You are currently browsing the tag archive for the ‘källskydd’ tag.

För några veckor sedan var jag med i en debatt med bland annat Thomas Mattson, rörande yttrandefrihetens gränser och framför allt förhållandet mellan meddelarfriheten/-skyddet och integritetsskyddet. Min egen inställning är att det finns anledning att ifrågasätta meddelarfrihetens status i vissa fall där dess utövande medför integritetskränkningar – typfallet när polisen i strid med sekretessreglerna ringer till journalister för att tipsa om att kända personen Y gripits misstänkt för ett brott. Samtidigt är jag när det gäller yttrandefriheten i egentlig mening, rätten att få yttra sig utan sanktioner, för en större yttrandefrihet än vad svensk rätt idag medger. Till exempel ärjag skeptisk till hets mot folkgrupp-brottet, när det används mot vissa åsiktsyttranden som generellt ogillas (heilande, till exempel).

I vilket fall. I helgens program Publicerat så diskuterade jag vissa av dessa frågor igen med Thomas Mattson. Programmet finns här.

Förtroendet för rättsväsendet är skadat, framhåller DN. Det är Hillegren-affären igen. Men det är inte bara rättsväsendet som fått sig en törn i Hillegren-affären. Själv oroar jag mig över att se hur svensk liberal press och skribenter över huvud taget (med vissa undantag) helt verkar ha tappat bort sin yttrandefrihetskompass bland alla spekulationer.  

Vad har egentligen hänt med svenska media? Liberala tidningar som tidigare haft meddelarfrihetsidealet inpräntat i sitt DNA verkar ha blivit muterade. Principer underkastas ”samhällets förtroende”. DN applåderar idag Hillegrens nya arbetsuppgifter. Som DN uttrycker det: ”gårdagens beslut att Hillegren inte längre ska hantera sexualbrott är klokt”.

Vänta nu. Säger Sveriges största morgontidning att det är rätt beslut att ta ifrån en person hans arbetsuppgifter – för att han givit uttryck för en åsikt i media? Notera att det är enbart uttalandena i media som ligger till grund för DN:s ställningstagande. Ingen har påstått att åklagaren i fråga skulle missköta sitt uppdrag. DN är helt enkelt, för att uttrycka det i tryckfrihetstermer, glada över att en meddelare har drabbats av en sanktion. ””Oberoende liberal”, joråsåatt.

Det blåser kallt i tryckfrihetens gränsland över huvud taget just nu.

Det smärtar mig att behöva göra det jag nu skall göra men principer omfattar även mörkermän. För någon vecka sedan menade jag att Aftonbladet i sitt enträgna arbete med att röka ut pseudonymen Kepler visat bristande lyhördhet för skriftställares rätt att få vara anonyma om de vill. Men nu är Aftonbladet själv i trubbel. Efter en enligt min personliga mening helt vidrig antisemitisk artikel om organhandel så drabbades tidningen av reaktioner. (Åsa Linderborg försöker nu låtsas som att artikeln inte alls handlar om ”judar” utan om ”Israel” – vilket väl inte känns så där särskilt trovärdigt.) på Hillegrens uttalande var reaktionerna delvis välförtjänta. Det står till exempel företrädare för Israel fritt att kritisera – israeliska institutioner står inte, vilket vissa vill tro, under svenska regler. Även hycklandet har vi sett tidigare.

Men inte alla reaktioner är acceptabla. Även svenska ambassaden i Israel tog nämligen för sig att ”tydligt ta avstånd” från artikeln. Därvid förklarade ambassaden också att Aftonbladet inte talar för alla svenskar. Herregud, det hoppas jag verkligen inte att omvärlden tror, att AB Kultur skulle tala för oss alla. Men det borde inte statens utlandsrepresentanter skriva pressmeddelanden om, naturligtvis. Det är inte statens roll att tala om vad tidningar får säga eller inte säga i enskilda fall.  

Det börjar tydligen bli hög tid att skaka liv i det gamla tryckfrihetsförordningsliket igen och påbörja en diskussion, inte bara om vad lagen tillåter, utan även vilka värderingar den bygger på och varför våra friheter är något att värna om. För det framgår allt tydligare att både journalister och offentligheten har glömt bort något viktigt.

