Från och med idag, till den 10 december, har jag och nio andra blivit ombedda att deltaga i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Det är ett privilegium att få deltaga i ett sådant sammanhang. Amnestys arbete för yttrandefrihet och andra friheter runt om i världen inspirerar och utmanar.

Yttrandefrihet i andra länder, särskilt i tredje världen, är en ständig källa till diskussion i Sverige. Under senare tid har två fall med styrka mobiliserat yttrandefrihetsengagemang. De gripna svenska journalisterna i Etiopien betraktas i den svenska diskussionen som en pressfrihetsfråga – en frihetsfråga som ligger yttrandefriheten nära. – och har givit upphov till omfattande kampanjer. Kampen för Dawitt Isaaks sak har varit en av kultursidornas mest frekventa samtalsämnen. Två viktiga stridsfrågor. Yttrandefriheten står högt upp på prioritetslistan när svenska debattörer vill dra en lans för att göra världen bättre.

Men, nota bene: Världen. Det är yttrandefriheten i andra länder som dominerar vårt intresse. Det är delvis helt i sin ordning. Åtskilliga länder, särskilt i diktaturer, har enormt mycket mer att arbeta med för att åstadkomma en fungerande yttrandefrihet än Sverige. Vi är inte lika goda kålsupare. Jag vill inte låta påskina att Sverige har yttrandefrihetsproblem av det slag som präglar Nordkorea eller Kina. Men att Sverige inte är Nordkorea ur yttrandefrihetssynvinkel betyder inte att vi är utopia. Och här finns det anledning till självrannsakan. Det finns nämligen många som verkar tro att Sverige är utopia, att den svenska yttrandefrihetsregleringen är slutpunkten på en legalistisk civilisationsutveckling där tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna utgör den bästa av världar.

Yttrandefriheten i Sverige har starka och stolta traditioner, brukar det sägas. Det rättsliga skyddet för yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten är unikt i sin historia och i sin omfattning. Det är en historieskrivning som upprepas i den senaste statliga utredningen på området, Ny yttrandefrihetsgrundlag?, som presenterades i slutet på oktober 2010. Påståendet brukar förenas med ståndpunkten att det är en tradition som vi bör måna om, att vi bör värna om vår starka svenska yttrandefrihetstradition. Problemet är dock att historieskrivningen inte stämmer. I vissa avseenden har vi inte alls ett starkt yttrandefrihetsskydd i svensk rätt. Tvärtom.

I yttrandefrihetskommitténs betänkanden identifieras sex grundbultar i den svensk yttrandefriheten. Enbart någon enstaka av dessa grundbultar – litet beroende på hur man räknar – har direkt att göra med skyddet för yttrandefriheten som frihet, som rätten att få yttra sig (utan sanktioner). Grundbultarna är därutöver av processuellt slag – hur och på vilket sätt yttrandefriheten ska fungera.

Därtill har vi de speciella reglerna om meddelarfrihet, som kan sägas vara delvis regler om friheten att få yttra sig (friheten att få bryta sekretess till exempel), men som också är regler om access till information (reglerna syftar till att skapa förutsättningar för medias genomlysning av förvaltningen). Sammantaget ger dessa regler ett starkt skydd för medierna. Det är naturligtvis en essentiell aspekt av ett yttrandefrihetsskydd. Men när det gäller yttrandefriheten i sin kärna är finns det hål i grundlagsskyddet. Stora hål. Hål som inte diskuteras.

Vi har mangadomen, som ska upp i HD vad det lider. I mangadomen dömdes en man för barnpornografibrott efter att i sin verksamhet som översättare av serier innehaft serier från Japan där figurer tecknats i sexuella positioner. Vi har hets mot folkgrupp-lagstiftningen, som kan medföra att människor döms till straffansvar efter att ha haft hakkors på kläderna. Vi har undantaget för upphovsrättsligt skyddade verk, som innebär att om någon uttrycker sig på ett sätt som utnyttjar en annans upphovsrättsligt skyddade rättighet så finns det inget skydd alls enligt tryckfrihets- eller yttrandefrihetsgrundlagarna.

Hål i yttrandefriheten, alltså. Stora hål.

Jag skulle säga att vi har ett väldigt starkt skydd för etablerade media i svensk rätt. Det är viktigt. Pressens starka ställning utgör en essentiell komponent i en frisk demokrati. När det gäller yttrandefrihet i allmänhet – och särskilt när det gäller yttrandefrihet för kontroversiella yttranden utanför mediernas skyddszon – är det däremot direkt falskt att påstå att den är stark. Yttrandefrihetsskyddet bortom mediehusens kanaler har ofta ett svagt skydd i juridiken, och saknar uppbackare i debatten. Aftonbladet har både lagstiftaren och opinionen bakom sig när tidningen publicerar namnuppgifter på kända personer som misstänks för brott. Men när, säg,  en tjänsteman uttalar sig olämpligt om sexualbrott kommer ingen ihåg yttrandefriheten.

Det är dags att kliva ned från de höga hästarna.  Om Sverige ska kunna mäta sig med de rättsordningar som faktiskt har ett starkt skydd för yttrandefriheten i stort, inte bara för mediernas yttranden, så måste den rättsliga traditionen omregleras i grunden. Det kommer knappast ske i den närmaste framtiden, trots att det idag finns ett gyllene läge. Men då ska vi inte heller framträda som om vi är ett föredöme för omvärlden.

Det finns yttrandefrihetskamper långt borta – och det finns yttrandefrihetskamper hemma. Ett återkommande mönster är att normativa konflikter blir mer komplicera och svårhanterbara ju närmare man kommer den och ju mer nyanserat de betraktas. Det är lättare att engagera sig för Dawitt Isaak än i  den svenska yttrandefrihetsdebatten. Vi vet inte ett dugg om rättssystemet i Eritrea. Den svenska yttrandefriheten, däremot, är välkänt komplex – det är en väldig massa för och emot som tornar upp vid varje vägskäl. Fotograferingsförbud i privata sammanhang? Svåra avvägningar mellan informationsaccess och integritet dyker upp som ett brev på posten. Men när man griper en journalist i ett annat land långt borta framstår saken ofta som enklare. Hen måste friges, helt enkelt. Bara i diktaturer låser man in journalister. Primitiva typer, de där borta.

Det här kan man ju fundera litet på medan en ny yttrandefrihet formeras. Vad kräver vi av andra länder, och vad kräver vi av oss själva? Är vi snabbare med att kritisera andra rättsordningar än vår egen – och är i så fall våra bedömningar av den andra rättsordningen tillräckligt väl grundade för att våra bedömningar ska vara rättvisa?  Vad krävs för att svensk rätt ska leva upp till ryktet om en stark yttrandefrihet på riktigt?

*

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som bloggar på http://annerambergs.wordpress.com/. Anne har tidigare skrivit om svårigheterna med att hitta en balans mellan yttrandefrihet och andra intressen i Sverige och det vore roligt att höra hennes synpunkter.