte väntas och åtal borde inte ha väckts.
februari 2, 2010 den 3:23 e m
Eric
Tiopental är inte ett smärtstillande medel utan ett narkosmedel som också används t.ex. vid förhör och vid avrättningar i USA. Jag vågar påstå att ingen har ifrågasatt att man gav morfin som smärtstillande. Det är lite intressant att företrädare för sjukvården om och om igen har försökt förflytta uppmärksamheten från det medel som både kritikerna och åklagarsidan intresserar sig för (tiopentalet) mot det smärtstillande medel som ingen har kritiserat (morfinet) och rakt emot verkligheten försöker ge sken av att det är smärtstillande behandling hos döende som har kritiserats, när det i själva verket är aktiv dödshjälp med ett helt annat preparat det rör sig om.
Om sjukvården nu slutar ge smärtstillande till patienter i livets slutskede fast man rimligen måste veta tillräckligt om läkemedel för att förstå att det inte är det man har fått kritik för, då är det väldigt olyckligt och också väldigt obehagligt, för då är det nog så att patienterna får betala för att läkarkåren uppenbarligen med avsikt försöker snedvrida debatten och smutskasta kritikerna.
februari 2, 2010 den 6:54 e m
Styrbjörn Tschunga
Eric: Du missar att det inte bara är smärtstillande medel som kan ges för att lindra i livets slutskede. Även sövande läkemedel som tiopental kan vara tillämpliga. Lyckligtvis har nog de flesta inte gjort samma miss som du – särkilt inte den medicinska sakkunskapen.
februari 2, 2010 den 9:08 f m
Per W
Naturligtvis måste brottsliga handlingar inom sjukvården utredas av polis och åklagare. Frågan är dock vad som är en brottslig handliing. Är det brottsligt att glömma? Det finns bla inom flygets värld ett väl utbyggt rapporteringssystem som ligger till grund för att man ska kunna öka säkerheten. Rapportören måste känna att denne inte riskerar ett åtal för en handling som denne inte gjort med uppsåt, annars kommer inte händelsen att rapporteras. Om händelser inte rapporteras kan ju ingen lära sig och då blir inte systemet säkrare. Jag rekommenderar transportstyrelsens skrift ”Flygtendenser 3/2009” där säkerhetskultur är temat. Jag tycker att även docenter i civilrätt borde arbeta för en bra säkerhetskultur i första hand, sedan ska (som sagt) brottsliga handlingar behandlas som sådana. Men vi bör trots allt i första hand ställa oss frågan ”vad var det som gjorde att denna handling verkade rätt just då för personen i fråga”. Mänskliga misstag är ofta symptom på att systemet är fel!
februari 2, 2010 den 9:14 f m
Jeje
Styrbjörn Tschunga:
Det var ett långt resonemang som emellertid inte handlar om det här målet. Åklagaren påstår att läkaren givit patienten en stor dos med avsikt att förkorta livet. Menar du verkligen att en sådan handling inte ska leda till åtal? Huruvida åtalet ska leda till fällande dom är inte upp till dig att avgöra.
februari 2, 2010 den 7:35 e m
Styrbjörn Tschunga
Helt riktigt, Jeje. Det är inte mitt jobb att avgöra om bevisningen räcker till fällande dom i det här fallet – det är åklagarens.
Är bevisningen inte ”bortom rimligt tvivel” så får åklagaren inte väcka åtal. Det som kommit fram i förundersökningen är väldigt långt från det jurister brukar mena när vi säger ”bortom rimligt tvivel”. Det finns talrika alternativa förklaringar som är fullt rimliga, t.o.m. betydligt mer troliga än åklagarens gärningsbeskrivning. Ett exempel: Läkaren har i förhör uppgett att hon förberett och lagt fram en spruta med tiopental i rummet, men det finns inget som styrker att läkaren skulle ha injicerat tiopentalet i flickan. En rimlig alternativ hypotes är att någon annan, kanske av misstag, har gett injektionen. För att fälla måste domstolen säga, ”Nej, den förklaringen är så orimlig att vi kan bortse från den. Istället finner vi den enda rimliga förklaringen vara att den tilltalade avsiktligt har gett injektionen med uppsåt att ta flickans liv.” Så måste domstolen säga för att kunna fälla. Det blir då svårt att föreställa sig annat än en friande dom, med mindre än att läkaren plötsligt skulle erkänna. Med så dåligt bevisläge anser jag att det är fel att åtala. Berätta gärna om du har en annan uppfattning.
Hursomhelst får vi nu se vad tingsrätten kommer till. Det vore inte första gången åklagarsidan vinner trots allt.
februari 2, 2010 den 9:19 f m
Per W
Nej, det var inte riktat till det här målet utan snarare mot den diskussion som fördes i radions P1 i morse, där Mårten Schultz uttalade sig mot ett rapporteringssystem inom vården. Jag vet inget om det aktuella målet. Hittade inget bättre ställe att vädra mina åsikter.
februari 2, 2010 den 9:21 f m
Per W
Ok…nu såg jag att du, Jeje, menade Styrbjörns resonemang…
februari 2, 2010 den 10:11 f m
Kriminalarn
Om man riktigt lusläser allt om fallet kan man i någfon text finna att ett 10-tal släktingar trängts där i samband med barnets död. Är det ett faktum som journalister helst mörkar? Det leder nämligen till en fundering; inom vilka grupper samlas hela tjocka släkten när någon ligger på sjukhus? Jo Zigenare. Många anställda på Karolinska kan vittna om att detta ofta är ett problem.
Är det tillåtet att stora grupper anhöriga dräller omkring på avdelningarna där barn kämpar för sina liv? Är läkarens ord och kunskaper mindre värda än ett 10-tal zigenare som trängts i rummmet och lika väl kunnat pumpa i barnet något för att sedan få ett skapligt skadestånd? Man tar sig för pannan när man ser hur mycket som skrivs om fallet utan att dessa frågor överhuvudtaget berörs.
februari 2, 2010 den 10:17 f m
PL
Har de senaste åren vid ett flertal tillfällen hört från bekanta jurister att många advokater i Sverige välkomnar en utveckling mot ett amerikanskt system där läkare dras inför civilrätt i parti och minut. En helt ny utomordentligt lukrativ marknad skulle öppna sig! Tänk vilken våt dröm om det gick att stämma vårdcentralens husläkare när Agda stilla somnar in 95 år gammal i ålderdom hemma i sängen! Det finns säkert tillräckligt anhöriga med dåligt samvete som går att locka in i sådana mål. Kanske kan man argumentera att Agda borde fått prova någon annan medicin något år tidigare? Eller kanske skulle något piller ha plockats bort istället? Kanske fick hon inte en urakut tid på vårdcentralen för sin snuva 3 veckor innan dödsfallet? Kanske borde husläkaren personligen försökt skynda på den där höftröntgen ändå?
På juristsvenska skulle man säkert kunna rubricera ovanstående som vållande eller dråp…
Eller varför inte stå utanför sjukstugan och suga upp alla missnöjda mammor som inte får träffa en läkare omedelbums när lilla Kalle hostat en natt utan feber? Säkert går det hitta något att stämma vården på?
Konsekvensen av ovanstående skulle bli skenande offentliga kostnader för vården där skattepengarna skulle gå till ett ökat antal meningslösa undersökningar och dyra rättsliga försäkringar och efterspel. Och vården skulle inte bli ett dyft säkrare, snarare tvärtom då fokus skulle läggas på helt fel saker…
Många svenskar verkar förutsätta att de som arbetar i vården antingen är psykopater eller helt outbildade idioter som ständigt måste kontrolleras och straffas för att inte patienterna skall mördas med berått mod eller dräpas av inkompetent oaktsamhet.
februari 2, 2010 den 12:43 e m
maria
Håller med om att jag gärna vill veta vad det rör sig om för människor som nu driver detta åtal. De har ju dessutom visat ett kuslig hämndbegär inte värt ett rättssamhälle. Sjukrummet var fullt med släktingar och jag undrar fortfarande vilka de var. Det har ju varit mycket tyst om detta. Har de över huvud taget betalat skatt i Sverige? Sara får förlåta, men jag anser inte att alla är lika mycket värda. Människor som bara tar utan att ge tröttnar man på att hjälpa efter ett tag (om det nu är så). och jag anser inte att våra skattepengar ska gå åt till att driva ett så absurt åtal som ska ge dem en massa skadestånd i slutändan (också betalade med mina skattepengar).Barnet var för tidigt fött och borde egentligen ha aborterats så varför ens ett försök till att förlösa det?
februari 2, 2010 den 1:22 e m
Jeje
Mårten: Kanske dags att rensa bort rasistiska kommentarer!
februari 2, 2010 den 2:05 e m
profanum_vulgus
Va? Var det en zigenarunge?
Ja då gör det ju inget!
Eller förresten, vissa kommentatorer kanske borde ha sig en dos tiopenthal.
februari 2, 2010 den 3:19 e m
Kriminalarn
De två sista var typiska kommentarer när det onämnbara tränger på och argumenten tryter. Sånt kan journalister på gammelmedia fortfarande hålla på med, men på nätet kommer ofta det som mörkas fram. Det måste kännas svårt va?
När obehagliga fakta kommer fram, ropa omedelbart på censur av rasisterna!
Eller tänk själv, vilket verkar troligast: en läkare riskerar hela sin karriär och sitt sociala liv för glädjen att pumpa ett döende barn fullt med gift. Ett barn som hon inte har något skäl att förkorta livet på med några minuter eller timmar, eller de anhöriga som slipper se sitt barn lida. Dessutom kräver de obduktion trots att de själva begärt att få avbryta den livsuppehållande behandlingen. Och när det ”lustigt nog” visar sig att barnet är fullt av gift från den sprutan som låg framme vid barnet när föräldrar och tjocka släkten var ensamma med barnet anmäler de läkaren och kan kvittera ut ett skapligt sakdestånd om hon blir fälld. Utan att veta ett dugg om hur det gick till får man inte vara så naiv att man inte ens vill höra talas det sista, utan kommer dragande med rop på rasism och censur när någon vill ha fram alla fakta. Ni skulle blivit fina åklagare under Sovjettiden.
februari 2, 2010 den 3:42 e m
profanum_vulgus
Kriminalarn:
Ja fan, tänk om det obehagliga att det bara var en tattare som dog och inte en riktig människa kommer fram. Då kommer nog den breda allmänheten ändra sig….
Det borde ju t.o.m en övervintrad gammelfascist fatta att det inte är möjligheten att familjen dödat ungen som man reagerar mot i ditt inlägg. Det är tanken att det nog är familjen som gjort det FÖR att de (kanske) är tattare.
februari 2, 2010 den 4:07 e m
profanum_vulgus
Förtydligande:
Jag är alltså ironisk. De framförda åsikterna om zigenare (och säkerligen judar) blev omoderna ungefär samtidigt som golfbyxorna.
februari 2, 2010 den 6:28 e m
Jeje
”Kriminalarn”:
Du skriver ”när obehagliga fakta kommer fram”. Vilka fakta är obehagliga?
Du undrar också vilket som är troligast. Att läkaren haft ”glädjen att pumpa ett döende barn fullt med gift”. eller att de anhöriga förgiftat barnet för att kvittera ut skadestånd. Inget av detta är troligt!
Därför krävs en gedigen utredning och en seriös rättegång för att fastställa vad som hänt. Inte spekulationer baserade på att du tror att målsäganden är romer.
Följden av din rasistiska kommentar att ”maria” skriver:
Sjukrummet var fullt med släktingar och jag undrar fortfarande vilka de var. Det har ju varit mycket tyst om detta. Har de över huvud taget betalat skatt i Sverige? Sara får förlåta, men jag anser inte att alla är lika mycket värda”.
februari 2, 2010 den 10:10 e m
Kriminalarn
Jo, Jeje,
fakta blir t ex obehagliga för journalister, politiker o dej när det läcker ut att någon viss grupp misstänks vara överrepresenterad i något mindre smickrande sammanhang, som om det här gänget skulle vara zigenare och dessa eventuellt är mer representerade i brottsstatistiken. Eller att det huvudsakligen var i zigenarfamiljer som alla apatiska flyktingbarn oförklarligt uppstod när man inte fick put.
”Verklighetens folk” försöker vara sakliga och lägga ihop två o två till sina kunskaper o erfarenheter vilket ibland kan resultera i en sund skepsis till framställningen i pk media.. Ni andra reagerar med ryggmärgen o ropar ”Rasister!” utan att tänka. Avslutar också gärna en rak höger med lite ”Judehatare” också. Det brukar alltid hjälpa. Sen undrar du över att Maria skriver som hon skriver? Vakna gärna!
februari 2, 2010 den 10:29 e m
Jeje
Du övertolkar det jag skrivit. För mig är det uppenbart att vissa folkgrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken och man bör vara väldigt varsam innan man beskyller någon för att vara rasist. Detta är ett problem som bör debatteras öppet och ärligt. Det har jag gjort här: http://5knop.wordpress.com/2009/10/21/sluta-beskylla-varandra-for-rasism/
Men att i det enskilda fallet dra slutsatser om vad vissa enskilda personer gjort och sagt och beskylla dem för allvarliga saker enbart baserat på de inblandade personernas eventuella etnicitet är rasistiskt och oförsvarligt.
Om romer skulle vara överrepresenterade bland kriminella betyder det inte att en viss person med romsk härkomst därför är kriminell.
februari 3, 2010 den 12:21 f m
profanum_vulgus
Kriminalarn:
Jasså är det det som är ”verklighetens folk”, de som tror att man kan använda ett normalfall som lösning på ett enskilt fall. De som tror att bara för att man identifierat en grupp där ett par procent är kriminella så är alla i den gruppen kriminella och begår alltid brott i alla situationer.
DET förklarar fan en hel del.
februari 3, 2010 den 8:46 f m
Kriminalarn
Bra artikel Jeje.
Själv har jag nog gett upp hoppet om att riksdagspartierna skulle kunna göra en kovändning. De har målat in sig så pass i hörnet så om de byter åsikt är det samma sak som att säga att de varit idioter som inte sett eller förstått något. Den första som säger något blir massakerad av de övriga partierna
Profanum_vulvus: Jag lovar att det inte finns en enda frisk människa som tror eller påstår att alla i en grupp är t ex kriminella. Däremot är det ett av de vanligaste skamgreppen bland de politiskt korrekta som du att beskylla andra för att påstå det.
februari 3, 2010 den 9:23 f m
profanum_vulgus
Kriminalarn:
Hävdade du inte innan att:
1. Det vara flera släktingar på plats på sjukhuset.
2. Tattare har ofta flera släktingar på plats på sjukhus.
3. Tattare är kriminella och giriga.
——————-
Slutsats: tattarna mördade ungen för att få pengar.
Vad i hela världen var dina satser om tattare och din slutsats intressant för då?
Skamgrepp ja. Alla judar korsfäster ju inte kristna pojkar för att baka påskbröd på deras blod. Men om någon kristen pojke saknas så är det såklart judarna som ligger bakom.
februari 3, 2010 den 9:51 f m
Jeje
Kriminalarn:
Som p_v nämnt ovan har du uttryckt dig på ett grovt rasistiskt sätt. Tyvärr är blogvärlden fylld av sådana uttalanden. Det gör att seriösa debattörer är försiktiga. Man vill inte bli ihopbuntad med dem som uttrycker sig som du gjort här. Därför läser jag med blandade känslor att du gillade min artikel.
februari 3, 2010 den 10:43 f m
profanum_vulgus
jeje:
Även om vi är hopplöst utanför ämnet så måste jag kommentera:
Det finns en politisk korrekt överdriven rädsla för rasism (och sexism, homofobi mm) som leder till att allt som på mesta krystade sätt kan tolkas som rasism tolkas som det. Om jag säger negerboll t.ex. så hoppar folk till, för på nyspråk heter det ju chokladboll och det är ju rasistiskt att nämna raser vid namn (”person av annat ursprung än svensk” var ju ett seriöst förslag på vad man skulle kalla folk istället för deras folktillhörighet, detta helt oavsett om det var en neger eller arab med svenskt ursprung tydligen). Det är fan så irriterande.
Men ännu mer irriterande är de här klassiska gammelrasisterna som menar att det är den här politiskt korrekta överkänsligheten som är anledning till att man reagerar på att de vill utrota judarna och bygga ett nytt lebensraum för det ariska folket.
Av den mindre irriterande gruppen blir jag placerad bland rasisterna där jag inte på något sätt hör hemma.
Av den mer irriterande gruppen blir jag placerad hos den första gruppen, där jag hör lika lite hemma.
februari 3, 2010 den 10:48 f m
Jeje
p_v: Instämmer. Om du vill fortsätta den här debatten rekommenderar jag länken i min tidigare kommentar.
februari 3, 2010 den 12:09 e m
Kriminalarn
Det jag sa i mina inlägg var att om rummet var fyllt med zigenare så är det en relevant upplysning (som medierna typiskt nog förtiger) som inte bör tystas ned, utan borde vara intressant i rättsfallet eftersom det visar att det finns andra scenarier än att än att läkaren kommit in o gett barnet en dödlig injektion.
Jag har inte nämnt ordet tattare (som inte är samma som zigenare) än mindre har jag vare sig påstått att zigenare eller tattare injecerat barnet.
Sen förstår jag inte vad rasism har med zigenare att göra. Zigenare är inte någon ras.
februari 3, 2010 den 3:01 e m
profanum_vulgus
Kriminalarn:
De har inte nämnt något om familjens etnicitet eller ras.
Vad är det för relevant med en sådan upplysning?
februari 3, 2010 den 7:06 e m
Eric
Styrbjörn Tschunga: Om det nu var lämpligt att ge tiopental, varför noterades det då inte i journalen? Och varför gav man en dos som med 1000 gånger översteg den angivna, som alltså med enorm marginal var dödlig?
Se till att du har något på fötterna innan du antar en arrogant och nedlåtande ton.
februari 3, 2010 den 8:30 e m
Stybjörn Tschunga
Eric: Ingen är åtalad för felaktig journalföring. Hursomhelst är det i sig inget bevis för att läkaren begått mord. Den klart mest troliga förklaringen till att läkaren inte journalfört tiopentalet är att hon inte har gett det. Men du får gärna berätta hur du, i åklagarens kläder, skulle använda den här omständigheten som bevis för att läkaren mördat barnet? (Frågan är alldeles vänlig och seriös, så jag hoppas du inte känner dig kränkt den här gången.)
februari 3, 2010 den 8:24 e m
profanum_vulgus
Eric:
Det gjorde man inte, det innebär (vilket konstaterades 10 minuter efter att åklagaren påstått det) att man sprutar in 10 500 mg tiopental och 4,2 liter vatten i ett blodomlopp som rymmer 280 ml.
En sådan dos skulle vara dödlig för en vuxen människa även om man uteslöt läkemedlet.
februari 3, 2010 den 10:39 e m
profanum_vulgus
0,42 liter, efter uppmärksammande av en mycket mer lärd person som anser att det är mer möjligt.
februari 5, 2010 den 10:00 e m
styret
Det blev åtal, jag hade fel
jag trodde att åklagaren väntade på att göra en snygg sorti- jag hade fel
I detta fall var det kanske bra och efter all affekt och dosräknande , rasist anklageser och revirförsvarande ( från båda sidor ) tror jag att en öppen rättegång är bra I det läget som råder nu!
Ni som är jurister hjälp mig I några frågor –
Om en läkare stänger av en respirator I vetskapen att en person som skulle ha levt I flera månader då kommer att dö av kvävning inom högst ett dyn- är detta dråp?
Om en läkare ger en smärstillande drog som vederbörande vet kommer att troligen förkorta livet med ett dygn – är det dråp?
Om en läkare ger en smärstillande drog som vederbörande vet kommer att troligen förkorta livet med en timma – är det dråp?
Vem är mest skyldig – den som stängde av respiratorm med påföljd att vederbörande dör kvävningsdöden inom ett halvt dygn eller den som ger en drog som förkortar livet med en timma.
I det aktuella fallet vet vi inte vem eller om det ens har givits ngn drog, men vi vet att ngn stängde respiratorn I syfta att patienten skulle dö
februari 6, 2010 den 1:06 e m
Mårten Schultz
Hinner inte svara på allt men på denna: ”Om en läkare ger en smärstillande drog som vederbörande vet kommer att troligen förkorta livet med ett dygn – är det dråp?” så är svaret i princip jakande. Naturligtvis.
februari 6, 2010 den 3:36 e m
styret
då har nog polisen / åklagare ett och annat ärende att ta sig an!
februari 6, 2010 den 1:09 e m
Mårten Schultz
Men låt mig kontra med en motfråga: Är det mindre mord enligt din uppfattning om man dödar någon som bara har en minut kvar att leva än någon som antas ha 50 år kvar att leva?
februari 6, 2010 den 3:34 e m
styret
nä
februari 6, 2010 den 5:06 e m
Jeje
Jag är visserligen varken jurist eller läkare. Men syftet med drogen månte väl vara avgörande?!
Om en döende patient har stora smärtor och läkaren vet att en bieffekt av en adekvat dos av smärtlindrande medicin troligen är att döden påskyndas är inte samma sak som om läkaren ger drogen med syftet att förkorta livet.
Det senare är vad åklagaren påstår att läkaren gjort i det aktuella fallet.
februari 7, 2010 den 12:18 f m
styret
Helt rätt Jeje!
Vi behöver inte älta doser och post mortem koncentrationer , livets ord eller rasism .
Frågan gäller gav läkaren medvetet en dödande dos läkemedel !
Detta är vad som åklagaren har att bevisa-och där får vi nu vänta på rättegången.
februari 7, 2010 den 10:10 f m
Ingvar Ericson
Kan ni som är jurister vara hyggliga och försöka hjälpa till att reda ut följande:
I det här fallet finns det tre möjliga orsaker som skulle kunna förklara flickans död:
1. Hennes sjukdom
2. Dödlig dos thiopental
3. Dödlig dos morfin
Den ansvariga läkaren utfärdade ett ”Dödsorsaksbevis” i vilket dödsorsaken angavs vara:
”Hydrocefalus som var en följd av intraventrikulär, icke traumatisk, hjärnblödning som i sin tur var en följd av höggradig underburenhet”. Rättsläkaren gjorde efter den rättsmedicinska obduktionen ingen annan bedömning.
