You are currently browsing the tag archive for the ‘europakonventionen’ tag.

Igår kom en dom från HD som jag väntat på ett tag. En häktad person hade hängt sig efter att personalen underlåtit att avlägsna hans livrem. De efterlevande ville ha skadestånd. Frågan har uppmärksammats i många rättsordningar och är inte helt lätthanterlig i svensk rätt heller. HD gjorde klart att orsakssamband mellan häktespersonalens slarv och skadan förelåg – allt annat hade varit absurt. Skadeståndsskyldighet förelåg dock inte eftersom det inte fanns anledning att anta att staten (genom personal) hade insett eller bort inse att det kunde inträffa.

Vad det konkret innebär är inte helt solklart. Staten hade medgivit fel eller försummelse. Den bristande förutsebarheten kan således inte läggas på statens plus-konto i en culpabedömning, vari möjligheten att inse risken för skadan kan spela en viktig roll. Snarare så kan det här ses som ett adekvansargument: Det var inte påräkneligt att statens culpa av detta slag här skulle leda till skadan. Å andra sidan noterar HD att ”erfoderligt” orsakssamband förelegat. Betyder det att sambandet är adekvat? Kanske skall domen snarast betraktas som fallandes under normskyddsresonemang. Hellner var inne på sådana linjer när han anteciperade denna situation redan för länge sedan. Domen förtjänar i vilket fall att närmare granskas.

Det finns dock en annan aspekt av domen som framstår som något märklig: HD tar återigen upp Europakonventionen i sammanhanget och framhåller att frågan måste ses i ljuset av konventionens skydd. Närmare bestämt tas konventionens skydd för ”rätt till liv” upp. Själv har jag svårt att se behovet av en sådan argumentation, det verkar helt onödigt här. HD:s relativt nyvakna intresse för Europakonventionen i skadeståndsmål är i och för sig lovvärt. Men inte behöver väl konventionen tas upp i alla skadeståndsavgöranden.

Annons

På dagens DN debatt skriver Centrum för Rättvisas företrädare Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer om problemet med oskäliga väntetider i domstolarna. Alltför långa handläggningstider i domstolarna kan utgöra en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen – rätten till ”fair trial” – och det står numer klart att kränkningar av artikel 6 i konventionen kan medföra skadeståndsansvar för det allmänna redan i en svensk domstol. (Det vill säga: Om någon kan visa att hennes rättigheter enligt konventionen kränkts så kan det ge rätt till skadestånd i en svensk tingsrätt – hon behöver inte gå till Europadomstolen för att få konventionskränkningen erkänd.)

Crafoord och Strömmer har tagit sig an fall rörande handläggningen i regeringsrätten där, i vart fall såvitt man kan bedöma av debattartikeln, väntetiderna är än längre än i andra domstolar. Jag tror att de flesta som arbetar vid domstol ett tag känner till någa ”surdegar” som legat som dåliga samveten längst ner i högarna med ”balanser”. Problemet verkar vara nästan värre på förundersökningssidan, att utredningar kan ta så lång tid på sig att brottet hinner bli preskriberat har uppmärksammats på sistone.

För att någon skall få en rättvis rättegång krävs det att saken prövas inom en rimlig tid. Att hålla ned domstolarnas handläggningstider är således en fundamental målsättning för rättsväsendet. Kan skadeståndsrätten bidra till att främja denna målsättning så är det utmärkt.

I senaste Juridisk tidskrift, som kom ut i dagarna, har jag en artikel som heter Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst. Artikeln är en rättsfallskommentar som ser litet närmare på relationen mellan Europakonventionen och skadeståndsrätten. Avslutningen av artikeln följet nedan.

Det finns inget tvivel om att det kommer att följa fler fall som berör förhållandet mellan Europakonventionen och skadeståndsrätten. Dessa kommer att kasta ljus över de många gränsytor som fortfarande är höljda i dunkel. Kan staten enligt Europakonventionen bli skadeståndsskyldig för underlåtenhet att tillse att polisen förhindrar ett brott som anmälts? Vilka krav ställer konventionen på integritetsskyddet? Eller vid felaktig rättstillämpning?  En annan fråga är om det är skadeståndsrätten som borde tillhandahålla verktyget för gottgörelse vid konventionskränkningar. Är skadeståndsrätten ett lämpligt verktyg för att tillhandahålla sanktioner mot konventionskränkningar? Bör i sådana fall rätten till skadestånd kanske till och med skrivas in i skadeståndslagen? Förslaget att skadeståndslagen bör ändras och kompletteras med en särskild regel om ersättning för konventionskränkningar bottnar synbarligen i en uppfattning att denna typ av ersättning avviker i sådan betydande grad från traditionella skadeståndskrav att de etablerade verktygen – reglerna, principerna och begreppen – inte är helt passande för uppgiften. Och nog är skadeståndskraven vid konventionskränkningar något av en främmande fågel i systemet. Borde i stället gottgörelse vid kränkningar av Europakonventionen kanske brytas loss och separeras från skadeståndsrätten för att rättssystematiskt behandlas som en frikopplad sanktion av mer offentligrättslig karaktär?  Min egen tentativa – jag skriver ”tentativa” eftersom jag kan komma ändra mig – uppfattning är att skadeståndsrätten redan i sin nuvarande tappning är väl rustad för att ta sig an de nya uppgifter som den tilldelas genom den mer lojala inställning till Europakonventionen som nu kan skönjas i domstolarna. Genom att använda sig av traditionella skadeståndsrättsliga begrepp och föreställningar kan utvecklingen rörande gottgörelse vid konventionskränkningar på ett mjukt sätt föras in i rättssystemet. Skadeståndsrätten är därtill tillräckligt flexibel för att hantera de avvägningar som därvid kan behöva göras. Framtiden får utvisa om förhållandet mellan skadeståndsrätten och Europakonventionen kommer att hålla och fördjupas eller glida isär och bli främlingar för varandra. Själv tror jag på en livslång gemenskap.  

Idag kom HD:s avgörande i en fråga som diskuterades livligt när det aktualiserades. En kvinna som erhållit försäkringsersättning efter en trafikolycka smygfilmades av sitt försäkringsbolag. Kvinnan krävde skadestånd från bolaget för den integritetskränkning som filmningen innebar. I traditionell svensk rätt finns det inte stöd för ett sådant anspråk, men kvinnan menade att Europakonventionen – art. 8 – medförde en sådan rätt till ersättning.

Europakonventionen har blivit en alltmer betydelsefull normkälla i skadeståndsrätten men den praxis som utvecklats har rört förhållandet mellan individ och stat. Det är där som rättighetstanken är mest betydelsefull. Vad gäller då i ett fall som detta, som rörde två privata rättssubjekt? HD menade att det i sådana fall inte går att tillmäta konventionen samma omedelbara betydelse. Argumentet bakom skadeståndskravet underkändes således.

Vi talade om det här fallet i lunchrummet för inte så länge sedan, jag och några kollegor. Alla hade samma uppfattning som den HD nu kom fram till, både som gissning om utgången och som rättspolitisk åsikt, så utgången är kanske inte så förvånande. På sikt kan nog antas att Europakonventionens kommer att ge även horisontella effekter inom skadeståndsrätten men det finns anledning att vara försiktig, och det särskilt i sådana uppenbara intressekonflikter som det var fråga om i förevarande fall.

Hade utgången blivit annorlunda om det var staten som smyfilmat kvinnan? Säg en anställd vid försäkringskassan?  Nog inte, men det är en intressant fråga.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter