Det var efter ett rån mot en guldsmed vid Humlegården som skotten haglade in i gymmet Metropolis på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 16 skott avlossades. 11 trängde in i Metropolis. 

Gymmet drabbades av ha hamnat i skottgluggen. Ett omedelbart resultat var naturligtvis egendomsskador – på utrustningen och lokalen. Men även andra skador uppstod. Magasinet Paragraf följde upp händelsen nyligen med artikeln Polisen vägrar betala. 

I artikeln beskrevs effekterna för gymägarna: ”De ekonomiska förlusterna för gymmet blev omfattande. Flera av de så kallade konsulterna som arbetar med personlig träning och rådgivning slutade. Med dem följde deras kunder med vilka konsulterna byggt upp en personlig kontakt.

Även andra intäkter förlorades och sammanställningen över den ekonomiska skada Metropolis gym lämnade in till Polismyndigheten i Stockholms län, landade på nästan en miljon kronor. I den summan ingick förlusterna för bland annat materiella skador, stilleståndsersättning till konsulter, extra personalkostnader, förlorade intäkter och förluster av konsulterna som lämnade sina uppdrag.”

För detta begärde gymmet ersättning. Men någon ersättning utgick inte, enligt Paragraf. Ersättning för ”sakskada” utgick. Med det avses tydligen i det här fallet de materialla skador som uppstod omedelbart när kulorna smällde in. Däremot ville inte polisen, enligt det beslut som kom från Rikspolisstyrelsen (RPS), betala ersättning för ”ren förmögenhetsskada”. Ren förmögenhetsskada, enligt RPS, var alltså de kostnader som nämndes ovan, för konsulter etc. Men det finns ett problem. 

Dessa kostnader är inte en ren förmögenhetsskada. Polisens beslut bygger på en felaktig uppfattning om gällande rätt. 

Litet juridik. Ersättning av det slag som Metropolis begärde bedöms enligt den särskilda s.k. frihetsberövandelagen. Denna lag är kanske mest känd för att den innehåller regler om vilka ersättningar som ska utgå till personer som suttit frihetsberövade i häkte men senare frias (antingen genom dom eller genom att förundersökningen läggs ned).

Lagen dyker inte så ofta upp i domstolarna men var föremål för HD:s prövning förra året. Av HD:s dom framgår tydligt att de begrepp som används i frihetsberövandelagen ska tolkas utifrån den allmänna skadeståndsrättens begreppsanvändning. 

I 8 § frihetsberövandelagen, som RPS stödjer sitt beslut på, står det att ersättning ska utgå får person- och sakskada som orsakas genom viss våldsanvändning, t.ex. genom att polisen skjuter 11 skott in i ett gyms vägg på Birger Jarlsgatan. Ren förmögenhetsskada ersätts inte enligt lagrummet. Så långt har RPS rätt.

Men vad är då en ren förmögenhetsskada. En ren förmögenhetsskada, följer av den enda skadedefinitionen i skadeståndslagen, är en ekonomisk skada som saknar samband med tidigare personskada eller sakskada. Definitionen tolkas motsatsvis. En ekonomisk skada som  står i samband med en personskada eller sakskada är inte en ren förmögenhetsskada.

När kulorna smällde in i väggen uppstod sakskada. Det är den primära skadan. Denna skada fick sedan effekter på olika sätt. I den mån dessa effekter står i samband med att skotten trängde in i gymmet så är de inte att anse som en ren förmögenhetsskada, utan som en följd av sakskada. Därmed är man fortfarande kvar i frihetsberövandelagens 8 §.

Av skadeståndslagens regel om ersättning vid sakskada framgår att ersättning ska utgå, om saken kan lagas, med bl.a. reparationskostnad men också för annan kostnad. Ett typexempel på en sådan annan kostnad som ersätts inom ramen för en sakskadeersättning är stilleståndsersättning. Precis vad Metropolis begär ersättning för alltså.

Det tycks således som att RPS fattat sitt beslut grundat på ett misstag om vad en ren förmögenhetsskada respektive en sakskada är. Dessa misstankar accentueras av att beslutsfattande jurist vid RPS tydligen inte själv anser att det som inte ersätts är en ren förmögenhetsskada alls, trots att det i beslutet står just det.

TIll Paragraf säger beslutsfattaren nämligen: ”Men huvudregeln är att tredjemansskada inte ersätts.” Tredjemansskador är definitionsmässigt något annat än en ren förmögenhetsskada. En tredjemansskada är en följdskada som någon, den tredje mannen, drabbas av till följd av någon annans skada, t.ex. någon annans sakskada. (Säg att en brottsling skadar min arbetsgivares bil som jag använder för att sälja saker vilket leder till att jag drabbas av en inkomstförlust då min lön är provisionsbaserad: Arbetsgivaren drabbas av en sakskada, jag av en tredjemansskada.) 

