Madeleine Leijonhufvud kritiserar HD på dagens Brännpunkt. Domstolen är inkonsekvent, hävdar hon, och hänvisar till det s.k. Tumbamålets avgörande. Vidare framhåller hon att problemet är att HD i för hög grad bedömt om hot eller våld förekommit, vilket är mindre viktigt i sammanhanget än om det brister i samtycke.

Det är som vanligt tänkvärda synpunkter. Men om nu det finns påstående om våld från målsäganden måste naturligtvis även det bedömas – gärningen som skall bevisas utgår ju ofta i dessa fall från vad målsäganden säger om gärningen. I vilket fall så ringer varningsklockorna hos mig när jag hör samtyckeskonstruktionen diskuteras. Jag får nämligen en känsla av att de som för argumentationen alltid utgår från situationen man-[påstås] våldta-kvinna.

Sakligt sett är det naturligtvis könsneutralt, men mellan raderna – särskilt i muntligt tal – får man inte sällan en känsla av att situationen att mannen skulle påstå att han saknade samtycke under det sexuella umgänget skulle bedömas annorlunda.

På samma sätt funderar man över hur påstådda homosexuella sexuella övergrepp passar in i den mentala ramen. Från gay-kretsar hör man inte sällan att svensk sexualbrottslagstiftning i stort bygger på heteronormativa föreställningar och en allmänt nedlåtande attityd till från den monogama heteronormen avvikande sexualkulturer.