Så här beskrevs den skandinaviska realismen redan 1966:
“The one significant contribution of the Scandinavian realists would appear to reside in their development of the art of verbal windmill jousting.”
Myles McDougal, Jurisprudence for a Free Society, 1 Georgia Law Review, s. 1 ff. (1966)
Det ligger en del i det…
Annonser
20 kommentarer
Comments feed for this article
januari 27, 2009 den 2:07 e m
NL
Myres McDougal?
januari 27, 2009 den 3:12 e m
Peter
Det ligger väl strängt taget ingenting alls i det?
januari 27, 2009 den 3:37 e m
martenschultz
Nja. Intellektuellt så är det en fyndig karakteristik. Sociologiskt är det förstås felaktigt, om man menar inflytandet på kulturen.
Och Myres S. heter han ja!
januari 27, 2009 den 4:31 e m
AN
Vilket skitsnack! Ta och läs Olivecronas ”Om lagen och staten” samt ”Rättsordningen”. De böckerna är bland det mest klara (och klarsynta för den delen) framställningar som någonsin sett dagen ljus inom ämnet rättsfilosofi. Det finns inte en amerikan som ens kan komma i närheten av dessa två böcker vad gäller konsistens och koherens.
januari 27, 2009 den 4:37 e m
Max
Klockrent, och så sant sen!
januari 27, 2009 den 7:31 e m
Populisten
Haha, underbart bra formulerat!
januari 28, 2009 den 8:42 f m
Torben
Jag tittade lite snabbt i MacDougals artikel och fann då att han uttalar sig positivt om de amerikanska realisterna, men negativt om H. L. A. Hart, Herbert Wechsler och de skandinaviska realisterna. Skandinaverna — om vilka man kan säga en hel del och inte bara sådant som är positivt (Tänk på Lundstedt!) — borde känna sig nöjda med att ha hamnat i samma grupp som Hart och Wechsler och i en annan grupp än de fullkomligt hopplösa amerikanska realisterna. Rättsfilosofi (eller allmän rättslära) var nog inte M:s ämne.
januari 28, 2009 den 8:47 f m
martenschultz
Torben, tänk på att det var 1966!
Problemet, som jag ser det, är väl att rättsfilosofi inte heller var de skandinaviska realisternas ämne. Det finns alldeles för litet filosofi i svensk allmän rättslära. Det är som ett slutet ekosystem, där alla kan sin Tu-Tu, men ingen kan sin Donald Davidson, så att säga.
Om du är den Torben jag tror så har jag nyligen på en föreläsning prisat dig som ett undantag.
januari 28, 2009 den 8:48 f m
martenschultz
För övrigt, om man vill ha kritiker som kan sin skit så har ju Rawls recenserat både Hägerström och Lundstedt.
januari 28, 2009 den 9:17 f m
Torben
Ja, Davidson är ju inte direkt lättillgänglig. Hans artikel om begreppsscheman (conceptual schemes) är ju lite av en klassiker och mycket läsvärd. Man får dock läsa den flera gånger och dessutom rådfråga experter. Men när man har kommit igenom den så känner man sig upplyst — i alla fall gjorde jag det.
Jag har svårt att förstå att Rawls orkade läsa och recensera Lundstedts bok Legal Thinking Revised. Jag har läst recensionen tidigare, men kunde inte hitta den nu i hastigheten.
Det gläder mig slutligen att du visar så gott omdöme när du föreläser!
januari 28, 2009 den 9:55 f m
martenschultz
Det var i Cornell Law Review som Rawls recenserade Lundstedt. Jag fattar inte heller riktigt varför men Rawls ansåg kanske att det var ett naturligt andra steg efter Hägerström.
Rawls noterar f.ö. i sin recension av Lundstedt: ”[T]here is clearly a mistake in an argument which has as its conclusion that the ordinary use of expressions such as “I promise” and “I bet”, and the like […] implies a belief in supernatural and fictional powers.”,
John Rawls, Book Review: Legal Thinking Revised by Vilhelm Lundstedt, 44 Cornell Law Quarterly, s. 169 ff., på s. 170 (1958-1959)
Redan 1926 noteras i en fantastisk recension av en av Lundstedts folkrättsliga skrifter Lundstedts karaktärsdrag: ”For anyone who enjoys an argument conducted with a big stick, the book will be enyojable. The Swedish professor lays about him in noble style. Reasons alleged against him are “entirely devoid of reason”, objections are “nearly related to positive stupidity”, other adverse arguments “are, of course, based on chimeras”. At this rate the argument gets on famously, and yet – well, when a Professor of Law tilts at all his collegues in all the Universities in the world, except his own “master”, a doubt will come creeping in,
whether he may not sometimes be wrong”.
T.A. Lacey, Dr. Lundstedt Against the Law of Nations, 8 Journal of Comparative Legislation and International Law, 3d. Ser., s. 107 ff., på s. 107 (1926).
januari 28, 2009 den 10:11 f m
johan
”de fullkomligt hopplösa amerikanska realisterna”
Det låter spännande, varför är de egentligen hopplösa?
För övrigt kan jag avslöja att jag tyckte Hart var långrandig och tråkig. Goldsworthy i ”the sovereignty of parliament” hade en mycket bättre förklaring av hans teorier än vad Hart presterade själv.
januari 28, 2009 den 12:38 e m
martenschultz
Vissa amerikanska realister kan väl i retrospektiv betraktas som närmast fjantiga. Som Jerome Frank. Men nobody puts O.W.H. in the corner.
januari 28, 2009 den 1:32 e m
Mauro
Tyvärr, för en gaong skull maoste jag haolla med Maorten (sorry Torben)… man läser skandinaviska realistiska författare endast eftersom vi befinner i Sverige, annars…
En gaong, när efter en professor fraon Uppsala hyllade dem väsentliga bidrag av Hägerström till modern rättsfilosofi, jag frogade honom om han skulle ha läst och hyllat Hägerström om han hade varit professor i Berlin och inte i Uppsala. Hans svar dao var: ”nej”.
januari 28, 2009 den 1:51 e m
Torben
Till Mauro: Men hur är det med Enrico. P och Jes B.?
januari 28, 2009 den 2:16 e m
Mauro
Till Torben: det definieras som ”avvikande beteende”… det finns alltid i ”mainstream” de som avviker lite… men mainstream är fortfarande mainstream…
januari 28, 2009 den 2:26 e m
Torben
Om du säger det, så är det väl så . . . men jag undrar ändå om man kan så att säga ingå i mainstream samtidigt som man avviker från mainstream. Kanske kunde vi fortsätta denna högintressanta diskussion per e-post, så att inte Mårten förlorar alla sin läsare på engång.
januari 28, 2009 den 3:43 e m
martenschultz
Torben. Varför skriver du om mina läsare i singularis?
januari 28, 2009 den 3:43 e m
martenschultz
Min läsare menar jag förstås
januari 28, 2009 den 7:31 e m
Torben
Mårten,
Jag skrev fel.