Så det tycks som att RPS inte riktigt bestämt sig. Problemet kvarstår emellertid. Det kan inte gärna vara en tredjemansskada heller, det Metropolis vill ha ersättning för. Det är ju kostnader och förluster som drabbar gymmet till följd av den sakskada som drabbat just gymmet. Ingen tredjemansskada heller alltså.

Vimsigt, Rikspolisstyrelsen. 

 

 

Idag släpper vi andra installationen i det konstprojekt som är Juridikpodden. Jag pratar om mitt indirekta möte med Lasermannen, Tove har en tes om rättshaverister, vi läser igenom listan över namn som sökt jobbet som domare i Högsta domstolen. Och litet annat.

I och med det andra avsnittet inleder vi ett samarbete med Karnov, vilket vi är glada åt. 

Lyssna på Soundcloud här.

 

Idag inleds huvudförhandling i Högsta domstolen i det s.k. Landskronamålet. Målet handlar om skadestånd och aktualiserar en mängd intressanta juridiska men också politiska frågeställningar. Passa på att gå och titta, om ni har en chans. Det är inte så ofta man får chansen att bevista rättegångar i HD och än mer sällan i så principiellt intressanta mål.

Pläderingarna är den 12 februari, om inget ändrats de senaste dagarna.

I första avsnittet av Juridikpodden med Tove och Mårten pratar vi om hen, knark, advokater som gör reklam och förtal. Lyssna här.

Juridikpodden S01E01

Om en webbplats är grundlagsskyddad men har omodererade läsarkommentarer, gäller då BBS-lagen för kommentarerna? Denna fråga försöker jur. kand. Benjamin O J Boman besvara.

Aftonbladet granskade nyligen vissa webbplatser med koppling till den s k nationella rörelsen. Man lät jurister bedöma huruvida bl.a. läsarkommentarer innefattade hets mot folkgrupp eller andra brott. I fråga om flera av de bedömda kommentarerna har nu Justitiekanslern (2013-01-08) inlett förundersökning om hets mot folkgrupp. I en artikel 2012-12-18 framförde Aftonbladets kulturchef, att innehavarna av de s k nationella webbplatserna, enligt 5 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen), var tvungna att ta bort uppenbara fall av hets mot folkgrupp i läsarkommentarerna. En juridikstuderande som driver en av de granskade webbplatserna uppgav samma dag följande, om en annan av webbplatserna, vilken i det följande kallas N: ”BBS-lagen gäller inte gäller [sic] för [N], eftersom sajten har ett utgivningsbevis. Detta står att läsa i lagens 2 § tredje punkten”. I det följande ska det utredas huruvida juridikstuderanden har rätt beträffande detta. Orden modererad, förhandsmodererad och förhandsgranskad betyder i sammanhanget läsarkommentarer samma sak, nämligen att en redaktion har granskat läsarkommentarerna och aktivt godkänt publicering av dem. På samma sätt betyder omodererad, efterhandsmodererad och icke förhandsgranskad, att kommentarerna har publicerats direkt genom kommentatorns eget agerande, utan föregående redaktionell granskning.

BBS-lagen gäller enligt huvudregeln i 1 § varje ”tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden”. En webblogg (”blogg”) med läsarkommentarer tillhandahåller onekligen möjlighet för olika ”användare”, dvs. kommentatorer, att reagera och interagera, med varandra och blogginnehavaren, och utgör en ”elektronisk anslagstavla” enligt lagen. Lagen omfattar, enligt huvudregeln, även de bloggar vars kommentarer förhandsgranskas av blogginnehavaren; interaktionen mellan olika ”användare” kan ju ske även om allt innehåll ”filtreras” av blogginnehavaren. Detta framgår av Göta hovrätts dom 2011-04-19 i mål nr. FT 2010-10 och Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2011-06-01 i mål nr. FT 1346-10 (inga prövningstillstånd beviljade i Högsta domstolen). Av 2 § framgår vissa undantag från lagens tillämpningsområde. I 2 § andra punkten står mycket riktigt att lagen inte gäller för ”tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”.

Webbplatser är i regel inte skyddade av de nämnda grundlagarna. Enligt 1 kap. 9 § YGL kan dock en webbplats erhålla frivilligt skydd som ”databas”, så länge dess ”innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten”. Material som kan läggas till eller ändras fritt av användarna omfattas alltså inte av grundlagens skydd; innehåller en webbplats både redaktionens artiklar och ett fristående diskussionsforum som användarna fritt kan lägga till och ändra inlägg i, kan artikeldelen skyddas men inte diskussionsforumet. Bland annat webbplatser som det finns utgivningsbevis för, omfattas av YGL:s reglering. Webbplatsen N är en sådan grundlagsskyddad databas.

Att förhandsgranskade läsarkommentarer omfattas av samma databas som det redaktionella materialet (bl.a. artiklarna) är oproblematiskt och självklart. Den ansvarige utgivaren för webbplatsen ansvarar fullt ut för det material som vederbörande har godkänt. Se även min tidigare artikel Vem ansvarar för förtal på Internet? (2011). Webbplatsen N:s redaktion har sedan den 30 juni 2012 upphört att förhandsgranska läsarkommentarer till artiklarna – detta med anledning av att den (förre) ansvarige utgivaren flera gånger fällts till ansvar för hets mot folkgrupp på grund av kommentarernas innehåll. Hur påverkar detta beslut av N:s redaktion tillämpligheten av BBS-lagen?

I dagsläget anser Myndigheten för radio och tv och Justitiekanslern – som backas upp av Linköpings tingsrätt i beslut 2012-10-01 i mål nr. FT 2486-12 – att det på samma webbsida (såsom gemene användare ser det; att det rent tekniskt må vara fråga om olika webbsidor som visas på samma huvudwebbsida, är här inte praktiskt relevant) kan förekomma både förhandsgranskat redaktionellt material som skyddas av YGL, och omodererat material som användarna själva lagt till, och som därför inte omfattas av grundlagsskyddet. En artikel på en skyddad webbplats skulle då vara grundlagsskyddad, men de omodererade läsarkommentarerna till den inte vara det. Det ifrågasättas om en sådan ordning är rimlig, bl a med hänsyn till lagtextens utformning (jfr Radio- och TV-verkets beslut 2004-01-19 i ärende med dnr. 1192/2003). ”Den nuvarande lagtexten kan uppfattas som att grundlagsskyddet för hela databasen faller bort om någon del av den kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten. Vi föreslår en uttrycklig bestämmelse om att grundlagen inte ska gälla för just de delar av databasen som kan ändras av någon annan än den som driver verksamheten” framför Yttrandefrihetskommittén i SOU 2012:55, s 26. Idag betraktar myndigheterna de förhandsmodererade och efterhandsmodererade delarna som olika ”databaser” i lagens mening. Linköpings tingsrätt fann det avgörande att en i övrigt grundlagsskyddad webbplats uppgett att läsarkommentarerna inte förhandsgranskas samt att ”det redaktionella materialet [avgränsades] från kommentarerna av en bård i avvikande färg, i vilken det angavs att det skett en reaktion på artikeln”. Genom detta ”måste besökarkommentarerna och det redaktionella materialet ha framstått som två från varandra skilda delar”, menade tingsrätten. Sista ordet har dock näppeligen sagts i denna fråga, men i det följande antas det att Justitiekanslerns och tingsrättens inställning är skälig. (Även om den inte hade varit skälig, och omodererade läsarkommentarer hade fått hela databasen, eller i vart fall den artikel de avgetts med anledning av, att sluta omfattas av YGL, hade resultatet blivit detsamma nedan.)

Om nu icke förhandsgranskade kommentarer ska ses som en egen databas, skild från det redaktionella materialet, som inte åtnjuter grundlagsskydd, blir det lätt att avgöra huruvida den ovan nämnde juridikstuderanden har fog för sin inställning. ”För det omodererade forumet blir då BBS-lagen tillämplig”, skriver Malin Forsman (se Internetpublicering och sociala medier – En juridisk vägledning, Norstedts 2011, s 61f), och detta måste även gälla det ”forum” som de omodererade läsarkommentarerna utgör. I och med att läsarkommentarerna ska betraktas som fristående från det redaktionella materialet är de ju inte en ”tjänst[] som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen”, oaktat att (den förhandsmodererade delen av) webbplatsen är grundlagsskyddad. Följaktligen har den juridikstuderande fel, och läsarkommentarerna på webbplatsen N omfattas av BBS-lagen. Det innebär för den som driver webbplatsen N bl a en ständig uppsiktsplikt beträffande kommentarerna och en skyldighet att ta bort en kommentar som uppenbart innefattar hets mot folkgrupp, så snart vederbörande får kännedom om kommentaren (prop. 1997/98:15, s 20).

På jullovet var jag tillsammans med mina barn på väg till Moderna Museet. Vi passerade en man i sovsäck vid Norrmalmstorg. Det var minusgrader. Snålblåst. Sovsäcken hjälpte nog något mot kylan, men det såg ruskigt kallt ut. Jag har sett honom tidigare. Han ligger ofta däromkring, i sin sovsäck. Jag brukar däremot inte se hans ansikte. Han gömmer alltid ansiktet i sovsäcken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är kölden. Kanske är det också skamkänslor. Skammen över att leva på andra människors allmosor.

Det tycks mig som att det har varit mer tiggare i rörelse under de senaste månaderna än tidigare. Inte bara på Norrmalmstorg, utan (åtminstone) i Stockholm i stort. Många av dessa kommer från andra länder. Det är dessa tiggare som nu har blivit föremål för lagstiftarens intresse.