Så har nu förundersökningen om påstådd bestickning avseende Ulrika Schenström lagts ned – det gick inte att visa att sammanträffandet skett i tjänsten motiverar åklagaren sitt beslut. Fair enough. Om brott inte kan bevisas så skall det heller inte bli något åtal. Det är inte rätt mot vare sig de tilltalade eller domstolarna att pröva principfrågor enbart för principernas skull om åklagaren inte tror på en fällande dom.

Samtidigt är det ju litet synd. TV4 betraktar det ju uppenbarligen som ett tjänsteärende. TV4:s kommunikationsdirektör drar en suck av lättnad i DN och säger att det var tur att det inte gick till rättegång eftersom ”det hade fått konsekvenser för hela näringslivet. Var går gränsen för vad hur mycket man får representera för?” Enligt TV4 var det här en vanlig, om än inte normal, representation. Det är också uppfriskande att se hur mediebolaget betraktar även smörjande av (potentiella?) källor som representation och inte som något annat. Och enligt Schenströms chef var statssekreteraren i tjänst, eller i alla fall – kan man väl säga – i något slags jour.

Men tydligen var det inte tillräckligt klarlagt att sammankomsten skett i tjänsten, menar åklagaren. Som jurist betraktar jag i allmänhet alla nedlagda förundersökningar som naturliga effekter av rättssäkerhetskravet. Som akademisk jurist har man dock ändå privilegiet att beklaga den förlorade chansen att få en principfråga belyst.

 ***

Mutmålet mot Reepalu tuffar dock vidare i hovrätten. Tingsrätten friade och prognosen ser väl dyster ut för åklagaren även i hovrätten, av mediarapporteringen att döma. Men vi får väl se.

  • Tingsrätten har nu kommit fram till att det inte var fel att ta Sefastssons dator i beslag.
  • TV4 fortsätter att driva linjen att förundersökningen i detta fall borde skötas på ett annorlunda sätt, eftersom Sefastsson var journalist. Ur SvD: ”- Det är extremt förvånande att tingsrätten sätter sig över meddelarskyddet som är skyddat av grundlagen. Vi får nu överväga om vi ska överklaga beslutet, säger TV 4:s kommunikationsdirektör.” TV4:s linje är med andra ord även fortsättningvis att attack är bästa försvar, i ett uppskruvat tonläge.
  • På andra sidan: Åklagaren Björn Blomqvist ger några goda argument för varför TV4:s argumentation kan vara farlig på DN Debatt i lördags.  

Min personliga åsikt? Tv4:s agerande och tolkningar är betydligt farligare för meddelarfriheten än utredningen. Blotta påståendet om att journalister skulle kunna undgå granskning vid brottsmisstankar genom hänvisningar till källskydd uppfattas i allmänhet som så hårresande att det undergräver meddelarfrihetens legitimitet. ”Inte kan väl tanken bakom källsskyddet vara att göra journalister till ett straffrättsligt frälse?” frågade mig en student. Och han hade ju rätt.

Uppdatering: Dagens ledare verkar i stort tycka som jag. Maria Abrahamsson välkomnar tingsrättens beslut och framhåller: ”Om Trond Sefastsson hade förklarats oåtkomlig för rättvisan hade förtroendet för hela journalistkåren gått i botten. För Justitiekanslern återstår bara att skriva av de anmälningar som har gjorts mot åklagaren.”

Barbro Hedvall på DN ser Sefastssons agerande, om nu anklagelserna är sanna, som ett värre hot för tryckfrihetstanken än myndigheternas agerande. ”Det är faktiskt väldigt mycket viktigare att anklagelserna om köpt journalistik blir utredda än att en dator hos en person som blandat ihop olika yrkesidentiteter, däribland den som journalist, blir genomgången.”

Men Jan Scherman tuffar på. På DN Debatt kritiserar Scherman åklagare Blomqvists artikel, till synes utan att ha läst den. Mest verkar Scherman ha varit sugen på att dra en Kryzz-liknande ordvits om ”mästerdetektiven Blomqvist” som han kom på i fikarummet. Och nog börjar det bli litet stand-up över TV4.

Scherman spelar trovärdigt rollen som ståuppare Betnér.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter