Regeringen lade igår upp propositionen om förändringar i grundlagen, som bygger på utredningen som kom för ett år sedan ungefär, på hemsidan. (Pressmeddelandet här.) I propositionen föreslås omfattande ändringar av regeringsformen, som det står i regeringens sammanfattning. En jättesak förstås. Men så mycket till reaktioner får det inte i media. Inget i SvD, Expressen, Aftonbladet. Märkligt.
DN:s ledarredaktion uppmärksammar dock det hela idag och uttalar sig överlag positivt. Annorlunda lät det när utredningen kom, trots likheterna. Jag klipper nedan in ett inlägg från i januari om utredningens förslag till reformer av grundlagen och de reaktioner som det fick i pressen.
*
Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen. Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.
Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen.
Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på. Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.
Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.
De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.
Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.
Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.
Mårten Schultz. 
8 kommentarer
Comments feed for this article
december 17, 2009 den 9:32 f m
profanum_vulgus
Men maktdelningsläran finns ju inte i den svenska statsbyggnaden. Att införa maktdelningslära i ett land där det är främmande brukar ju kräva en revolution.
Sedan tycker jag inte alls att det gör så stor skillnad att uppenbarhetsrekvesitet i 11:14 tas bort. Det gör såklart skillnad eftersom DOMSTOLARNA har missuppfattat vad innebörden av 11:14 är.
Domstolarna har tolkat detta som att:
Om en lag står i strid med grundlag så gäller lagen i sin grundlagsstridiga innebörd så länge grundlagsstridigheten är uppenbar. Om grundlagsstridigheten är uppenbar så kan man strunta i lagen.
MEN så är det ju inte, utan tanke med 11:14 är följande:
Om en lag uppenbart strider mot grundlagen så går det inte att lösa konflikten med grundlagskonform tolkning av lagen och därför får man bortse från lagen. I alla fall där grundlagsstridigheten konstateras men den inte är uppenbar så ska lagen tolkas grundlagskonformt.
Så att om man tar bort uppenbarhetsrekvisitet eller bara instruerar domstolarna lite bättre spelar ingen roll, rättens innehåll blir det samma. Däremot blir ju tillämpningen annorlunda om domstolarna fattar det den här gången.
december 17, 2009 den 12:06 e m
Grundlag
Hej!
Du visar återigen att grundlagen inte är din starka sida.
Du har helt fel när du angriper Maciej Zaremba i DN. Han är extremt kunnig om grundlagen, säkert mer än vad du är. Det är just eftersom han har drivit de frågorna så länge och så skickligt, som han i den artikel som du refererar till istället väljer att göra en vemodig betraktelse över den generellt dåliga kvaliten på svensk grundlagsdebatt och själva grundlagen. Vill du läsa ett typisktt inlägg av Zaremba, läs hans bejublade föredrag för grundlagsutredning, på dess konferens för folkrörelser. Finns nog kvar på nätet.
Morgan Johansson bara flinade åt grundlagsutredningen. Skälet är att sossarna har byggt in falluckor i de nya förslagen. När det gäller normprövningen skall till exempel också folkviljan beaktas, så u-rekvisitet är nog kvar, men liknar nu mer de som finns i andra länder, till exempel Finland. Ungefär så där är det med alla de övriga förslagen.
Du och andra jurister borde mer avslöja det svenska hyckleriet kring demokration och grundlagen än att blint och okunnigt skjuta på en i dessa sammanhang verkligt seriös och engagerad journalist.
Läs till exempel den senaste artikeln på grundlag.wordpress om konstitutionella illusioner i svenskt statsskick. Där framgår det offentliga fromleriet i all sin nakenhet. Någon liknande kritisk sammanställning lär du inte hitta någonstans i den akademiska litteraturen eller debatten.
Inte så konstigt när professorer i juridik och statsvetenskap har en tendens att antingen vara okunniga eller att lämpligt böja sig för makten, i grundlagsfrågor.
december 17, 2009 den 1:03 e m
profanum_vulgus
Grundlag:
Jag läste ditt inlägg och jag måste säga att du inte verkar vara så väldigt insatt i konstitutionell rätt själv även om det är uppenbart att du kan en del.
Grundlagen är inte bara ett rättesnöre, den är lex superior. Däremot finns det allmänt hållna paragrafer som är målsättningsstadganden och inte kan tillämpas rakt av. Precis som det finns i många vanliga lagar, t.ex. ÄktB 1:2 som beskriver hur äkta makar ska bete sig mot varandra. Om en lag strider (icke uppenbart) mot grundlagen så ska den tolkas konformt med grundlagen (principen om lex superior).
Att partierna utövar makt över ledamöterna i parlamentet är en svaghet, men det är inte mer en grundlagsfråga än att ledamöternas familjer kan påverka dem.
Sossarna hade stark regeringsmakt och det var anledningen till att de inte ville befästa rättigheter. När de förlorade makten strax efter grundlagens tillkomst så ändrade de sig hastigt och ville ha in en massa rättigheter. Samma sak ser vi ju nu med t.ex. FRA, sossarna vill ha FRA när de har makten, när de förlorar makten är de emot att borgarna ska få FRA och tvärtom.
december 17, 2009 den 1:23 e m
Mårten Schultz
Grundlagen: I vanliga fall svarar jag inte på anonyma inlägg av uppenbara fall. Men här behövs ett undantag som beror på ditt missförstånd. Inte vet jag vad du får allt det där ifrån men jag är inte kritisk mot Zaremba, om det inte är så att han skrivit ledaren för DN men det har han nog inte. Jag gillar också Zaremba.
december 17, 2009 den 6:33 e m
Mårten
”skäl” skall det förstås stå ovan!
december 18, 2009 den 12:19 e m
HumbleBee.net | På grund av…
[…] har jag inte riktigt haft tid att skriva allt jag vill skriva, händer så mycket just nu man vill kommentera. Dock har jag alltid sagt att jag inte vill bli en länk-blog, jag ska bara skriva om något ifall […]
december 19, 2009 den 1:23 e m
grundlag
Svensk grundlag är inte traditionellt lex superior. Med 90-talets begynnande inflytande från EU-rätt har läget blivit mer flytande, och är på det hela oklart. Makten och juristerna försöker smyga sig bort från den äldre traditionen, för att varken medborgarna eller EU skall bli alltför medvetna om den. Den nuvarande svenska grundlagen var aldrig tänkt som lex superior, och är det knappast idag heller. Ett ganska sent exempel kan tas från grundlagsutredningen (2004-2008) konferens med folkrörelser, där ordförande i högsta domstolen medgav att rättighetskatalogen i RF bara var ”riktlinjer för lagstiftare” och inte lex superior. Det gjorde han i direktsändning. Du kan kanske hitta det på nätet. Om du har följt med på juristbloggar och i debatt har du också kunnat läsa om att domstolarna betraktar den som åberopar grundlagen som ”rättshaverist”. Bland annat har Bo Rothstein har skrivit om detta i en rykande färsk bok. Jag skulle kunna hålla på så här… Men jag kan inte göra så mycket när personer som PV tycks kunna uttala sig och fälla domar över andras kompetens utan någon riktigt egen kännedom om den svenska grundlagen eller grundlagsdebatten. Skilj för övrigt på verklig lex superior, och sådan slippriga neologismer som ”grundlagskonform tolkning”.
Om du läser Stig Strömholm, gissar han att det finns ett gammalt hat i arbetarklassen mot jurister, från ”kampåren”. 1974 handlade det om en funktionsocialistisk omdaning av det svenska samhället, inte bara att de hade regeringsmakten (det finns en bra monografi om det). Inte heller vände S på sig efter det, för att de förlorade valet. De trodde nog aldrig att de borgerliga skulle bli särskilt långlivade vid makten. De gick med på ganska blygsamma förstärkningar på grund av att de hade fölorat valet. Samma sak hände för övrigt 91-94, med äganderätten. En valvinst i Sverige betyder för borgarna att de kan få igenom mer i grundlagsfrågor. Den relativt radikala riktningen på de kommande grundlagsändringarna, beror för övrigt på att miljöpartiet har gjort gemensam sak med alliansen i grundlagsfrågor. Det innebär att S har fallit på eget grepp. En majoritet i Sverige (av partierna skall tilläggas) vill nu se ett brott med den svenska traditionen. Och S har ju alltid envist hävdat majoritetens oinskränkta makt.
Riksdagens osjälvständighet är självklart en grundlagsfråga, och det där med inflytande från familjen är för dumt för att kommenteras.
FRA är bara ett spel för gallerierna, från S sida. Ett försök att ta poäng i debatten.
Det räcker väl med det här. Vårt intryck är att PV bara skjuter av munnen, utan ha någon egentlig beläsenhet om det som han uttalar sig om.
Det är ganska tröttsamt. Det får räcka med det här. Vi ser ingen anledning att svara honom igen.
Men den som vill får gärna komma med underbyggda kommenterar på grundlagsbloggen. Det finns ju alltid utrymme för att vi har gjort något fel, och grundlagsfrågor kan i flera fall vara långt från entydiga.
december 19, 2009 den 1:53 e m
grundlag
Det finns nog ingen annan på DN som tänker själv om grundlagen. En gissning är att de äter ur Zarembas hand. En ledare i DN som betonar språket i grundlagen är nog bara en återspegling av en tidigare artikel av Zaremba, med samma budskap. Vi håller dock med om att ledaren nog inte har skrivits av Zaremba. Han skulle aldrig skriva en sådan tråkig och dåligt strukturerad text.
Samma och inte samma.
I vilket fall handlade vår kritik inte bara om Zaremba. Det var ju en hel del annat, till exempel svepande uttalanden om DN utifrån bara en ledare:
”För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.”
Här är de DN generellt som hängs ut, utan stöd i fakta (eller andra fakta än en ledare). Det är sladdrigt.
Sedan var det alla felaktigheter. Att skjuta hårt mot DN samtidigt som Mårten är mindre kunnig än deras bästa journalist på området, förtjänar kritik.
Till exempel att uppenbarhetsrekvisitet skulle ha avskaffats. Det är helt enkelt inte sant. Den har bara ersatts med det något mildare uttrycket om att det skall erinras om folksuveräniteten.
Sedan undrar man varför ingen kommenterar det verkliga problemet med det rekvisitet, det vill säga att det gäller även förordningar. Något sådant är helt okänt i demokratiska länder. (Ni kan läsa mer om det på grundlag.wordpress). Hur går det med det? Poängen är egentligen inte vad propositionen föreslår, utan att ingen är tillräckligt kunnig för att skilja på vad som är viktigt och oviktigt i den frågan, inte ens en bloggande professor i juridik.
Det här talet om att en grundlag skall ändras försiktigt, är också helt absurt. Ingen skulle hävda att det är bättre att gradvis lappa och laga på en läckande båt, istället för att köpa en ny i bättre material, utan hål i skrovet.
De flesta av de grundlagar som har fungerat bra, har ju för övrigt kommit till just genom en revolution. Typ USA eller Danmark1848. Sveriges problem beror närmast på att vi aldrig fick en motsvarande borgerlig liberal revolution. Detta tal om att förändra långsamt är etablissemangsfähigt och spelar i den nuvarande maktelitens händer, men bra för det svenska samhället är det inte.
För övrigt undrar man om medborgarna överhuvudtaget skulle märka något, så okunniga som medborgarna är om grundlagsfrågor i Sverige? Hur många vet ett skvatt om vad grundlagsutredningen har kommit fram till? Eller ens förstår förslagen, om de till äventyrs har tagit del av dem? Vad är det då som säger att de skulle märka något om den förändrades radikalt? Det tycks ju finnas något tyst samförstånd att grundlagen är en fråga för politiker, inte för alla som bor i Sverige.
Okunnigheten om grundlagen kan för övrigt inte bara skyllas på tidningarna. DN har faktiskt gjort en ganska bra insats, även om den har varit lite tunn. Särskilt i början rapporterade de bra från grundlagsutredningen. Dock inte att jämföra med Per T Ohlsson i Sydsvenskan, som har varit outstanding i att kommentera grundlagsutredningen.
Om man skall hitta en riktigt skurk i detta sammanhang så är det public service. I till exempel P1 har journalisterna sagt rakt ut att de inte förstår betydelsen av grundlagsfrågor, och bevakning har varit minimal.
De största problemen tycks alltså finnas med hur de statsanställda agerar, vare sig de är journalister på sveriges radio eller professor i juridik, utnämnda av regeringen. Det finns ett ord för det: intellektuell korruption.