You are currently browsing the tag archive for the ‘engla’ tag.

I morse diskuterade jag i TV4 skadestånd till anhöriga med anledning av den dom som faller idag mot barnamördaren Anders Eklund. (Svd). Frågan är om det finns anledning att döma ut högre belopp än de 50 000 kronor som schablonmäsigt utgår till anhöriga i fall som dessa. Jag försökte framhålla det, som jag brukar framhålla, när det gäller ideella skadestånd, nämligen att det finns skäl att vara försiktig med att höja skadeståndsnivåerna innan man gjort klart för sig vad det finns för principer – eller bör finnas för principer – som styr ersättningens bestämmande. Vad tjänar det för syften att döma ut 50 000 kr, 200 000 kr, eller 2000 miljoner kr?

Det här är en viktig sak, även i fall så hemska som detta. (Kanske särskilt i fall som är så hemska som detta.) Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat.

Nota bene: Det här är inte en ersättning för kränkning utan för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats. Men det nu yrkade beloppet motsvarar 400 % den ersättning som rättsordningen brukar medge som schablonmässig ersättning. Det framstår som svårt för en domstol att finna, utan utredning om de anhörigas särskilda situation, att en anhörig i ett mordfall schablonmässigt skall anses fyra gånger mer drabbat än en anhörig i ett annat mordfall. Kanske är schablonen för snål – men då är den för snål överlag.

En annan sak. Det verkar tas för givet att ersättningarna i svensk rätt är låga. Jag undrar om det verkligen stämmer, om man jämför alla rättssystemets ersättningslösningar. Att jämföra domstolsutdömda skadeståndettill anhöriga mellan Sverige, Tyskland och Kalifornien är ju helt ointressant om man inte samtidigt beaktar andra ersättningslösningar och skillnader i synsättet på skadeståndets funktioner.

**

Domen har nu kommit. Livstids fängelse (DN, Svd). Skadeståndsdomen har ännu inte tydligt rapporterats i pressen. Några kommentarer kring skadeståndet finns härhär och här.

I gårdagens tidning framförde Stig Hadenius uppfattningen att namnpublicering vid brottsmisstankar borde ske tidigare. Det verkar ju vara en märklig tanke i beaktande av att det inte sällan blir fel person som först pekas ut. Om en sådan ordning skall ta vid måste den i vilket fall förenas med effektiva rättsmedel, för att använda europakonventionens uttryck, för som på felaktiga grunder pekats ut.

Kanske ett traditionellt kränkningsskadestånd i kombination med en full ersättning av all den vinst som tidningen kan ha gjort på publiceringen? Bara ett hugskott.

Så kom då den nyhet som man väl hoppades allra mest på att slippa. Den senaste veckans medierapportering svepte in de flesta i enade förhoppningar om att den försvunna flickan, som genom ett mirakel, skulle vara välbehållen. Så blev det inte. Helt vidrigt.  

Samtidigt så är det lätt att äcklas av det syndabockstänkande som bildas lika snabbt som nyheten placeras på löp med spekulativa rubriker. Polisen har tämligen snabbt här fått tag på den skyldige, tycks det som i alla fall (har har ju erkänt). Det måste ha varit omtumlande för de inblandade poliserna, även poliser lär känna av stundens tragedi. Men i DN får man en annan bild av polisens arbete.

Polisen kunde ha räddat Englas liv” är förstarubriken på DN.se just nu. Det är uppdagandet att den misstänkte personen varit misstänkt för ett tidigare mord som givit upphov till rubriken. Om polisen redan under hösten gripit den misstänkte hade han inte kunnat mörda flickan. Så ser tidningarnas orsaksförklaring bakom rubriken ut. En orsakssambandsförklaring som inte skulle hålla i ett rättsligt sammanhang.

Det är möjligt att det finns anledning till kritik. Men är det inte litet väl snaskigt att redan dagen efter att den verkliga förövaren gripits, efter en av allt att döma solid polisinsats under letandeprocessen, börja söka efter andra syndabockar. För det fall media är ute efter någon att hänga borde väl 42-åringen själv kunna räcka. I alla fall i några dagar.

***

Vissa tragedier går det inte att kräva ut ansvar för, inte tillräckligt i alla fall. Vissa saker förblir delvis oförklarade – moraliskt, rättslig, psykologiskt. Syndabockstänkandet är fienden till insikten om tragedin. 

Den försvunna Engla fångar folkets intresse. Idag har en person begärts häktad för bortförande av Engla. (Uppdaterat: Nu är den s.k. 42-åringen häktad.) Tidningarna skriver spaltmeter. ”Vad har hänt?” ”Vem har gjort det?” ”Vad händer nu?”

I SvD finns det redan innan häktningsframställan prövats en frågespalt med två framstående akademiker, under rubriken ” Vad talar för att 42-åringen är skyldig?” Det är två kriminologer som svarar på frågorna, men ingen jurist. Det gör mig glad.

För en kriminolog är det nog inte så svårt att svara även på frågor som den i Svenskans rubrik, på ett tidigt stadium i en undersökning. Kriminologer sysslar med statistik, med frekvenser, med sannolikheter. Perspektivet är gruppens eller samhällets. Men jurister, i allmänhet, är mer intresserade av det enskilda fallet, av individer, av personer.

Har man det individuella perspektivet och ett gott omdöme så avhåller man sig från att uttala sig om enskildas skuld alltför tidigt. Som grundinställning är det enligt min mening betydligt mer sympatiskt än att på statistiska grunder uttala sig om enskilda fall innan vi vet något om vad som egentligen hänt.

**

Jag undrar hur många timmar Leif Silbersky egentligen jobbar på en månad.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter