Med anledning av min helt sjukt missförstådda artikel i dagens SvD så klipper jag här in en mer utförlig text, som delvis bygger på tidigare inlägg här. För att först göra det helt tydligt vad jag skriver i SvD eftersom ingen av mina kritiker tycks orka läsa texten så: 1) vill jag inte avskaffa upphovsrätt; 2) jag skriver inget om att avskaffa upphovsrätt; 3) jag anser inte att upphovsrätt är oviktigt; 4) jag anser att det är helt rubbat att tala om upphovsrätt som en äganderätt eftersom det är just för att det vanliga äganderättsparadigmet inte fungerar som vi behöver särskilda regler för upphovsrätt; 5) upphovsrättens rättspolitiska fundament är annorlunda än fundamenten för rätten till liv eller äganderätten; 6) argumenten för upphovsrätten är i första hand ekonomiska eller på annat sätt instrumentella; 7) äganderätt vilar inte enligt min mening – det här är min filosofiska åsikt – på sådana instrumentella argument – äganderätt är ett intrinsikalt värde.
Nå, här en längre text.
Upphovsrätt, rättigheter och demagogik
Det finns två typer av rättigheter, förklarade Robert Stevens – den unge professorn som har satt agendan för decennier framåt i angloamerikansk civilrättsteori – på en stor konferens i Oxford för några veckor sedan.
Den ena är rättigheter som vi alla erkänner som självklara. Det är fel att äta barn och vi har en skyldighet att låta bli, vilket korresponderar mot en rättighet för alla barn att inte bli uppätna. Åtskilliga av de rättigheter som vi betraktar som mänskliga rättigheter faller i det här facket. Rätten att inte underkastas tortyr. Rätten till ett ostört privatliv. Rätten att få yttra sig. Men det finns också en annan typ av rättigheter. Rättigheter som finns där för att lagstiftaren erkänt dem, rättigheter som inte är självklara i ett civiliserat samhälle utan som finns där för att samhället (som det uttolkats av lagstiftaren – parlamentet – eller annan auktoritativ normbildare) antar att ett erkännande av dessa rättigheter kan främja samhället på något sätt. Dessa rättigheter passar inte in i en klassisk rättighetsdiskurs – de är inte vad som tidigare skulle kallats för naturliga, vad vi idag skulle kalla ”mänskliga”. De är istället normer som erkänns av instrumentella skäl: För att de leder till något bra för samhället i stort.
Stevens exemplifierade dessa typer av rättigheter med immaterialrätt. Vi kan ha, menade Stevens, ett fullt acceptabelt och civiliserat samhälle även utan upphovsrätt eller ett varumärkesskydd. Avsaknaden av sådant skydd gör inte ett samhälle till Leviathans barbari (Hobbes dystopi där livet i det normlösa samhället är solitary, poor, nasty brutish, and short), i alla fall inte med nödvändighet.
Stevens har rätt. Ett samhälle är inte ont utan ett skydd för ekonomiska immaterialrätter. Men lagstiftaren har ansett att det är bra, av något skäl, att införa det monopol som immaterialrättigheterna innebär. Det är bra för att det, är antagandet, leder till något bra: En stimulerad kreativitet och samhällsvinster. Men har regleringen dessa positiva effekter? Det finns åtskilliga exempel på hur monopolet som rättighetsinnehavaren – idag ofta kapitalstarka företag som samlar på sig rättigheter – innehar används för att motverka kreativa lösningar och en god utveckling.
I Stanford-forskaren Jonathan Zittrains bok The Future of the Internet and How to Stop it (2009) visas hur rättighetsinnehavare i den amerikanska telekomsektorn försökte använda immaterialrätten för att förhindra utvecklingen av det som idag blivit fundamentala komponenter av Internet. Dessa försök slogs ned av amerikanska domstolar. Men en hård immaterialrättslinje hade kunnat medföra att vi även idag suttit och faxat till varandra istället för att kommunicera via Google Docs.
Immaterialrättigheter är inte naturliga inslag i en äganderättstradition. Att ha en rättighet att sälja en låt är inte det samma som att äga låten. Att ladda ned en låt utan rätt därtill är inte en stöld. Upphovsrätt vilar på andra moraliska grundvalar än äganderätt – traditionellt och analytiskt. Ett försvar för upphovsrätten ställning måste bygga på denna insikt. Om ett traditionellt äganderättssynsätt skulle överföras i den immaterialrättsliga kontexten så innebär det att immaterialrätten försvinner: Det är ju just för att det traditionella äganderättsparadigmet inte ansetts tillräckligt för musik eller litteratur som immaterialrätten utvecklats.
Det är mot sådana här iakttagelser som nutidens och framtidens immaterialrättsstrider måste tolkas. Det finns en ökad aggressivitet och ett allt mer frekvent användande av metaforer från krig och konflikter i diskussionen om immaterialrätt idag. Det finns nog inte någon juridisk frågeställning som idag engagerar så många och som skapar så stora revor i samhällsdebatten. Till viss del beror det på att de som livnär sig på upphovsrätter varit okänsliga för dynamiken i det digitala samhället. Men frågan är om inte en större anledning är att företrädare för upphovsrättsintressen idag antingen avsiktligt eller av slarv hänför dessa rättigheter till Stevens första grupp, de ”naturliga” rättigheterna, istället för till den andra gruppen av rättigheter, de rättigheter vars legitimitet ligger i deras instrumentella kapacitet att främja samhällsnytta.
Immaterialrättigheter förtjänar att försvaras i den utsträckning de främjar de målsättningar som vi vill eller tror att dessa rättigheter kan främja. Lord Macauley formulerade detta klart redan i ett tal till Storbritanniens House of Commons i februari 1841, ett tal rörande ett lagförslag om copyright.
”It is good that authors should be remunerated; and the least exceptionable way of remunerating them is by a monopoly [upphovsrätt]. Yet monopoly is an evil. For the sake of the good we must submit to the evil; but the evil ought not to last a day longer than is necessary for the purpose of securing the good.”
Upphovsrätten konfronteras i det digitala samhället med många frågor, om innehållet i regleringen om den juridiska maktfördelningen. Lord Macauleys evil – monopolet som följer med upphovsrätten – måste vägas mot det ”good” den kan åstadkomma. Men dessa frågor får inte den nyanserade behandling de förtjänar.
Samhällsdebatten idag präglas i hög grad av att upphovsrättssystemet, som det ser ut idag, är den självklara utgångspunkten och att det naturliga steget är att ytterligare stärka upphovsrätten. Det är en konstig grundinställning, som bottnar i åtminstone två saker: En missriktad syn på vilken form av rättigheter upphovsrätter är och en överdriven ekonomism
Missförstånden kring vilken form av rättigheter upphovsrätten hör till hänger samman med makten. Företrädare för de företag som sitter på stora rättighetsbanker har, tillsammans med företrädare för upphovsmännen, lyckats sälja in retoriken att ett skydd för upphovsrätt är som ett skydd för rätten till, säg, ett hus. Jan Björklund inledde för några år sedan en debatt om det s.k. sanktionsdirektivet IPRED med att reservationslöst konstatera att ”upphovsrätten är en äganderätt och i mitt parti tror vi på ett skydd för äganderätten”. Med en sådan ahistorisk syn på upphovsrätten försvåras ett samtal om vad vi vill ha för upphovsrätt.
Det andra problemet, den överdrivna ekonomismen, kan inte tillskrivas enbart Warner och Ifpi utan även ”motståndarna”. Dagens ledande upphovsrättskritiker – med vilket jag menar intellektuella som är kritiska mot den nuvarande regleringen eller starkare skydd, inte att de är kritiska mot ett skydd för immaterialrätter i sig – fokuserar ofta på samhällsekonomiska faktorer. Ett allt starkare skydd för upphovsrätter skapar starkare monopol, motverkar kreativitet/utveckling och åstadkommer onödiga lock-in-effekter. Det är till exempelvis det underliggande argumentet i den övertygande kritik som framförs i William Patry, Moral Panics and the Copyright Wars (OUP 2009).
Vad jag däremot saknar även från kritikerna är rättighetsavvägningsperspektivet. Det är i och för sig ett problem när monopol stärks och det är i och för sig ett problem om monopolet leder till samhällsekonomiskt negativa effekter. Men det är ett större problem om immaterialrätter tillmäts för stor tyngd i avvägningen mot andra rättigheter. Upphovsrätten hamnar nämligen ofta i friktion med andra rättigheter.
Upphovsrätten är t.ex. ett hinder mot ett öppet meningsutbyte. För några år sedan bemötte den lilla tidningen M2 kritik som tidningen utsatts för på ledarplats i denna tidning. M2-redaktionen tog med ledaren i faksimil i sin tidning för att visa på helheten i angreppet. Med stöd av facket drogs M2 inför domstol som konstaterade att intrång skett. DN vann. M2 lades ned. Sveriges största tidning lyckades med stöd i upphovsrätten döda en meningsmotståndare. Nu kan man tycka att det var dumt att M2 tog med hela ledaren. Det var ju dumt. Men jag tror att få öppensinnade anser att det är rimligt att i avvägningen mellan å ena sidan friheten till en öppen debatt och å andra sidan upphovsrätten i ett fall som detta döma till fördel för upphovsrätten.
Upphovsrätten hindrar ägare från att fritt disponera över sin egendom. Den som köper en sak med upphovsrättsligt skyddad information på, säg en DVD, underkastas begränsningar i möjligheterna att nyttja egendomen som inte gäller annars.
Upphovsrätten kan hamna i strid med integriteten. IPRED-debatten illustrerade riskerna. I det digitala samhället är anonymiteten framför datorn en central del av den personliga integriteten – lika lite som vi vill ha en kamera på toaletten vill vi att våra Internet-vanor skall vara tillgängliga för andra utan vårt medgivande. När upphovsrättsinnehavare får tillgång till information utifrån våra IP-nummer är det ett integritetsproblem. (Det kan vara nödvändigt, förstås, för att tillgodose de intressen som vi vill skydda genom skapandet av en upphovsrätt – men det är icke desto mindre ett problem.)
I dessa avvägningar måste argumentationsbördan för att upphovsrätten ska segra ligga på de som menar att det borde vara så. Presumtionen måste ligga för de grundläggande rättigheterna. Det perspektivet hörs inte tillräckligt.
En väl fungerande upphovsrätt kan fungera som en katalysator för kreativitet. Men en upphovsrätt som inte främjar det syftet och som inte bidrar till positiv utveckling av ekonomiskt eller annat slag kommer att väga lätt i avvägningar mot andra intressen som alltid kan uppstå.
Det långa talets korta mening är detta. Morgondagens upphovsrättssamtal behöver mindre demagogik och mer reflektion kring vad vi vill ha skyddet till. Syftet är idag bortglömt, dolt bakom krutrök av ”fildelning är stöld” och ”upphovsrättslobbyn är maffia”. Vi behöver mer nyanser än så. Morgondagens upphovsrätt behöver vara något annat än 1950-talets. Det digitala samhället kräver att vi tänker utanför den låda som lagrad information tidigare förpackades i men som inte längre behövs. Debatten skulle bli mer fruktbar med litet fler klassiska rättighetstankar och litet färre missvisande metaforer.
Det behövs en analytisk nystart.
Mårten Schultz. 
33 kommentarer
Comments feed for this article
oktober 3, 2010 den 4:08 e m
hojo
givet upphovsrättens instrumentella natur där man ger monopol under en begränsad tid för att uppmuntra till innovation kan man fråga sig varför ”monopoltiden” för läkemedel är runt 10 år och över 50 år för en poplåt. hur ser den samhällsekonomiska analysen ut bakom en dylik avvägning?
oktober 4, 2010 den 6:04 f m
Andreas
En anledning till den relativt korta skyddstiden för läkemedel bör vara att sådana ofta bygger på varandra. En alltför lång skyddstid skulle därför motverka innovation eftersom en rättighetsinnehavare skulle motverka nya läkemedel genom sitt monopol.
Poplåtar kan iofs också ”bygga” på andra låtar, covers är väl typexemplet. Men de flesta låtar som spelas anses inte göra det. Jag har dock också svårt att förstå den långa skyddstiden för musik.
oktober 5, 2010 den 10:09 f m
hojo
tack andreas för ett bra svar.
oktober 6, 2010 den 1:28 f m
hojo
kom på en sak: gäller inte reglerna om tvångslicenserför läkemedel? jag vet att de inte gäller för musiksamplingar…
oktober 12, 2010 den 9:28 f m
Lars
Jag trodde att en cover var en nyinspelning eller ett liveframförande av en redan existerande låt. På vilket sätt bygger en coverlåt på en annan låt?
oktober 3, 2010 den 5:26 e m
Mumfi
Ytterligare en sak som komplicerar debatten i onödan är att upphovsrätten inte är särskilt enhetlig utan består av en mängd olika rättigheter. Dels för att vissa gärna blandar in de ideella rättigheterna, som ingen vettig människa har något som helst emot, med de kommersiella som är de som ska avvägas efter den nytta respektive skada de kan tänkas göra. Dels eftersom det finns en hel mängd olika kommersiella rättigheter med olika skyddstider och omfattning, som gör det något komplicerat att argumentera för avvägda skyddstider. För att inte tala om hur komplicerad det gör att använda verk som moraliskt borde ligga i allmänningen för länge sedan.
Sedan vill jag tycka att skälen till att ha ett varumärkesskydd inte är alls samma. Det är ju främst för att skydda konsumenter från att bli vilseledda. Eller, åtminstone uppfattar jag det som konsument på det viset. Att sedan företagen säkert anser att det är för att skydda dem fån konkurrens får stå för dem. Möjligen kan den ideella delen av upphovsrätten uppfattas likadant som varumärkesskyddet, eller på samma sätt, men definitivt inte den kommersiella.
oktober 3, 2010 den 8:10 e m
Upphovsrätt en form av äganderätt? « Upphovsträtan
[…] som beskriver upphovsrätten som en form av äganderätt och utvecklar sig litet mer i ett blogginlägg. Jag instämmer helt i kritiken i den utsträckning den gäller dessa debattörers underliggande […]
oktober 3, 2010 den 8:30 e m
Tor M
Jag upphör aldrig att förvånas över hur alla debattinlägg tenderar att tolkas som ett för eller emot upphovsrätten, när man i själva verket bara önskar hyfsa till debatten och terminologin litet. Jag känner igen den typen av missförstånd. Det är litet synd att vi inte kommit ifrån en så fördummande polarisering.
”7) äganderätt vilar inte enligt min mening – det här är min filosofiska åsikt – på sådana instrumentella argument – äganderätt är ett intrinsikalt värde.”
Läs gärna artikeln av Demsetz som jag länkar till i mitt blogginlägg (samma som ovanstående trackback).
@hojo
Jag skulle tro att skillnaden beror på att företag historiskt sett insett problemen med alltför långa skydd och att det i någon mening är samma part som njutit fördelarna som sett nackdelarna med ett alltför omfattande skydd. När det gäller upphovsrätt har rättigheterna ofta köpts upp och aggregerats och när förlagsintressen har ställts mot allmänintresset har det tidigarenämnda vunnit eftersom det varit bättre organiserat och de som innehaft rättigheterna har inte direkt påverkats av de hinder som en alltför långtgående upphovsrätt innebär för nyskapande. Det är åtminstone vad jag skulle tro.
Är inte så inläst på patent, men när det gäller upphovsrätt så finns det de som försökt räkna ut en optimal skyddstid.
oktober 3, 2010 den 10:40 e m
bosse
Man kan inte stjäla något som inte finns fysiskt att stjäla, är ditt mycket riktiga resonemang. Därav följer även en annan du ville peka på med din artikel – det är just detta förhållande som gör att upphovsrätten ens finns till.
Möjligheten att reglera en stöld av ett fysiskt ting är i sig okomplicerad. Möjligheten att reglera en immateriell företeelse är det inte. Just därför är upphovsrätten viktig.
Idag är det nästan bara ytterligheterna som använder stöldargumentet, på skilda sätt: man ser det ibland i misslyckade ”reklamfilmer” från industrin när man t ex hyr en DVD, och man hör det med förakt i rösten från de mest rabiata pirater ”kopiering är inte stöld!”
Likväl är illegal fildelning ett problem, oavsett vad man kallar det. För på samma sätt som vid fysisk stöld uppstår en förlust.
Därför är jämförelser som att hembränning inte är ett intrång på sytemmonopolet, att matlagning hemma inte ger upphov till stridsropet ”hur ska restaurangerna få betaaalt??” och att fildelning är att jämföra med att själv laga en Gorbys pirog efter att ha läst innehållsförteckningen på Konsum – ofta förekommande och ofta populistiska jämförelser – alltid misslyckade och irrelevanta. Dessa går inte att jämföra med illegal fildelning. Om du bränner hemma eller lagar din egen mat hemma är att jämföra med att du spelar din egenkomponerade musik hemma, inte med att du laddar ned skyddat material från nätet.
Illegal fildelning är inte stöld i fysisk mening. Det är mer rättvisande att jämföra med att inte betala för en tjänst, än att jämföra med att stjäla en vara. Jag kan planka in gratis på t-banan, jag kan skita i att betala för klippningen eller öppna dörren och dra från taxin innan jag betalat. Inget av detta är stöld, men de flesta av oss – inklusive lagstiftaren, bedömer detta som fel. Varför skulle digital plankning av musik vara ett undantag?
oktober 4, 2010 den 6:42 f m
Johan
Du har rätt i att det uppstår en komplex problematik, men jag håller inte med dig.
”Likväl är illegal fildelning ett problem, oavsett vad man kallar det. För på samma sätt som vid fysisk stöld uppstår en förlust.” Skriver du, men jag är inte beredd att hålla med.
Jag kan gå med på att illegal fildelning är potentiellt en försäljningsförlust, men inte reellt.
Detta är ett problem, jag säger inte att det finns en enkel lösning, men vi måste skilja på vad som är fakta och inte. Det går inte att bevisa att alla som laddar hem ett album, hade köpt det i butiken om de inte kunnat ladda ned. Samtidigt kan vi inte anta att alla som laddar hem ett album sedan på något sätt kompenserar artisten (konsert, fysiskt köp).
Detta är ett stort problem när man skall avgöra ”skadan” som illegal fildelning medför.
Jag är av det intrycket, som alla oberoende studier också pekar på: Illegal fildelning hämmar inte konsumtion, snarare tvärt om.
oktober 12, 2010 den 9:46 f m
Lars
Jag läser ”Jag kan gå med på att illegal fildelning är potentiellt en försäljningsförlust, men inte reellt.”, in ditt inlägg.
Det är intressant.
Jag har arbetat som låtskrivare i 25 år och mina låtar har spelats ungefär lika många gånger på radio och TV de senaste 10 åren.
Man kan tycka att försäljningen av mina låtar borde vara ungefär densamma inom den perioden.
Det är den nu inte. I mina avräkningar kan jag se att mina intäkter gått ner
med ungefär 80% de senaste 10 åren.
Det är kanske så att på dessa 10 år har den potentiella förlusten blivit en realitet för mig.
oktober 4, 2010 den 9:28 f m
Jonas
”För på samma sätt som vid fysisk stöld uppstår en förlust.”
Kan du inte visa det i stället för att bara påstå det? Det påstås så väldigt mycket varav det mesta är helt taget ur luften. Skulle du kunna peka på detta mer konkret så skulle ju debatten vara över och dina argument vara de enda trovärdiga. Det borde ju inte vara så svårt, det har ju trots allt forskats en del på området.
oktober 4, 2010 den 5:20 f m
Gunnar
FEL, frisören, taxichaffisen och SL har spenderat begränsad tid och underhåll av utrustning etc för att tillgodose dig. Vid digital kopiering går INGENTING förlorat.
Man kan argumentera att skaparen går miste om ett köp, men alla vetenskapligt utförda undersökningar pekar i rakt motsatt riktning – att de som laddar ner mycket också köper mer.
Företag betalar dyra reklampengar för att spela sina senaste låtar på MTV och radio och på så vis nå ut till tiotusentals potentiella köpare. Men att nå ut till miljontals potentiella köpare via The Pirate Bay är dåligt?
oktober 4, 2010 den 6:18 f m
Anna
Bosse, du har väldigt fel.
Skillnaden mellan att jag själv spelar låten hemma till noter och att ladda ner den i någon annans version är bara en fråga om förfining av uppspelningsteknik – och noter är också upphovsrättsskyddade!
Det innebär att den som kopierar ett ark med noter för hand (med en penna) begår exakt samma brott som den som kopierar en färdig låt.
Liknelsen med chaufförer och frisörer är felaktig och visar att du inte förstår skillnaden mellan TJÄNSTER och det IMMATERIELLA.
Varor, tjänster och det immateriella är tre helt olika saker, och det blir lika fel att likställa tjänster med det immateriella som när man försöker likställa med varor.
Chauffören har bara möjlighet att köra en person eller grupp åt gången i sin bil, och han har kostnader för att göra denna körning – säg 100 kronor i soppa. Det kostar honom både tid och pengar att göra körningen.
En kopia som tillverkas av ett ark med noter kostar inte notskrivaren någonting. Hans bankkonto krymper inte för att någon sitter och ritar noter hemma! Det värsta som kan hända honom är att han säljer sin notbok något sämre – men det beror i så fall på att han har misslyckats att skapa ett mervärde i den och inte på något 1:1 förhållande mellan fildelning och missad försäljning.
Det är inte det minsta rättvisande att jämföra fildelning med att inte betala för sin klippning eller taxiresa. Det enda du visar med att säga det, är att du inte förstår skillnaden mellan en utförd tjänst och det immateriella.
oktober 4, 2010 den 8:35 f m
Mumfi
Bosse,
Ytterligare ett sätt på vilket du har fel är att du bortser från vem som är förmånstagare för upphovsrätten. Som artist anser man säkert att konstruktionen är till för en själv, eftersom man därigenom får möjlighet att skapa en marknad. Även om det skulle uppstå en förlust när någon bryter ditt monopol, vilket det bevisligen sällan gör, är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att hindra det. Saken är den att när artisten väl har skapat sitt verk så är målet uppnått. Som med all annan offentlig upphandling har samhället en skyldighet att betala så lite som möjligt för den tjänsten artisten utfört. Upphovsrätten ska därför vara så kort som möjligt. Helst ska artister vara produktiva, fattiga och lite magra. När är skyddstiden rätt längd? När artisterna klagar men skriver godtagbart mycket musik ändå.
Att förkorta skyddstiderna är inte att frånta artister någon särskilt, lika lite som det vore att frånta något annat monopol monopolställningen. Att lagstifta om monopol är en något onaturlig situation, att låta bli att lagstifta är det naturliga tillståndet.
oktober 4, 2010 den 9:31 f m
Jonas
Att du Mårten fått klä skott för diverse låga halmgubbe-argument i stil med att du vill avskaffa upphovsrätten och liknande är mycket symptomatiskt på den allmänna debatten.
Det går inte att ha en genomtänkt och nyanserad åsikt i ämnet utan att bli dränkt av påhopp av människor som vägrar läsa vad man skriver, och till råga på allt har betalt för det.
oktober 4, 2010 den 12:07 e m
Pär C
Om jag får tid så ska jag grubbla litet över de rättsfilosofiska aspekterna kring äganderätt kontra rätten till upphovsrätt. Spontant har svårt att fullt ut förstå varför rätten till fysiska föremål skulle ha en annan instrumentell kvalitet än rätten till kopieringsskydd.
I mellantiden någon reflektion.
Integritetsaspekten (IPRED m m) är inte lättknäckt, men övrigt tycker jag debatten kring upphovsrätten utgår från en konstruerad problematik.
De slag av upphovsrätt som omsätter mest pengar är musik, film och datorprogram. Jag har litet svårt att se att ”informationsbehovet” gör sig särskilt starkt gällande för dessa rättigheter så att det skulle finnas skäl att ifrågasätta upphovsrätten inom dessa områden. Nästan alla former av upphovsrättsprodukter är dessutom mer lättillgängligt idag än de någonsin har varit i fördatorisk tid, och till, typiskt sett, lägre kostnad. Det blir smått komiskt att hävda att vi nu plötsligt insett att vi haft ett jätteproblem i alla tider med att upphovsrätten hindrat informationsspridning så att nu, samtidigt som problemet minskat genom Internets framväxt, så är det plötsligt dags att på allvar ifrågasätta upphovsrätten.
En annan aspekt som man kan fundera över är: Antag att man avskaffade upphovsrätten men det därefter skulle utvecklas ett oknäckbart kopieringsskydd så att det så att de facto gick att upprätthålla en perfekt motsvarighet till upphovsrättsskyddet bara genom avtalslösningar. Ska man då förbjuda detta? Finns det med andra ord i själva verket en underliggande skyldighet att sprida sina intellektuella prestationer.
oktober 4, 2010 den 1:48 e m
Mumfi
Pär C,
Skulle någon uppfinna ett perfekt kopieringsskydd, då ska de naturligtvis få lov att använda detta bäst de vill. Är det frågan om avtalslösningar drabbar det ingen oskyldig. Problemet med upphovsrätten och att problemet aktualiseras just nu är att användningen som du säger har ökat. Både den lagliga och den olagliga. Jag tror personligen att den lagliga har ökat mer i omfattning än den olagliga, trots att omfattningen, i sin tur, av upphovsrätten i sig har ökat.
Om man ser tillbaka till tiden innan ”Internet” så var andelen piratkopior i förhållande till lagligt material betydligt större. Till och med om man går tillbaka till tiden innan inspelningsmedium var det så. Men eftersom möjligheterna till kontroll av, eller till att skaffa sig kunskap i någon mängd om, upphovsrättsbrotten var lika begränsade som spridningsvägarna var det helt enkelt inte praktiskt att försöka hindra spridningen. Nu är vi där då vi praktiskt kan försöka hindra spridningen. Konsekvenserna av att försöka är vad vi pirater oroar oss för. Praktiskt skulle det inte göra någon , jag råkar veta att det är en ganska liten andel som går via ”Internet”…
oktober 4, 2010 den 12:22 e m
Oscar
Richard Epstein håller inte med dig. Läs hans artikel i Stanford Law Review.
oktober 4, 2010 den 5:54 e m
Tor M
Här är en länk till Epsteins artikel (pdf) för den som är intresserad. Han har ett intressant exempel rörande det allmänna tema om spänningen mellan privat egendom och frihet som han tar upp, nämligen att privat ägande begränsar människors rörelsefrihet (han jämför det allmänna vägnätet med ”speech and language that is outside the scope of the copyright law, which facilitates the creation of the writings that are properly subject to protection under the statute”). I Sverige har vi ju som bekant löst detta med allemansrätten. Jag har tidigare tänkt på allemansrätten mer som en rimlig inskränkning av människors äganderätt än som ett positivt uttryck för människors rörelsefrihet, så det var litet av en tankeställare att man kan vända på perspektivet.
Personligen måste jag säga att jag fann den första delen om äganderätt mer intressant än den andra om immaterialrätt.
oktober 4, 2010 den 1:52 e m
William
Absurd uppdelning i rättigheter som ”vi alla erkänner som självklara” och ”rättigheter som inte är självklara”. Det finns inga rättigheter som alla anser vara självklara (och definitivt inte tortyr, det sysslar ju till och med världens näst största demokrati USA med), och det är skumt att kalla just de senare för instrumentella. De förra är också, eller borde vara, och är i många riksdagsledamöters syn, instrumentella.
oktober 4, 2010 den 2:47 e m
Pär C
”Om man ser tillbaka till tiden innan ‘Internet’ så var andelen piratkopior i förhållande till lagligt material betydligt större.”
Låter kontraintuitivt m t p hur mycket lättare det är idag att kopiera och distribuera. Har du något stöd för att det är så? *Minns när jag gjorde kassettkopior på LP-skivor mm*
”Nu är vi där då vi praktiskt kan försöka hindra spridningen.”
Jo, det är ju integritetsaspekten, som jag, som sagt, håller med om är problematisk. Men argumentet att upphovsrätten skulle vara ett problem för informationsspridningen, förstår jag inte. Men du håller kanske med om att det inte är ett problem.
oktober 4, 2010 den 4:48 e m
Mumfi
Pär C,
Inget stort problem, nej. Inte så länge vi inte stänger av informationskanalerna helt. Folk kommer bara att gå andra vägar. Om du minns 80-talet någorlunda när man fysiskt spred analogt kopierad media och digitalt kopierade program från person till person, hur mycket effektivare tror du inte den saken vore idag med terabytestora, snabba, bärbara hårdiskar? Om ungar klarade av att kanalla runt med fodral om 20 floppy och analoga band av diverse slag, och ändå alltid ha det senaste inom någon månad. Hur vore det inte idag? Med eller utan internet.
Däremot skulle försöket att reglera lätt kunna vara skadligt mot infrastrukturen, och hindra många tjänster som vi idag bara börjar se starten till. Spridningen av ”kultur” tror jag inte påverkas nämnvärt.
Det som händer idag är att marknaden är större, priserna lägre och möjligheten att köpa lite närmare. Att endast ett fåtal har erbjudit produkter där kunderna finns och är villiga att betala är ett tydligt tecken på att marknaden är ”onaturlig”. Att lämna fältet fritt för sådana som erbjuder varor till egen kostnad, för det är inte helt gratis att fildela, när kunderna faktiskt är beredda att betala är bara underligt. En kommersiell aktör skulle lätt kunna konkurrera ut det mesta av piratmarknaden om de bara erbjöd bättre produkter. Det gör de inte.
oktober 4, 2010 den 5:14 e m
Mårten Schultz
William: Det är dock en vanlig uppdelning. Juridiskt så är skillnaden mellan mänskliga rättigheter, som anses vara skyddsvärda oavsett vad lagen säger, och andra rättigheter som skapas genom lag.
Jmf: Rätten till liv med rätten till socialbidrag.
Båda är viktiga, men på olika sätt.
oktober 4, 2010 den 6:00 e m
Caspian Rehbinder
Fantastiskt utmärkt skrivet! Det behövs verkligen en grundläggande utredning och analys, där man – som du skriver – måste väga integritet, rättssäkerhet, äganderätt och yttrandefrihet mot en skapares möjlighet att bestämma hur andra ska använda hans eller hennes verk.
oktober 4, 2010 den 9:01 e m
Christians dagbok – 2010-10-04 | En sur karamell
[…] Shared Upphovsrätt, rättigheter och demagogik. […]
oktober 5, 2010 den 11:47 f m
opassande » Blog Archive » Tre små rättigheter
[…] är igång och tipsar om läsning, tycker jag inte ni får missa Mårten Schultz debattinlägg och uppföljning om upphovsrätt som inte går att jämföra med äganderätt. Upphovsrätten passar inte in i ett […]
oktober 5, 2010 den 7:51 e m
Kristofer Pettersson
Tack för en nykter och lysande artikel!
oktober 6, 2010 den 8:32 e m
Upphovsrätten 2.0 « MARCUSWEIDERSTÅL
[…] i söndags i svd. Enligt han själv vart den väldigt feluppfattad vilket ledde till ett väldigt långt inlägg på hans blogg, som ledde till en del i en föreläsning jag höll i måndags. Jag ställer mig […]
oktober 9, 2010 den 10:41 f m
Materiellt och immateriellt ägande är lika konstlade « Slowfox
[…] Den tämligen meningslösa debatten om huruvida upphovsrätten är en äganderätt eller inte har varit igång igen (Mårten Schultz i SvD, Bengt Göransson på ledarbloggen, Stig Strömholm på ledarbloggen, Schultz på ledarbloggen, Schultz på sin egen blogg.) […]
oktober 12, 2010 den 10:14 f m
Lars
Det är väldigt intressanta tankegångar i inläggen på denna sida.
Här kommer ännu ett par:
Visa mig en enda person, som förverkligat en egen ide’ till en digital produkt alla vill ha och förklara för mig varför denne bör avsäga sig möjligheten/rättigheten att tjäna pengar på sin produkt, byggt på det enkla faktum att tekniken gjort det möjligt för konsumenten
att helt enkelt använda produkten utan att betala för utnyttja den.
Ett exempel: Tänk er att man kommer på ett nytt recept till en läskedryck som kommer att bli större än läskedrycksmärket coca-cola.
Är det någon som tycker det är rimligt att den som kommit på receptet skall tjäna pengar när alla vill köpa den nya läskedrycken,
eller skall konsumenten bara betala för produkten, alltså i princip som att tro att man bara betalar för plastbiten när man köper musik på en CD-skiva och inte alls betalar för det arbete som låtskrivarna lagt ner när musiken skrivits.
oktober 12, 2010 den 6:11 e m
Mårten Schultz
Lars: Idag är recept inte upphovsrättsligt skyddade, är det du reflekterar kring?
oktober 16, 2010 den 10:50 f m
Tor M
Lars,
det finns många som inte åtnjuter en rättighet att exkludera andra från att dra nytta av det mervärde som de gett upphov till, t ex.: den journalist som gör ett scoop (det går inte att exkludera andra från möjligheten att återberätta dessa uppdagade omständigheter), den som gör en vetenskaplig upptäckt, det företag som bygger ut tågräls till ett område och därmed höjer bostadspriserna i omgivningen, den som genom vaccination minskar vårdkostnaderna för gruppen som inte vaccinerar sig (han/hon har inte möjlighet att dra ekonomisk fördel av det), den som publicerar matrecept, etc.
Visst kan man tycka att en instrumentell rättighet som upphovsrätten fyller en funktion, men jag tror att det är svårt att hävda att den skulle bygga på någon allmängiltig princip. Snarare står nog dess grund att finna i mer pragmatiska samhällsnyttoavvägningar, och det är väl där Schultz argument kommer in i bilden. När man gör dessa avvägningar har det betydelse hur man ser på olika juridiska rättigheters moraliska rättfärdigande. Bara för att man motiverar äganderätt och upphovsrätt på olika sätt och eventuellt värderar det ena högre, behöver det inte betyda att man avfärdar det andra. Detta verkar många som läst Schultz inlägg ha missförstått.
Även om fysisk äganderätt och upphovsrätt uppvisar en hel del likheter som gör det möjligt att jämföra dem på många sätt, så är deras grundläggande funktion olika. Fysisk äganderätt är ett sätt att hantera konflikter om begränsade resurser och bland annat förhindra överutnyttjande. Den ekonomiska upphovsrätten skapar konflikter om obegränsade resurser (digitala kopior) när en artificiell begränsning introduceras i syfte att förhindra ett marknadsmisslyckande i form av underproduktion av verk som marknaden efterfrågar.