You are currently browsing the tag archive for the ‘justitiekanslern’ tag.

Göran Lambertz byter justitiekansleruppdraget mot domarrollen. Högsta domstolen får därmed tillskott av en framstående jurist som dessutom har god förståelse för kommunikation och de nya krav som ställs på våra högsta jurister. Högsta domstolen har därmed besatt den tomma stol som tidigare rapporterats om i media. Däremot är regeringen en justitiekansler kort. JK-ämbetets uppdrag kretsar kring de mest intressanta juridiska arbetsuppgifter som man kan tänka sig (ja, det råkar ju sammanfalla med mina intressen): Tryck- och yttrandefrihetsfrågor, ersättningsfrågor, rättssäkerhetsfrågor. Samtidigt hamnar en JK ofta i skottgluggen och måste vara skicklig på att argumentera för sig. Det finns inte många kandidater som kan fylla Lambertz skor i dessa avseenden. Rekryteringen av en ny JK blir en grannlaga uppgift för regeringen.

BTW: Rubriken i DN idag är rolig. ”Lambertz slutar som JK”. En rimligare rubrik hade nog varit ”Lambertz börjar i HD”.

Uppdaterat: Anna Skarhed, nu justitieråd, blir ny JK. Vilket verkar vara ett utmärkt val – Anna Skarhed är idag medlem av domstolarnas särskilda mediegrupp och en varm förespråkare för rättsstatliga värden. Och DN skriver i ett plötsligt påkommet intresse för rättsstatens integritet om problemen med JK:s spretiga arbetsuppgifter.

Eller, egentligen är det inte det som JK uttalar sig om. Men nästan. JK är i vart fall inne på samma linjer som min Newsmill -artikel när han uttalar sig om skillnaden mellan vad man får säga (juridik) och vad man bör säga (moral). JK framhåller också tydligt vad jag inte gick in på i min artikel, nämligen att KU-bedömningar inte har med juridik att göra annat än möjligen inramningen.

Lambertz framhåller: Men ministrarna skulle kunna gå mycket längre i sin kritik, om de så vill, utan att bryta mot lagen. Hotet är snarare politiskt.
– Det är inte alldeles klart var gränserna går. Det är rätt mycket man får göra enligt grundlagen, fast det ändå skulle betraktas som politiskt och juridiskt olämpligt, säger justitiekanslern Göran Lambertz, som är statens advokat och ensam åklagare i tryckfrihetsmål, till TT.

Och om KU säger han: Det var väl så det var med Muhammedkarikatyrerna och Laila Freivalds uppträdande. Det var egentligen inte någon tvekan om att det var lagligt, men det betraktades av KU som klart olämpligt, säger han.

In casu har JK ännu inte tagit ställning. Förutom en anmälan om Israelambassadörens uttalnde har kanslern även fått en anmälan om hets mot folkgrupp på sitt bord, rörande den ursprungliga artikeln

**

Eftersom det finns massor med människor där ute som inte kan läsa eller orka läsa innantill vill jag återigen framhålla att jag inte heller anser att regeringen borde kritisera eller ”fördöma” Aftonbladet. Regeringens inställning är härvid föredömlig. Det enda jag påstått är att det inte är brottsligt och inte heller på något annat sätt ett ”grundlagsbrott”. Vad nu den senare, ofta förekommande, termen egentligen innebär

Det sägs att vi skall vara som mest oroliga när det är staten som vill värna om vår integritet. Icke desto mindre är JK en av de mest vokala försvararna för integritetsintressen i den allmänna debatten. Idag (DN debatt) skriver kanslern om kameraövervakningar på allmän plats, om lagens begränsningar och om relationen trygghet-integritet som övervakningstendensen alltid aktualiserar. I vissa avseenden kan man ifrågasätta Lambertz ”sluttande plan”-argument – man skall ALLTID ifrågasätta sluttande plan-argument – men i det stora hela sätter Lambertz tydligt fingret på övervakningssamhällets stora fara: Vår frihet ges upp.

Sverige är en bananrepublik, skriver Paulina Neuding i SvD. Vi har för långa väntetider i domstolarna, är förklaringen till omdömet. Liknelsen känns haltande. Bananrepubliker är nog sällan nationer där enskilda uppmuntras söka sig till domstolar över huvud taget. 

(BTW: Vad är egentligen en bananrepublik? Alla länder där man odlar bananer? Mest Venezuela, kanske? Enbart något ur Tintin? Varför finns det inte några äppelmonarkier? Vad säger Nogger Black-lobbyn om uttrycket ”bananrepublik”?)

Men nog är det ett problem att väntetiderna är för långa. Europadomstolen, som själv lider av elefantiasis-versionen av det svenska problemet med mål på hög, har slagit fast att för lång väntetid kränker rätten till en rättvis rättegång. Sådan kränkning kan ge en enskild rätt till upprättelse, t.ex. i form av skadestånd. Nivåerna på skadeståndet i ett svenskt perspektiv har diskuterats. Centrum för Rättvisa (CFR), som här lyckats övertyga Neuding (de är bra på det här, CFR), menar att de ersättningsnivåer som JK lagt sig på är för låga. Kanske är det så. JK:s argument för ersättningarnas storlek lät dock även de övertygande.

Är man missnöjd med JK:s bedömning av skadeståndet för att man inte fått tillgång till en domstol får man väl gå till domstol även med det kravet. Då är det bara att ta en kölapp. Och om talan mot JK tar för lång tid i tingsrätten kan man alltid gå till JK (staten) och begära ersättning för den långsamma rättskipningen.

SvD berättar idag om ett JK-beslut avseende skadestånd till en person som dömts för sexualbrott, underkastats rättspsykiatrisk vård för att sedan frikännas. Drygt fyra miljoner kr utgår. Men inga pengar kan naturligtvis ersätta en sådan här skada. Skadan som den frikände mannen drabbats av är oersättlig.  

Den enda i ett sådant här ärende som fått mer är Joy Rahman. När Joy Rahman 2002 efter resning friats för ett mord, som han 1994 dömts till livstids fängelse för, yrkade han skadestånd från staten för den tid som han felaktigt suttit fängslad. Justitiekanslern beslutade utge 7 miljoner kronor men Rahman yrkade i domstol att staten skulle betala ytterligare 18 miljoner kronor för de år som han förlorat.

Rahman själv har beskrivit sin situation på följande gripande sätt:  ”Vad kostar ett liv? Det vill jag fråga myndigheterna. Min son har fått adhd. Min fru är sjuk och sjukpensionerad. Jag mår inte bra. Jag har fått brev från folk som säger att jag begärt för lite i skadestånd. Vissa tycker att jag borde begära 100 miljoner. Men vad kostar ett liv? Jag har begärt 26 miljoner i skadestånd. JK tycker att det är för mycket. Jag kommer från ett fattigt land, från Bangladesh. Sverige är ett rikt land. Ni kan behålla de 26 miljonerna och bli lite mer rika. Men kan ni ge tillbaka det liv ni tagit från mig? Jag har slitit och jobbat, betalat skatt och allt. Ni har tagit allt från mig. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Inte en enda människa från myndigheterna har frågat mig hur jag egentligen mår. De tror att jag kommer att nöja mig med mina pengar.”  

I domstol tilldömdes Rahman ytterligare 2 miljoner kronor.  

Vad är ett liv värt? Rahmans yrkande prutades. Var det rimligt? I en debattartikel i Aftonbladet inför domstolsförhandlingen skrev en kallsinnig jurist (det var jag själv) att det belopp som Rahman yrkade var långt högre än de belopp som i andra fall utgått under lagen om ersättning till frihetsberövade och att det fanns anledning att ifrågasätta varför Rahman skulle bedömas annorlunda än dessa andra människor som också lidit genom att felaktigt ha suttit inspärrade, skilda från sina familjer och vänner, utan möjlighet att fylla sina liv med innehåll och glädje. Kan man relatera olika fall mot varandra på en skala av kronor och ören?

Går det att värdera i pengar vad Joy Rahman eller den nu ersatte mannen upplevt? Om det inte går att värdera – vad skall vi dra för konsekvenser av detta?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter