För någon vecka sedan var jag i kontakt med en person – en agent – som företrädde ett antal internationella stjärnor i en viss nisch. Han var förbryllad. En av agentens klienter hade blivit ärekränkt i Sverige. Såvitt jag kunde bedöma så var ärekränkningen i sig uppenbar: En felaktig och djupt kränkande uppgift som fick stor spridning och medförde stora skador (ekonomiskt och ideellt). Agenten funderade nu över ombudet. Han hade nämligen kommit i kontakt med en svensk advokatbyrå som skulle företräda klienten. Men det fanns ett problem. Advokatbyrån ville vara anonym.

Agenten hade tänkt sig att nu väcka uppmärksamhet kring behandlingen av hans klient. Rättsliga åtgärder skulle kombineras med ett pressmeddelande för att ge en motbild till lögnerna från svensk press som spritts runt globen. Problemet var bara att advokatbyrån inte ville att deras namn skulle förekomma i något sammanhang. Agenten kunde således inte skriva i pressmeddelandet vilken byrå som företrädde klienten. Byrån var orolig för publiciteten, nämligen. Trots att den företrädde ”the good guy”. Agenten och klienten visste inte vad de skulle tro. Skämdes advokatbyrån för sin klient? Vad är det för ett konstigt land, Sverige, där advokatbyrån inte vågar stå för att de företräder sina klienter?

Ibland tycks det mig som att advokater verkar tro att deras uppdrag är inskränkt till att skriva avtal eller sörja för finansieringen eller försvara den tilltalade. Men så är det inte. Advokatens uppdrag går många gånger längre än så. Advokaten kan vara klientens livlina, hennes enda möjlighet att nå fram med sitt budskap, hennes tröst, hennes enda pålitliga anförvant. Och det kan gälla även om klienten är ett företag (även om det då är i förhållande till de fysiska personerna bakom eller framför klienten som de särskilda relationerna kan aktualiseras).

Idag blir jag glad när jag läser DN. Peter Althin och Anton Strand skriver för sin klients räkning en debattartikel där de förklarar klientens bevekelsegrunder i en uppmärksammad historia. Althin och Strand visar genom sitt exempel att en god advokat inser att uppdraget inte alltid kan vara inskränkt till juridik. Ibland krävs det andra åtgärder, andra insatser. Och advokater med självförtroende inser att man inte alltid måste kalla in PR-konsulter för att tillvarata sin klients intressen även när det fordras okonventionella åtgärder. Så jävla svårt är det inte att skriva en debattartikel.

För klienten är det viktigaste upplevelsen av lojalitet och trygghet. Oavsett om det är en försvarare eller en affärsjurist som anlitats så måste klienten kunna känna att ”advokaten har min rygg”. Då går det inte att vara undfallande eller rädd för journalister längre.