You are currently browsing the tag archive for the ‘integritet’ tag.

Tidningarna rapporterar idag om kostnaderna för IT-bolaget att genomföra de åtgärder som krävs av ex. de – vilket kan vara värt att komma ihåg – genomröstade FRA-lagstiftningarna. Kostnaderna kommer naturligtvis att föras över på kunderna och de förväntas bli ganska kännbara.

Men kostnaderna för detta borde naturligtvis inte tas av vare sig bolagen eller konsumenterna utan av skattebetalarna. Detta är en åtgärd som företagen tvingas utföra. Det är ett intrång i företagens fredade äganderätt (skyddad tydligt i art. 1 av Europakonventionens första protokoll). Kostnaden för detta borde tas av staten.

**

Nya spännande böcker på temat integritet och yttrandefrihet i IT-samhället har publicerats. Anders R Olsson presenterar några av sina i boken ”Att stänga det öppna samhället” framförda teser här. Och Oscar Schwartz följer upp sin pamflett om ”Bodström-samhället” med en ny pamflett som man hittar – gratis som pdf. – här.

Det sägs att vi skall vara som mest oroliga när det är staten som vill värna om vår integritet. Icke desto mindre är JK en av de mest vokala försvararna för integritetsintressen i den allmänna debatten. Idag (DN debatt) skriver kanslern om kameraövervakningar på allmän plats, om lagens begränsningar och om relationen trygghet-integritet som övervakningstendensen alltid aktualiserar. I vissa avseenden kan man ifrågasätta Lambertz ”sluttande plan”-argument – man skall ALLTID ifrågasätta sluttande plan-argument – men i det stora hela sätter Lambertz tydligt fingret på övervakningssamhällets stora fara: Vår frihet ges upp.

Ni minns väl fallet med den smygfilmande hobby-pornografen som nyligen figurerade i pressen? Liknande frågor behandlas i en intressant dom idag i från HD.

En person hade installerat kameror i en lägenhet, och kamerorna hade därefter filmat intimt umgänge som skett i lägenheten. Kamerainstallatören hade därefter spritt filmerna via e-post, där han även hade passat på att uttala sig om en av filmens huvudpersoner. För ljudupptagningen dömdes han redan i hovrätten för olovlig avlyssning och för spridandet av filmerna med meddelandet dömdes han för förtal.

Frågan i HD var om den tilltalade kunde dömas även för bildupptagningen och spridningen av bild- och ljudupptagningen i sig. Jag föreläste kring dessa frågor på en advokatbyrå alldeles häromveckan (utan att känna till att detta mål var på gång) och sade att svensk rätt är illa rustat för att ta hand om dessa beteenden, som så uppenbart borde vara kriminaliserade. Därtill hävdade jag att svensk rätt därmed står i strid med Europakonventionen. Ibland kan det klandervärda beteendet fångas upp med förtalsreglerna eller andra regler. Däremot så kan t.ex. ofredande-brotten sällan utgöra ett lämpligt verktyg för att utdöma ansvar för sådana här gärningar. En rimlig tolkning av brottsbalkens regler medför alltså att en hel del kvalificerat klandervärda och kränkande beteenden inte är sanktionerade.

HD är i domen inne på samma linje. Domen erbjuder en intressant och delvis kritisk genomgång av rättsläget, med reflektioner kring såväl regeringsformen som europakonventionen – förutom presentationen av svensk rätt. Det är helt enkelt en utmärkt genomgång av en viktig del av integritetsskyddet och bristerna i svensk lagstiftning. Domens avslutning, som fokuserar på ofredadebrottet, följer här:  

”Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma AB för ofredande inte anses föreligga. En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för Högsta domstolens bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

Dagens Juridik har en fin artikelserie om integritetsskydd. Andra installationen idag, där jag uttalar mig på sedvanligt intetsägande sätt. Första delen finns här.

Ikväll talar Peter Bratt om likheterna mellan FRA-lagsdiskussionen och IB-affären. Verkar spännande!

Inte vet jag hur pass väl det stämmer men det är en spännande berättelse i Fokus om processen bakom FRA-lagstiftningarna. (Värt att komma ihår är att det är flera lagar som tillsammans utgör det som i folkmun kallas ”FRA-lagen”). Sällan förenas historier om svensk lagstiftning med en sådan hollywoodsk dramaturgi. Litet svart-vit blir förstås bilden – lagrådet var inte så lamt som artikeln vittnar om, i alla fall inte i sin helhet. Och jag undrar vem den tysta kritikern på finansdepartementet är, som Fokus förärar hjälteglorian.

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred – kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

Så här säger idag Sven Tolgfors: ”Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.”

Det känns lugnande. Jag tycker att man skall spana och på alla sätt kartlägga kända terrorister, mördare eller diktatorer för den delen. Däremot så skall inte jag riskera att hamna under en granskares lupp bara för att jag skriver om känsliga ämnen till en person utomlands. Men som jag förstår statsrådet så garanterar han alltså nu att mina e-mail inte kommer att hamna under någon persons ögon, och inte heller kommer mitt namn figurera i listor eller liknande, om jag bara låter bli att korrespondera med terrorister eller liknande. Låt oss betrakta detta som en utfästelse. En garanti.

Om Tolgfors talar sanning, och jag förutsätter alltid att inte människor ljuger för mig, så är det lugnande. Kanske FRA-lagsdebatten ändå har gått överstyr. Det här innebär ju att väldigt, väldigt få svenskar någonsin kommer att finnas med i FRA:s handlingar eller register. Extremt få. Mina email till fredliga utländska vänner kommer alltså aldrig att innebära att jag på något sätt registreras, även om jag skriver ”Rosenbad”, ”carentanyl” och ”intifada” i samma e-mail. Det har Tolgfors garanterat. Det är en garanti som jag betraktar som helt central för förtroendet för regeringens inställning till integritetsfrågor.