Sedan kom analysresultaten av blod- och urinproverna från rättskemiska labbet i Linköping. Med det i handen utfärdade rättsläkaren ett nytt ”Dödsorsaksbevis” i vilket dödsorsaken angavs vara: ”Läkemedelsförgiftning med tiopental och morfin”. (Observera ”och” inte ”eller”) Rättsläkaren anser sig således inte kunna avgöra om det är thiopental eller morfin som orsakat döden. Under rubriken ”Vid skada/förgiftning, ange orsak och eventuell avsikt” har alternativet ”Oklart om avsikt föreligger” markerats.
Med vilken rätt väcker då åklagaren åtal för dråp där gärningen beskrivs som att: ”[Läkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan], född den 3 juni 2008, livet genom förgiftning. [fiäkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan]”.
Åklagaren är, så vitt bekant, varken läkare, farmakolog, toxikolog eller forensisk specialist. Med vilken rätt väljer han då ut ett av de två läkemedel som enligt det gällande dödorsaksbeviset orsakat döden?
februari 8, 2010 den 7:27 f m
profanum_vulgus
Ingvar Ericsson:
Jag kan inte riktigt svara på det eftersom åklagaren inte har sagt eller skrivit något som ger svar på det.
Men som jag beskrev ovan (eller kanske ovan på juridikbloggen) så är ju det intressanta om läkaren gav en dödlig dos när flickan levde. Även om morfinet var det faktiskt dödande och även om morfinet gavs först (i en dödlig dos) så är det dråp att injicera flickan med en dödlig dos tiopental när hon lever.
Ta exemplet med att skjuta en person (som nog är tydligare):
Både A och B vill döda X, helt oberoende av varandra råkar de välja samma dag och samma metod.
A skjuter X med ett gevär genom ett fönster. X blir dödligt sårad.
Innan X dör stormar B in i X:s lägenhet med en revolver B skjuter X och springer sedan därifrån. Skottet från B skulle också varit ensamt dödande, men X dör av skadan från A:s skott.
Både A och B gör sig skyldiga till mord på X.
februari 8, 2010 den 7:27 f m
profanum_vulgus
Eller snarare, B gör sig skyldig till mordförsök.
februari 8, 2010 den 8:14 f m
Mårten Schultz
Sådana här hypotetiska resonemang analyseras i en spännande avhandling, den perfekta presenten faktiskt. M. Schultz, Kausalitet, Jure 2007. Köp tio på en gång
februari 8, 2010 den 10:07 f m
Ingvar Ericson
Mårten
Ja, det var ju ett bra sätt att komma undan frågan. Tack för upplysningen.
PS. Kanske värt att fundera över vad Jakob skrev i ett inlägg i samma fråga på Juridikbloggen: ”… din kritik avslöjar inte mycket annat än att det allmänna som sådant och juristkåren i synnerhet har gjort ett förbaskat dåligt jobb med att förklara hur en brottmålsprocess fungerar. ” DS
PPS. Jakob sade också i programmet Debatt (11.35) om jurister att:”… vi är intelligenta människor och kan upplysas”. Samma sak gäller även civilingenjörer – faktiskt! DS
februari 8, 2010 den 10:17 f m
Mårten Schultz
Nu förstår jag inte riktigt. Det svar Profanum gav stämmer bra. Jag har inget att tillägga där. Här kommer en liten analys av orsaksbegreppet, som jag skall skicka iväg till en uppdragsgivare inom några timmar om du vill ha några mer genomgripande kommentarer:
”Mer konkret innebär det att kausalitetsbedömningen inte kan eller bör användas för att identifiera orsaken, i bestämd form, till en skada. När vi talar om orsaken i bestämd form har vi gjort något mer än att identifiera en orsak till en skada – vi har därmed även gjort ett normativt ställningstagande om att den faktor som vi uttalar oss om är en betydelsefull orsakande faktor. Det finns aldrig bara en orsak till en skada och juridikens kausalitetsbegrepp bör utgå från denna självklarhet. Bedömningen av om en faktor är en betydelsefull orsak till en skada är naturligtvis av avgörande vikt för skadeståndsrättsliga ansvarsbedömningar, men det är inte en orsaksbedömning. I detalj skall detta analyseras i det avsnitt där jag mer explicit presenterar den orsaksmodell som jag förespråkar, men inställningen som jag kommer att försvara här är att orsaksbedömningens syfte är att identifiera kausala faktorer eller betingelser. Sådana faktorer finns det alltid mängder av. Faktorerna kan vara positiva (förekomsten av en viss x) eller negativa (icke-förekomsten av en viss x). Väldigt få av dessa faktorer är relevanta för den skadeståndsrättsliga bedömningen.
Kausalitetsbedömningen är begränsad s.a.s. från två håll: Dels så finns det regler, principer och konventioner som påverkar vilka faktorer som underställs kausalitetsbedömningen, dels så finns det regler, principer och konventioner som används för att utvärdera resultatet av en orsaksbedömning. Men själva orsaksbedömningen kan inte och bör inte syfta till att besvara frågan om t.ex. svarandens vårdslösa handling var orsaken till skadan. Frågan bör istället vara: Var svarandens vårdslösa handling en orsak till skadan? Därefter kan vi med stöd av exempelvis adekvansläran försöka besvara frågan om handlingen var en tillräckligt viktig orsak till skadan.”
februari 8, 2010 den 10:19 f m
Mårten Schultz
Ja, det där var alltså bara klippt ur en pm. Skadeståndsrättens och straffrättens orsaksbegrepp är i princip det samma härvidlag.
februari 8, 2010 den 3:21 e m
Ingvar Ericson
Mårten
OK, men nu är det ju faktiskt så att den som är den av samhället nominerade experten på frågan om vad som orsakat döden är rättsläkaren – eller hur – och hon har alltså kommit fram till slutsatsen att döden -orsakats- av ”Läkemedelsförgiftning med tiopental och morfin”. Hon har inte heller talat om flera orsaker utan hennes klart formulerade kausalitetsbedömning är att döden -orsakats- av ”Läkemedelsförgiftning med tiopental och morfin”. Något resonemang om faktorer har hon inte fört. Så frågan kvarstår även efter ditt resonemang:
Med vilken rätt väcker då åklagaren åtal för dråp där gärningen beskrivs som att: ”[Läkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan], född den 3 juni 2008, livet genom förgiftning. [fiäkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan]”.
Ska jag följa dittresonemang så kommer det ju nu att ankomma på honom att visa att morfin inte kan ha varit en kausal faktor och att rättsläkaren alltså på den punkten gjort en inkompetent bedömning. Ska bli intressant att höra!
februari 8, 2010 den 8:02 e m
Frågande
Problemet med morfinet måste rimligen vara att det med hänsyn till att det finns noterat att morfin tillförts är svårt att styrka ett uppsåt att beröva barnet livet med morfinet. När det gäller morfinet kan det finnas ett utrymme för feldosering utan uppsåt. Tiopentalet är i sig tillräckligt för att orsaka döden.
februari 9, 2010 den 8:39 f m
profanum_vulgus
Ingvar Ericsson:
Nu är det ju så att rättsläkarens intyg är ett bevis, bevis ska värderas och det finns inget som säger att man måste gå på vad rättsläkaren sagt. Just den här rättsläkaren har jag dessutom stött på i ett annat fall där hon gjorde en mycket inkompetent bedömning (dels därför att hon blandade ihop vem av målsäganden och den tilltalade som påstod vad, dels därför att hon påstod saker som inte var rättsmedicinskt korrekt (t.ex. att det på ett blåmärke gick att avgöra om ett föremål träffat kroppen eller om kroppen träffat föremålet och att skrapmärken var typiska för slag rakt mot kroppen med ett slätt föremål) samt dels därför att hon angav att vissa märken var avvärjningsskador trots att den del på kroppen de var på inte kan ha träffats av lagen i den uppgivna positionen), så det skulle inte förvåna mig om hon varit ”slarvig” även här.
Sedan är det ju som vi skrivit ovan egentligen inget större problem för åtalet om flickan dött av morfin och tiopental.
februari 9, 2010 den 12:06 e m
Toralf
Mårten:
Men låt mig kontra med en motfråga: Är det mindre mord enligt din uppfattning om man dödar någon som bara har en minut kvar att leva än någon som antas ha 50 år kvar att leva?
Om du frågar mig, ja, det är ”mindre mord”. I mina ögon utgör två examplen brott med helt olika straffvärde (och därför behövs möjligen också helt olika rubriceringar – redan begreppen mord och dråp visar på ett sådant behov). Ett mord är alltid ett förkortande av livet. Alla förkortanden av livet behöver inte nödvändigtvis vara mord (även om svensk straffrätt gärna kategoriserar det så).
Av någon anledning accepteras inte det resonemanget i svensk straffrätt. Det är förmodligen av samma anledning så att både A och B gör sig skyldiga till mord eller mordförsök i profanum_vulgus exempel ovan.Enligt samma synsätt skulle B ha begått ett mordförsök på offret i profanum_vulgus exempel ovan även om offret hunnit avlida sekunderna innan B avlossade sina skott om B inte insett att offret redan dött när han avlossade sitt skott.
Det är t o m så att B skulle ha begått ett mordförsök om han sprungit in i lägenheten för att skjuta offret men denne av en slump inte var hemma.
februari 9, 2010 den 6:19 e m
Jeje
Toralf: Tycker du också att det bör vara större straffvärde för mord på en 40-åring än på en 80-åring?
februari 9, 2010 den 8:36 e m
Toralf
Jeje: nej.
februari 9, 2010 den 9:06 e m
styret
Mina tidigare exempel som Mårten inte riktigt hade tid med, har fått aktuell relevans , där det är tydligt att medicinen och de etiska riktlinjer vi har inte överenstämmer med juridiken.
Jag tog upp juridikens åsikt om när man stänger av en respirator där man vet att patienten kommer att dö på grund av detta- är detta dråp ??
I dagens aftonblad ( med reservation för källan) beskriver man att man vägrat lägga en döende patient i respirator(i detta fall en 7 åring med sannolikt ej behandlingsbar tumör).
– Vi har inlett en förundersökning. Läkaren är anmäld för vållande till annans död, säger Ulrika Rosén, åklagare på åklagarmyndigheten i Västerort.
Det verkar ändå som att det vore på tiden att juridiken och medicinen möttes så att vi fick en gemensam syn på dessa ting.
februari 9, 2010 den 9:21 e m
Jeje
Torqalf: Du anser att det är mindre mord om man dödar någon som bara har en minut kvar att leva än någon som antas ha 50 år kvar att leva. Men lika mycket mord även om den som dödas är 80 år (och troligen dör om 5, 10 max 20 år ändå). Var går gränsen för dig? En minut, en timme, en dag, en vecka, en månad, ett år?
februari 9, 2010 den 11:00 e m
Toralf
I svensk straffrätt kan gränsen för mordförsök idag gå efter att någon redan är död eftersom man inom straffrätten alltid ser det som straffvärt att försöka döda någon man tror är i livet (oavsett om offret faktiskt lever eller inte). Jag tycker det är en omotiverat sen gräns för mordförsök.
Vad beträffar straffen för att ta livet av människor finns idag en tydlig skillnad beroende på gärningsmannens intentioner (om det ger genom vårdslöshet eller med berått mod). Jag tycker personligen att det finns utrymme för att göra en åtskillnad mellan gärningar på objektiv grund om offret som dödas omedelbart och ovillkorligen ligger för döden (argumentet däremot är väl att man inte kan vara riktigt säker på när någon gör det – men det är snarast ett bevisproblem).
Jag tycker helt enkelt inte att det är lika straffvärt att döda någon som kommer att dö om en minut (hur man nu vet det) än någon som inte kommer att dö om en minut. Där går gränsen – vetskapen om oundviklig död inom 1 minut (och den var med i exemplet som Mårten lade fram).
Det är väl svaret på din fråga trots att jag inte kan prestera den specifika tidsrymd som du efterfrågar. Till vidare står jag för gränsen 1 minut men finns det goda argument kan gränsen säkert flyttas.
februari 10, 2010 den 6:32 f m
Mårten
Resonemanget är grumligt Straffvärde är inte samma sak som brottet i sig. Jag håller med om att straffvärdet kan påverkas. Men det innebär inte att det inte är mord. Det kan vara mindre straffvärt att döda en svårt sjukt 90åring än en fullt frisk bebis men det är fortfarande samma slags gärning. Och det är det oavsett om man benämner det mord, dråp eller något annat.
Men vad betyder det här? ”I svensk straffrätt kan gränsen för mordförsök idag gå efter att någon redan är död eftersom man inom straffrätten alltid ser det som straffvärt att försöka döda någon man tror är i livet (oavsett om offret faktiskt lever eller inte). Jag tycker det är en omotiverat sen gräns för mordförsök.” Jag kan inte dömas för mordförsök om jag försöker döda en död person
februari 10, 2010 den 8:50 f m
Toralf
Mårten:
Det är ”samma slags” gärning enligt svensk rätt de lege lata. Min uppfattning de lege ferenda är att dödande kan röra sig om ”olika slags” gärningar. Det är inte grumligare än så.
Rörande mordförsöket har jag förstått det så att om offret X i profanum_vulgus exempel ovan hunnit avlida av A:s skott sekunderna innan B skjuter X med ett skott i huvudet finns det nog en möjligt att åtala B för mordförsök trots att X inte levde om B trodde att han mördade X. Detsamma gäller kanske C om denne budar över en förgiftad apelsin till X oventandes om att X redan avlidit. Eller om D apterar en tidsinställd bomb under Xs säng där bara X sover. Så har jag i alla fall förstått det.
* Det finns/fanns väl tidigare ett brott som bara kunde begås av nyblivna mödrar som dödade ett nyfött barn – dvs något modifierade rekvisit än för mord. F ö är det väl främst det skiftande straffvärdet som skiljer rubriceringar åt, t ex misshandel från grov misshandel. En liknande kategorisering skulle enligt mig gå att applicera på mord.
februari 10, 2010 den 8:55 f m
profanum_vulgus
Toralf:
Nej om B skjuter X efter döden så är det inte mord eller dråp, då saknas ju effekten av brottet (det kan vara brott mot griftefriden, men det verkar inte finnas uppsåt). Man kan inte dömas för mord eller mordförsök på en död person.
Sen är det ju så att straffvärde utgår klassiskt sett från gärningen inte från effekten (förlust av 1 minuts liv eller 100 års liv). Detta börjar förvisso bli omodernt och man går mer och mer bakåt mot tiden före kristnandet då effekten var det avgörande.
Det är alltså gärningsmannens uppsåt (hans skyldiga sinne) som är intressant för vilket straff han ska ha (oavsett straffideologi, men som sagt, detta är på tillbakagång så mycket senare lagstiftning går emot den tanken).
T.ex.
Om man dödar en person som har en minut kvar att leva för att man tycker att det är kul att döda så är straffvärdet högt. Om man dödar en person som har 100 år kvar att leva av medlidande så är straffvärdet lågt.
På samma sätt anses det värre att slå ihjäl någon som inte kan försvara sig, t.ex. en 85 årig tant än någon som kan försvara sig. Detta alltså för att man måste vara mer kaiko för att slå ihjäl en gammal tant (för att använda vetenskapliga termer).
februari 10, 2010 den 9:10 f m
Toralf
profanum_vulgus:
Jag skrev inte mord utan mordförsök, det är en förutsättning. Försök som inte kan lyckas kan ändå anses straffvärda och föranleda åtal och fällande dom om effekten uteblivit av en slump (i det här fallet att offret redan dött).
I teorin borde det även kunna gälla en mordförsök på en död person. Jag medger gärna att jag kan ha fel (men du har inte övertygat mig om det) och att det i praktiken knappast är en realitet.
februari 10, 2010 den 11:31 f m
Mårten Schultz
Nu är jag förvirrad. Du kan omöjligen lagföras för ett mordförsök om försöket riktas mot en död person. Och det räcker med att det tilltänkta offret dör en sekund innan försöket s.a.s. kulminerar för att det skall bli aktuellt.
