You are currently browsing the tag archive for the ‘familjerätt’ tag.

Karin Olsson skriver i Expressen om ”behovet” av att ”fräscha up sambolagen”. Anledningen till det är att sambor inte orkar med att skriva ett testamente eller gifta sig för att reglera sin gemensamma ekonomi (framför allt för framtiden, då någon av samborna dör). Det är knappast sambolagen som behöver fräschas upp, utan insikten om att det kan finnas anledning att planera sin ekonomi även ur juridiskt perspektiv. Det finns redan en flervalslösning i lagen för den som vill komma åt de effekter som Karin efterlyser: Äktenskap eller testamente. Här finns det en diskussion om det. 

Det finns dessutom uppenbara problem med att göra sambolagen än mer äktenskapsliknande. Det kan ju till att börja med ifrågasättas varför juridiken skall göra samboförhållandet äktenskapsliknande när det redan finns en rättslig institution för det, nämligen äktenskapet.

Det kan finnas starka skäl som talar för att en sambo inte vill reglera sitt förhållandet på samma sätt som äktenskapet. Jag kan till exempel gissa att det gäller för väldigt många som blir sambor på äldre dar, efter att en tidigare partner dött eller efter en skilsmässa tre decennier tidigare. När Karin Olsson talar om det ”allmänna rättsmedvetandets” inställning till samboförhållanden så menar hon naturligtvis sitt allmänna rättsmedvetande. Och det synkar ofta inte med det allmänna rättsmedvetandets inställning till sambor hos nyinflyttade Ahmed eller gamla Agda eller frikyrkliga Anton. Det framstår inte som osannolikt att farfar som i 80-årsåldern flyttar ihop med den trevliga damen från danskursen hellre vill att arvsordningen ska gälla som vanligt om han dör, och inte att hans egendom skall tillfalla den nye sambon.

En sambolag som liknar äktenskapet leder dessutom till uppenbara bevisproblem. Hur ska domstolen i efterhand vid ett bråk kunna avgöra om Agda, 77 år, levde i ett äktenskapsliknande förhållande med Britt, 84 år? Kanske var Agda och Britt bara vänner som ville ha sällskap?

Men det verkar som att det finns en okunskap om sambors rättsliga ställning. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den okunskapen har kunnat uppstå – det verkar som så självklart att rättsordningen inte skulle reglera sambor som gifta när det redan finns en reglering för äktenskapet – men så illa beställt verkar det i alla fall vara med de familjerättsliga kunskaperna.

Det är dock svårt att se hur ny lagstiftning ska kunna förändra det faktum att människor ofta är för lata för att söka reda på information om sin egen privatekonomi. För 25 år sedan hade några filmer på det sexiga tv-programmet Anslagstavlan kunnat göra nytta. Idag finns inte Anslagstavlan. Men å andra sidan finns det juridikbloggar.

En lärare i juridik från Stockholm som jag inte träffat – jag tror inte han undervisar hos på juridiska fakulteten, men kan ha fel – skriver i SvD igår ett debattinlägg om vikten av att bevara det heterosexuella äktenskapet. Jag håller inte med alls. Och jag förstår ärligt talat inte ens argumenten i debattartikeln. Artikeln drar svårbegripliga paralleller till Zarembas förnämliga kränkningsartiklar, ”hetslagen” och diktaturen i Burma. Delvis är det en språkkonservativ kritik som anförs för att inte förändra innebörden av språkbruket. Denna kritik är i och för sig  ohållbar. Men den är i alla fall begriplig. Svårare är det att förstå den här drapan:

”Hetslagen och kränkningslagarna är redan inne på att godta så kallad omvänd bevisbörda, helt främmande för en verklig rättsstat. I en rättsstat är det åklagaren som ska kunna bevisa den misstänktes skuld – inte den misstänkte som måste bevisa sin oskuld. Juridiken måste bygga på objektiva kriterier. De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar, där den subjektiva upplevelsen av att känna sig kränkt tillmäts avgörande betydelse.Man står i princip rättslös även inför helt grundlösa anklagelser. Det fria samtalet omöjliggörs. Antidemokratiska element tillåts med sådana lagar som vapen uppträda som ”åsikts­poliser”. Från bland annat en liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker hörs rop efter en så normfri lagstiftning som möjligt. En normfri lagstiftning är motsatsen till ”Land skall med lag byggas”.”

Jag förstår inte alls vad det här går ut på, annat än att det kritiserar en utveckling som ännu inte inträffat. Den verkar delvis bygga på en sammanblandning av discipliner. Kränkningslagstiftningen, i vart fall inte de regler om ersättning för kränkning som Zarembas artiklar fokuserade på, har väl inget med åklagaren att göra – det är ju en civilrättslig lagstiftning. (Även om i och för sig kränkningsersättning kan utgå när någon döms för brott.) Och vad har det med äktenskapet att göra?

Debattartikeln tangerar emellertid en intressant fråga. Kan lagstiftaren hur som helst definiera begrepp? Kan riksdagen förändra innebörden av olika uttryck. Tja, i princip kan man ju det, vad gäller hur begreppen och uttrycken används i rättsliga sammanhang. Blir diskrepansen mellan allmänt språkbruk och juridikens definitioner alltför stora kommer det att leda till problem, men problem är nog i allmänhet inte så stora för domstolarna utan mest för juristernas sociala samvaro med sin omgivning.  

Ja, kan lagstiftaren omdefiniera ord som ”äktenskapet” för vilka syften som helst? I mina öron, förmodligen helt förstörda av min bakgrund är ”äktenskapet” (till skillnad från ”giftermålet”) en rättslig relation, ett uttryck för en juridisk konstruktion. Och sådana juridiska konstruktioner har lagstiftaren både makt och möjlighet att underkasta väldigt långtgående förändringar så länge det inte står i strid med europakonventionen. Men inte enligt debattartikeln.

Vad jag ser som debattartikelns kärna är att författaren anser att det är på något vis fel att i rättsliga sammanhang ändra innebörden av begreppet äktenskap eftersom det sedan ”urminnes tider” inneburit ett band mellan en man och en kvinna. Men stämmer det? I många rättsordningar är äktenskapet, i bland i alla fall, en relation mellan en man och flera kvinnor. Skall inte det meningsinnehållet bakom begreppet också respekteras av lagstiftaren? (Ja, varför skall inte lagstiftningen vara neutral också i frågan avseende hur många vi väljer att ingå äktenskap med?) Och häri ligger också vad jag ser som artikelns stora problem. Den använder sig av juridiska argument i en fråga som inte alls har de juridiska argumenten ifråga att göra. Den använder sig av insinuanta associationer till viktiga problem för att stödja något som inte alls har med dessa problem att göra. Den målar upp möjligheten att låta homosexuella ingå äktenskap som en del av en allmän utveckling mot normlöshet och dessutom rättsosäkerhet.

**

Andra bra inlägg om detta här och här.

Tidningarna har idag braskande rubriker om en testamentstvist med en väntad utgång givet hur omständigheterna presenterats tidigare i pressen. (Se DN, SvD, Aftonbladet.) Domen har jag inte läst än. Lär väl inte göra det heller. Av tidningarnas redogörelser att döma så har den avlidnas intentioner genom avgörandet förverkligats och det är i sådana fall naturligtvis bra.

Mer intressant är en dom som knappast kommer att hamna på DN.se. Högsta domstolen lade idag ut en dom om ett inbördes testamente. (En riktigt klassisk rättsfråga i HD!) Ett inbördes testamente är en rättshandling mellan makar där makarna kommer överens om egendomsförhållanden efter att någon av dem dött. Det som komplicerade detta testamente var den efterlevande makan, efter den första avlidit, själv lagt till ändringar i testatements villkor. Domen kan läsas här.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter