Anhörigersättning när offret inte avlider

Sedan början av 2000-talet finns det i skadeståndslagen en rätt till ersättning för efterlevande till någon som dödats genom ett ansvarsgrundande beteende – d.v.s. när någon dödats genom ett brott eller ett vårdslöst beteende. Anhörigersättningen enligt lagen gäller bara situationer där det primära offret avlidit.

Regeln bottnar i en serie avgöranden från Högsta domstolen från 1990-talet där domstolen på egen hand – d.v.s. utan stöd i lagstiftning – utvecklade skadeståndsrätten från ett tillstånd där efterlevande inte ansågs ha någon rätt till ersättning från t.ex. en mördare eller en rattfyllerist som dödat deras närstående, till ett läge där ersättning kunde utgå för brottsligt dödande.

Genom införandet av regeln i 5 kap 2 § 3 p. i skadeståndslagen så kodifierades denna utveckling och utvidgades till att gälla alla former av ansvarsgrundande dödande. Det innebär att om jag av vårdslöshet som inte är brottslig dödar någon idag så utsträcker sig ansvaret även till de närstående.

Ersättningsbeloppen är schabloniserade. Väldigt schabloniserade till och med. Det har givit upphov till diskussioner och missförstånd i flera kända (hemska) mordfall under senare år – Engla-fallet; Arboga-fallet; Anna-Lindh-mordet. För något år sedan diskuterade jag i TV4 skadestånd till anhöriga med anledning av domen mot barnamördaren Anders Eklund. (Svd). Då skrev jag så här:

”Frågan var om det finns anledning att döma ut högre belopp än de 50 000 kronor som schablonmäsigt utgår till anhöriga i fall som dessa. Jag försökte framhålla det, som jag brukar framhålla, när det gäller ideella skadestånd, nämligen att det finns skäl att vara försiktig med att höja skadeståndsnivåerna innan man gjort klart för sig vad det finns för principer – eller bör finnas för principer – som styr ersättningens bestämmande. Vad tjänar det för syften att döma ut 50 000 kr, 200 000 kr, eller 2000 miljoner kr?

Det här är en viktig sak, även i fall så hemska som detta. (Kanske särskilt i fall som är så hemska som detta.) Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat.

Nota bene: Det här är inte en ersättning för kränkning utan för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats. Men det nu yrkade beloppet motsvarar 400 % den ersättning som rättsordningen brukar medge som schablonmässig ersättning. Det framstår som svårt för en domstol att finna, utan utredning om de anhörigas särskilda situation, att en anhörig i ett mordfall schablonmässigt skall anses fyra gånger mer drabbat än en anhörig i ett annat mordfall. Kanske är schablonen för snål – men då är den för snål överlag.”

Det finns fortfarande mycket att fundera över när det gäller ersättningsbeloppen till de efterlevande. Särskilt inställningen att det schablonmässigt skall anses rimligt att den som drabbas av flera dödsfall – t.ex. när flera familjemedlemmar mördas – inte har rätt till mer ersättning än den som drabbas av ett dödsfall, med den bakomliggande tanken att den efterlevande inte drabbas hårdare av att flera personer gått bort samtidigt. Det framstår för mig som feltänkt.

Men det finns ett annat problem också, ett problem som är mindre uppmärksammat. Ersättningsregeln i skadeståndslagen tar enbart sikte på situationen där den primärt drabbade avlider. Högsta domstolen har emellertid konstaterat att närstående kan ha rätt till ersättning även om den primärt drabbade inte avlider, men där hon (eller han) drabbats på ett sådant sätt att hon svävar mellan liv och död. Det gäller i vart fall vid brottsligt orsakade skador, typiskt sett då mordförsök. Saken har varit uppe i Högsta domstolen enbart en gång. Då utgick tiotusen kronor till de närstående till en person som under en period befann sig i ett livshotande tillstånd. De närstående hade enbart yrkat 10 000 kr. Beloppet i sig borde inte kunna anses vägledande som en schablon för de efterlevandes skada. Men det tycks som att underrätterna gör just det, utgår från det utdömda beloppet i HD:s dom som en schablon. Det kan inte vara rimligt.

Saken har nu aktualiserats i ett fruktansvärt fall från Kristianstad, där en person – som i tingsrätten dömdes till 12 års fängelse – genom ett extremt våld försatt en ung kvinna i ett tillstånd av livslångt lidande. Offret kommer aldrig att repa sig. Hennes liv har tömts på mening. De närstående begärde ersättning och hänförde sig till normerna för efterlevandeersättningen. Tingsrätten utdömde 10 000 kronor med stöd i HD:s praxis.

Det kan inte vara rätt. Det är så lätt att schabloniseringen skymmer den verklighet som de är tänkta att schematiskt återspegla. I denna situation så är verkligheten den att de närstående kommer att dag för dag leva med påminnelsen om hur deras familjemedlem berövats livets alla glädjeämnen, att den skadade och trasiga människa som möter dem på sjukhuset är deras dotter eller syskon trots att de inte längre har något gemensamt språk och kanske aldrig kommer att kunna få det.

Det är de närståendes skada som skall ersättas. Att schablonmässigt utgå från att de efterlevande drabbas mindre i ett fall som detta än där någon avlider framstår som helt världsfrånvänt.

Skadeståndsfrågan förtjänar en prövning i överrätt och helst i Högsta domstolen.

Annons

Schabloner

Det är svårt med schabloner. I ersättningsrätten – inte bara i skadeståndsrätten utan även när det gäller ersättningar enligt andra system, som brottsskadeersättningen – används långtgående schabloner. Det är framför allt de ideella skadorna som anses fordra mer svepande beloppsgraderingar, där mindre hänsyn tas till skadan i det aktuella fallet och emfasen istället ligger på typiserade och i förväg nedlagda kategorier.

Det svåra med schabloner är att vara konsekvent. Konsekvensen innebär att man – domstolen eller nämnden – ibland måste bortse från omständigheter i det enskilda fallet som kan tala för en högre eller lägre ersättning. Ett barn var för litet för att förstå vad som hände – talar det för lägre kränkningsersättning? Ett barn drabbades ovanligt hårt av ett våldsbrott – bör det tala för en högre kränkningsersättning?

Anledningen till att det är svårt att hålla på schablonerna är, tror jag, att det finns en underskattning och bristande insikt om den principiella grunden för schablonerna.

En anledning till att rättsordningen utgår från objektiva synsätt och schabloner vid dessa typer av ideell skada är att den utgår ifrån att det inte finns några rationella kriterier enligt vilka ideella skador kan rangordnas på en monetär skala. (Jmf. min bok Kränkning, Jure 2008, kap. 3.) De kan inte relateras till varandra på ett sådant sätt.

Och det finns vikt att slå vakt om schablonerna. Om domstolarna eller nämnder avviker från schablonerna så underkänner de samtidigt denna principiella inställnings relevans: Då går det ju, åtminstone i vissa fall, att säga att skadan A är värd mer pengar än skadan B. Och om det finns en grund för en sådan gradering bör alla händelser behandlas utifrån de konkreta effekterna och inte efter objektivt hållna schabloniseringar.