”Ahh… Derek, I don’t know if you’re familiar with the belief that some aboriginal tribes hold… It’s the concept that a photo might steal a part of your soul. I mean what are your thoughts on that, as someone who gets his picture taken for a living?”

”Well, I guess I have to answer your question, with another question… How many abadigitals do you see modeling!?”

Ur filmen Zoolander.

På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.

Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig person från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.

Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.

HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.
Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.

Från senare tid kan påminnas om FRA-lagsdebatten, lagen om urinprovtagning på barn och effekterna av IPRED som exempel på hur det svenska integritetsskyddet ansetts svagt. För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.

Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.

Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.

Få lagförslag framstår som så självklart rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.

Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.

Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.

En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?

Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.

Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister? Det kanske journalisterna skulle vilja förklara för de kvinnor som blev smygfilmade på Vetekatten.

Nils Funcke har sent omsider kommit med ett motförslag. Under den lovande rubriken ”Så kommer vi åt kränkningarna” skriver Funcke att en alternativ reglering skulle kunna vara att ändra i brottsbalkens regel om olovlig avlyssning, i 4 kap.9 a §. Regeln förbjuder ljudupptagning i privata sammanhang men har lämnat fotograferingen utanför. Kan man inte bara stoppa in fotograferingen också i regeln?, funderar Funcke. Han tycks oroas något av hur även en sådan åtgärd kan påverka journalister negativt men landar i slutsatsen att det i sådana fall är den oseriösa journalistiken som drabbas.

Funcke oroar sig däremot inte för att hans förslag inte gör något åt de intgritetskränkningar som vi behöver reglera. I publika eller allmänna miljöer anses 9 a § inte kunna tillämpas. Den gäller enbart i det privata sammanhanget.

Vetekatten-fallet faller alltså utanför Funckes förslag. Personen som filmar under kjolar i rulltrappan likaså. Hatbrottsliknande bevakning, för att ta upp ett tidigare omdiskuterat fall där två kvinnor som kysstes i tunnelbanan uppfattade en ganska närgånget filmande (utan att filmandet verkar ha varit ett brottsligt ofredande) man som obehaglig, fångas inte heller in. Den Jönköpingskvinna som i helgen blev överraskad av att en man lutade sig över toalettbåsets väggar för att filma henne sittandes på toaletten med sin mobiltelefon hamnar också utanför.

Fotoförbudsdebatten har präglats av samma dimmighet som råder i Derek Zoolanders hjärna i citatet ovan. I grund och botten handlar det om att tillåta avvägningar i det enskilda fallet av om en behovet av att kunna förhindra en integritetskränkning väger än behovet av att skydda den handling som uppfattas som kränkande. Regeringens förslag ger en bra grund för dessa bedömningar. Nils Funckes förslag kan i den debatt som präglas av journalister och publicister som till varje pris vill försvara den rådande ordningen i och för sig ses som ett fall framåt.

Men även ett fall framåt är ett fall.

(Delar av texten om lagförslaget har tidigare varit med i en artikel i Newsmill.)