Schabloner

Det är svårt med schabloner. I ersättningsrätten – inte bara i skadeståndsrätten utan även när det gäller ersättningar enligt andra system, som brottsskadeersättningen – används långtgående schabloner. Det är framför allt de ideella skadorna som anses fordra mer svepande beloppsgraderingar, där mindre hänsyn tas till skadan i det aktuella fallet och emfasen istället ligger på typiserade och i förväg nedlagda kategorier.

Det svåra med schabloner är att vara konsekvent. Konsekvensen innebär att man – domstolen eller nämnden – ibland måste bortse från omständigheter i det enskilda fallet som kan tala för en högre eller lägre ersättning. Ett barn var för litet för att förstå vad som hände – talar det för lägre kränkningsersättning? Ett barn drabbades ovanligt hårt av ett våldsbrott – bör det tala för en högre kränkningsersättning?

Anledningen till att det är svårt att hålla på schablonerna är, tror jag, att det finns en underskattning och bristande insikt om den principiella grunden för schablonerna.

En anledning till att rättsordningen utgår från objektiva synsätt och schabloner vid dessa typer av ideell skada är att den utgår ifrån att det inte finns några rationella kriterier enligt vilka ideella skador kan rangordnas på en monetär skala. (Jmf. min bok Kränkning, Jure 2008, kap. 3.) De kan inte relateras till varandra på ett sådant sätt.

Och det finns vikt att slå vakt om schablonerna. Om domstolarna eller nämnder avviker från schablonerna så underkänner de samtidigt denna principiella inställnings relevans: Då går det ju, åtminstone i vissa fall, att säga att skadan A är värd mer pengar än skadan B. Och om det finns en grund för en sådan gradering bör alla händelser behandlas utifrån de konkreta effekterna och inte efter objektivt hållna schabloniseringar.

Annons