 

**

Norberg skriver som vanligt intressant om integritetsfrågan.

En bra sak som FRA-debatten förde med sig har varit att alltfler börjat intressera sig för integritetsfrågor. Plötsligt TALAR vi om integritet och integritetsskydd. Vad innebär det att bli kartlagd eller klassificerad? Spelar det någon roll om det sker i smyg om inte informationen används till något negativt? Varför bör jag bry mig om att staten sparar biologisk information från mig som tagits från ett blodprov för länge sedan?

Integritetsfrågan har vaknat. Folk engagerar sig. Det bådar gott för framtiden. För det politiska samtalet i alla fall.

I FRA-debatten i sig har några nya saker kommit till som varit intressanta och välskrivna och väldigt mycket mer som inte varit det. FRA:s GD hade i helgen en mycket välskriven och avväpnande debattartikel i SvD. (Till skillnad från utrikesministerns kommentar, som inte bidrog till något lugn.) Rubriken lyder ”FRA kan inte spana på folket”. Men som jag förstår det är väl det helt enkelt fel. Om jag skickar ett email via mitt G-mail-konto till en kollega i England med ordet ”uran” i så finns det väl visst en risk att meddelandet snappas upp. Och då har jag, som – vill jag framhålla – inte planerat eller varit inblandad i något brottsligt eller samhällsomstörtande (i alla fall inte de sista veckorna) blivit utsatt för ett integritetsintrång som inte motsvarades av någon reell risk. Och det är ju det som är oacceptabelt.

Andra läsvärda saker har också tillkommit. Lars Berge drar paralleller till de amerikanska erfarenheternai en spännande kolumn. En ovanligt rak DN-ledare tar upp PKU-registret, och i samma tidning så diskuteras patientdatalagen av Anne Lindén.

Det här är bara en början på en fördjupad och viktig debatt. Därtill har vi diskussioner om det vansinniga EU-förslaget om buggning och senare i höst kommer vi att diskutera telefonbolagens skyldigheter att bevaka sina kunder för statens räkning. Integritetskommitténs viktiga slutbetänkande kommer att generera fler analyser än vad det ännu har gjort. De första Caroline von Hannover-anknutna fallen kommer förr eller senare att anhängiggöras vid svenska domstolar. Min gissning är att integritetsfrågorna kommer att prägla det rättspolitiska samtalet under kommande år.

*** 

Och när nu frågan om rättigheter är på agendan: Thomas Gür påminner oss om varför en rättighetsdiskussion som inkluderar även s.k. sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, gör begreppsbildningen ohållbar. Rättigheter är negativa. Period.

Visst är det glädjande, med överenskommelsen mellan allianspartierna och Mp om en ny grundlag. I presentationen av uppgörelsen finns det mycket som bådar gott: Författningsdomstol, ökat skydd för integritet och fokus på rättigheter. Sedan finns det förstås fortfarande rekationära röster som vill bibehålla maktkoncentrationer. Ohly drar fram det gamla juristföraktet igen: Domare skall inte bestämma över folkviljan, menar Ohly. Och påminner oss alla om vilka miljöer som i historien upptsått i frånvaron av en maktbalans mellan folkvalda, exekutiver, och domstolar.

***

Uppdaterat: Idag har Henrik Berggren en krönika i DN om grundlagsreformen. En riktig DN-krönika får man väl säga. Intetsägande och bredbent på samma gång.

”Du är en nazist!”

Gränsdragningarna under traditionella ansvarsgrunder blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgit som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse. Och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.

Hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Även för allmänheten okända personer kan bli förtalade i större sammanhang nu än tidigare. Idag kan, tja, kyrkoherden i Börkelfinga få sitt namn spritt bland kommunens alla kyrkobesökare med stor, om än lokal, skada till följd. Här har vi en av de riktigt intressanta frågeställningarna för juridiken idag och imorgon. Integritetsskyddet. Här finns det fortfarande, trots den stora utredning som nyligen presenterats, mycket att undersöka. (Se för två påminnelser om detta från dagens tidning här och här.)

Tag det här exemplet, som jag läste om i Politikerbloggen. En riksdagsledamot blir av en representant för ett annat parti kallad ”en fjantig liten hög av kodynga”. (I och för sig en rolig illustration av ett invektiv som bara en person i ett politiskt ungdomsförbund skulle kunna formulera.) Det kan man kanske behöva tåla. Han kan kanske också behöva tåla att jämföras med Sverigedemokraterna. Men behöver han verkligen tåla att i ett politiskt sammanhang bli kallad för nazist? Att vara nazist är nog i allmänhet något som är klandervärt. Ofta kan det leda till andras missaktning.

Nu är det i och för sig ett välkänt fenoment att diskussioner i digitala former inte sällan slutar just med att någon kallar den andra för ”nazist”. ”Den som först säger n-ordet förlorar”, är en maxim på många epostlistor. Men det smetar ju ändå ned, särskilt i en kontext där två representanter för de demokratiska riksdagspartierna representeras.

Den baktalade själv säger att yttrandefriheten är vid och verkar tycka eller tro att det är tillåtet att använda sådan här retorik. Jag är inte så säker på det. I och för sig tycks tonläget i politiken, särskilt bland de bloggande politikerna, ha skruvats upp. Men även i ett uppskruvat tonläge kan man ifrågasätta om det är acceptabelt att pekas ut på det här sättet. Särskilt som jag misstänker att just den nazi-stämpel rimmar illa med riksdagsledamotens egen inställning: Upphovet till invektiven var en stödgala för Israel.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter