”Men, haha, du kan väl inte mena att juridiken är en vetenskap?”

Uttalanden som dessa hör man litet då och då. I de flesta fall är det meningslöst att försöka bemöta sådana uttalanden även om man skulle vilja. Den som uttalar orden brukar nämligen i allmänhet inte ha något särskilt fog för raljansen. Det är i de flesta fall jämförbart med uttalanden som ”Du kan väl inte mena att Zlatan är en bättre fotbollspelare än Messi” eller ”AIK är alltid ett sämre lag än Djurgården”. Det är ett uttryck för känslobaserad sarkasm, mot bakgrund av någon form av fördomar, förutfattade meningar eller dogmatism.

Frågan om juridikens vetenskaplighet är dock, bortom det primitiva tyckandets sfär, en klassisk frågeställning. För över sextio år sedan skrev tv-mannen och sedermera juris doktorn Björn Ahlander en liten skrift med just titeln ”Är juridiken en vetenskap?” Att frågan fortfarande ställs tyder på att de problem som Ahlander brottades med fortfarande framstår som, om inte brännande, så i alla fall relevanta – även om problemen väl knappast framstår som särskilt angelägna för den genomsnittliga juristen i den vardagliga arbetsprocessen.

Vad som däremot förvånar är att många jurister, även rättsvetenskapare, inte bara anser att Ahlanders fråga fortfarande har relevans utan dessutom att inramningen av och delvis också svaren på dessa frågor är de samma som på Ahlanders tid. Det är som att den juridiska vetenskapsteorin stannade klockan 1950. Åtminstone får man ofta det intrycket när man talar med jurister som är intresserade av dessa frågor (och yrkesverksamma forskare från andra discipliner).

Jag har sedan länge tänkt att jag borde skriva något om detta. Bakgrunden till mitt intresse är att jag för länge sedan var student i vetenskapsteori parallellt med juridikstudierna. Redan då slogs jag av den reaktionära inställning till metod- och vetenskaplighetsfrågor som jurister, inte minst akademin, ofta intog. (Inte alltid, men ofta.)

Den inomjuridiska disciplin där man kunde tänka sig att intresset borde vara störst, allmän rättslära, verkar inte heller betrakta juridikens vetenskapsteori som någon av de hetare frågorna i svensk teori. (Detta är ingen kritik – inom ett nationellt ganska litet ämne som allmän rättslära är det omöjligt att täcka in alla filosofiska aspekter av det juridiska studiet, samtidigt som man ägnar sig åt en mängd andra saker än rättsfilosofi.) I all anspråkslöshet vill jag därför göra ett försök att skriva upp några tankar kring hur jag tror att en vetenskapsteori för juridiken kan te sig.

Jag skriver ”en”. Jag tror inte att detta är den enda möjliga vetenskapsteorin för juridiken. Min inställning är snarare den motsatta, nämligen att det finns ett egenvärde i att ha olika vetenskapsteoretiska perspektiv på den juridiska verksamheten. Mångfald är i sig något positivt i sammanhanget. Skilda uppfattningar återspeglar en ofta underskattad aspekt av den juridiska verksamheten, nämligen att man kan arbeta med juridik på olika sätt.

Studiet och tillämpningen av den form av normer som vi klassificerar som rättsliga kan ta sig olika former och ha olika funktioner.  Understundom kommer man i kontakt med uppfattningen – ofta implicit, inte sällan explicit – att den juridiska verksamheten har ett och bara ett syfte: Att neutralt uttolka en från uttolkaren fullständigt självständig gällande rätt (med den möjliga förlängningen av att det som tolkningsprocessen utmynnar i sedan kan användas för att subsumera fakta under, och ur denna process kunna härleda vägledning för tillämpning). Men varför skulle det vara det enda förhållningssättet?

Juridik kan användas till mycket. Uttolkaren vill kanske avslöja hur rättsregler förhåller sig till andra normativa system: Religiösa, moraliska eller estetiska. Uttolkaren vill kanske undersöka reglernas underliggande fördomar eller andra implicita antaganden. Uttolkaren vill kanske analysera reglernas språkliga konstruktion, eller förhållante mellan begreppsbildning, normativa föreställningar och ordalydelse. Metodologiskt kan man angripa undersökningsobjektet med filosofiska, genusteoretiska, rättsekonomiska, språkvetenskapliga, sociologiska eller historiska metoder.

All sådan verksamhet kan vara legitim. Verksamhet med dessa olika metodologiska förtecken kan vara sämre eller bättre, men att t.ex. en vetenskaplig undersökning av rättsliga regler görs med andra metoder än den traditionella juridikens kan aldrig i sig tas till intäkt för att det skulle vara mindre värdefulla angreppssätt än det traditionella.

Min uppfattning är således helt och hållet paradigmatisk: Vi kan närma oss rättsliga företeelser genom olika paradigm och det är ofta skäligen meningslöst att kritisera andra paradigm för att de inte uppfyller de kriterier vi sätter upp i vårt eget paradigm. (Däremot kan man kritisera andra paradigm för att de inte svarar på frågor som man anser är relevanta, utan att för den skull det bör betraktas som ett underkännande av det andra paradigmets legitimitet.)

Detta långrandiga försvar för metodologisk pluralism har en särskild relevans när detta skrivs och skadeglada debattörer i dagspressen frossar i ett norskt beslut att strypa offentlig finansiering av viss genusvetenskap med motiveringen att den inte håller måttet rent vetenskapligt. Det kan säkert stämma att så är fallet. Men det kan inte tas till intäkt för att genusvetenskapliga perspektiv i sin helhet skulle vara förfelade eller, än värre, ovetenskapliga.

Det finns däremot ett perspektiv i den vetenskapsteoretiska och metologiska diskussionen som inte förtjänar någon sympati. Och det är intoleransen. Inställningen att vissa metodologiska eller vetenskapsteoretiska perspektiv över huvud taget inte hör hemma i diskussionen. När någon förkastar ett seriöst menat inlägg, formulerat av någon med åtminstone normala förståndsgåvor, med att det är ovetenskapligt ringer alla mina varningsklockor. Dessutom tenderar jag att avfärda sådana inlägg som alltför dogmatiskt präglade för att kunna uppfattas som fullt seriösa.

Så. Till poängen. I ett antal inlägg härefter skall jag skissera några tankar om en rättsvetenskapsteori. Jag talar nu alltså om en vetenskapsteori för rättsvetenskapen, medan jag ovan talade om en vetenskapsteori för juridiken. Det är inte en omedveten glidning. Förhållandet mellan juridiken i stort och den vetenskapliga verksamheten om den saknar motsvarigheter i andra discipliner.

I hög grad är de filosofiska och metodologiska förutsättningarna samma för juridiken i allmänhet och för rättsvetenskapen. Den tillämpande juristen har sällan något större behov av att reflektera kring sin filosofi, men det betyder inte att hon inte har någon. Och även för den praktiskt verksamnna jurister gör sig Jan Hellners iakttagelse, att det kan finnas anledning att dra fram sina filosofiska premisser i ljuset. Annars finns det alltid en risk att det gror föreställningar som egentligen inte hör hemma under ytan.

Mot bakgrund av de vetenskapsteoretiska tankarna ska jag därefter ge några stolpaktiga metodologiska förslag, positiva och negativa.

Annonser