Ett otäckt exempel på detta ur verkligheten är Broby-fallet (1956 B 6 tror jag) där en sjuksköterska försökte mörda en patient genom att trycka läkemedel ner i hennes hals och därefter dra en påse över huvudet på henne. Hon friades för mordförsöket eftersom det inte gick att utreda att patienten var vid liv när sköterskan skred till verket.
februari 10, 2010 den 11:33 f m
Mårten Schultz
Och för resten: Döden är i min föreställningsvärld något absolut, dikotomiskt. Antingen så orsakar man döden eller inte. Tertium non datur. Sedan kan olika slags dödande vara olika klandervärt. Men det finns bara ett slags dödande och det dödandet som leder till, well, döden.
februari 12, 2010 den 10:06 e m
profanum_vulgus
Toralf:
Nja, du tänker nog på att man måste ha en fungerande brottsplan. Att försöka mörda någon genom att be till gud är inte straffbart, men att försöka döda någon genom att skjuta dem genom en skottsäker ruta är straffbart om man inte visste att rutan var skottsäker.
Jareborg beskriver det:
”Ett försök kan vara otjänligt därför att medlet är otjänligt (t.ex. försök att döda genom för liten giftdos eller genom trolldom)eller därför att angreppsobjektet är otjänligt (det man vill stjäla finns inte eller tillhör en själv, den man vill döda är redan död osv.). ”
februari 16, 2010 den 9:56 e m
Petter
Bra slutsatts
Allt i livet är inte svart och vit och utformat utifrån en självklar mall.
Enligt kommentarerna och resonemanget i slutet (enligt mig) måste ju det betyda att själva avstängande av respiratorn och det beslutet är det som är det dödande och att den som gjorde/beslutade detta ska åtalas.
Som jag förstår det så togs detta beslut i samråd med föräldrarna, är det då de som vårdnadshavare som ska åtalas?
Förstår att hänvisning kommer att vara till den höga tiopenthal dosen funnen i barnet.
Har själv inte sett någon uträkning på detta men P_V framförde någon form av uträkning tidigare i kommentarerna (stämmer dessa?).
För att förstå det absurda i detta hänvisar jag till FASS och bla storleken på ampullerna med Tiopenthal och den vätskemängd den måste spädas med.
Rent tekniskt så är detta inte genomförbart i mina ögon.
Höga koncentrationer kan kanske uppnås pga många intermittenta inj och nedsatt förmåga hos barnet att bryta ner den aktiva substansen.
Blir då den sista dosen den dödande och är det då den som gav den som är den som ska stå inför skranket, eller är det den som gav den första dosen?
Ditt resonemang kan hålla när det är svart och vit men inte i verkligheten Mårten S.
Döende och dödande kan vara glidande och långsamt eller hur?
Vem ska hållas ansvarig för döden eller ska vi acceptera att viss ”dödande” måste accepteras och koncentrera oss på att skilja ut det onda dödandet från ett ofrånkomligt dödande.
Svaret där är väl att vi inte har ”aktiv” dödshjälp i Sverige.
Men vad är aktiv dödshjälp? Är det att stänga av respiratorn?
Är det att dela ut rena sprutor till narkomaner i Stockholm?
Nä ibland så ser juridiken allt för svart/vit på samhället och lösningar på dess problem.
februari 16, 2010 den 10:04 e m
Petter
”Ett otäckt exempel på detta ur verkligheten är Broby-fallet (1956 B 6 tror jag) där en sjuksköterska försökte mörda en patient genom att trycka läkemedel ner i hennes hals och därefter dra en påse över huvudet på henne. Hon friades för mordförsöket eftersom det inte gick att utreda att patienten var vid liv när sköterskan skred till verket.”
Eftersom barnet förklarats hjärndöd (har för mig att jag läst detta någonstans) och i Sverige så använder vi oss av begreppet för död när en person är hjärndöd inte hjärtdöd.
Faller då inte hela detta åtal också?
februari 17, 2010 den 5:10 f m
Mårten Schultz
Jo. om barnet var dött så faller detta!
februari 17, 2010 den 9:40 f m
Jeje
Petter: Du avslutar din kommentar #5517 med att skriva ”ibland så ser juridiken allt för svart/vit på samhället och lösningar på dess problem”. Vad menar du med ”juridiken”? Menar du lagarna? Lagar kan ändras. Vill du ändra lagen? Eller menar du juristerna? Vilka jurister? Domstolarna, åklagarna, försvararna? Att kritisera ”juridiken” i svepande ordalag är enbart förvillande. Lika dumt som att kritisera sjukvården i svepande ordalag.
februari 17, 2010 den 8:24 e m
Petter
Jeje visst är det som du säger!
En stor generalisering och det ska man ju passa sig för.
Även om jag använde ordet ”ibland” 😉
Vet någon om barnet var konstaterat hjärndöd?
Gissar att så inte var fallet för detta kan väl inte ha missats!
februari 22, 2010 den 8:43 f m
maria
Tycker hela debatten spårat ur, men kontentan kan bli (vilket drabbar alla) att läkare i fortsättningen kommer att bli mycket försiktiga att åta sig svåra fall med osäker utgång. Kanske som i USA försäkra sig om en underskrift som försäkrar att läkaren inte hålls skadeståndig om utgången inte blir den önskade. Sedan kanske man kommer att bli försiktigare vid hantering av vissa folkgrupper som gett problem, men detta måste hanteras mycket försiktigt då rasism är något som alltid plockas fram i tid och otid som ursäkt (ibland befogad men långt ifrån alltid).
november 23, 2010 den 10:01 e m
styret
Har åklagaren en förlängd semester ?
Kommer ihåg Mårtens kommentar att åklagare också har rätt till semester!
men det var sommaren 2009!
Åtal innan det gått 2 år?
När börjar det bli otillständigt?