Redan förra sommaren lanserade Centerpartiet förslaget att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Egentligen handlar tiggeriet, i vissa delar i alla fall, om ”slaveri”. Det framhöll Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, för Svenska Dagbladet. Han fortsatte: ”Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. Men i själva verket går pengarna rakt ned i fickan på en profitör. Den här verksamheten är allt oftare organiserad av någon som tjänar pengar på utsatta personers tiggande”.

Så sade Centerns företrädare förra sommaren. Sedan dess har Moderaternainstämt i problemformuleringen, och framhållit behovet av att se över strafflagstiftningen. Sverigedemokraterna, i alla fall vissa av dem, verkar vara inne på samma linje. Problemet är bara att problemformuleringen inte stämmer.

Jag vet inte om Linander har rätt i själva sakfrågan. De poliser som har deltagit i diskussionen har delvis givit en motsatt bild. Men även om det är sant kvarstår frågan: Vad är det egentligen som man vill förbjuda?

Enkelt uttryckt är det redan kriminellt att utnyttja någon för att tigga, eller att exploatera en tiggares utsatta situation. De slavar som Linander talar om är brottsoffer enligt brottsbalkens regler om människohandel. Även mindre allvarliga former av utnyttjande är kriminaliserat. Reglerna om ocker förbjuder att utnyttja personers trångmål eller beroende ställning för att skaffa sig otillbörliga fördelar. Förslavandet, dess upprätthållande och exploaterandet av de utsatta är alltså redan förbjudet.

Det finns i och för sig tecken på att såväl människohandelsbrottet som ocker inte beivras i tillräcklig utsträckning. Men om existerande förbud inte efterlevs är det knappast tillskapandet av nya förbud som behövs. Om lagstiftaren anser att rättsväsendet inte är tillräckligt effektivt i att tillse att straffreglerna efterlevs borde man se över styrningen av rättsväsendet, inte skriva nya straffregler.

Någon kriminalisering av utnyttjandet av personer för tiggeri behövs inte. Förslaget tar inte heller sikte på det. Istället talar man om organiserandet av tiggeri. Tiggeri i sig är tillåtet (och inga seriösa bedömare vill förbjuda det). Det är sysselsättningens sista utpost: När inga andra inkomstkällor står till buds kan en person hoppas på att kunna dra in litet pengar på att tigga. Det är alltså organiserandet av denna sysselsättning, det sista halmstrået för den som inte som inte kan få någon annan försörjning, förslaget nu vill kriminalisera.

Smaka på uttrycket, ”förbud mot organiserandet av tiggare”. Låt det rulla runt i munnen. Sätt därefter in det i ett historiskt sammanhang. Testa t.ex. att byta ut ordet tiggare mot, säg, industriarbetare. Det var inte så länge sedan andra marginaliserade och utsatta yrkesgrupper ville organisera sig. Det var inte så länge sedan de marginaliserade och utsatta yrkesgruppernas organiserande ansågs som ett hot och som något som behövde kväsas. Och det var inte så länge sedan som civiliserade länder kom fram till insikten om att denna rätt att organisera sig därför behövde särskilt skydd mot övermakten och att detta särskilda skydd hörde till de grundläggande rättigheterna i en rättsstat – föreningsfriheten. Och nu föreslås alltså ett förbud mot att en av de svagaste grupperna i samhället ska kunna organisera sig?

Det är inte juridiken som är det viktigaste. Det viktigaste är mannen i sovsäcken på Norrmalmstorg. Han som inte gjorde några direkta ansträngningar för att få in pengar annat än att lägga ut sin mössa och en skylt på knagglig svenska framför sig. Jag kan förstås inte veta bakgrunden, men den frusne och diskrete mannen gav knappast intryck av att ha tvingats i arbete av maffian. Vad jag däremot är ganska säker på är detta: Efter alla utspel om att den organiserade brottsligheten styr tiggare på gatorna låter åtskilliga människor bli att stoppa den där tian i mössan på Norrmalmstorg och många av dessa motiverar det för sig själva med att ”man vill ju inte stödja maffian”.

Ingen vill stödja maffian. 14 kronor blänker till i den sovande mannens mössa utanför Donken på Norrmalmstorg. Alltmedan han gömmer sitt ansikte i sovsäcken.

Den debatt som förts i flera olika medier mellan mig och journalisten Nils Funcke om möjligheterna att väcka åtal för förtal av Kungen har förmodligen väckt en viss förundran. Jag ska försöka beskriva vad det handlar om. För jurister är detta ju en rättsfråga som andra, en fråga som kan kännas perifer men som onekligen aktualiserats på sistone. För tryckfrihetsexperten Nils Funcke är det nog något mer – en fråga om att upprätthålla tron på att vårt svenska skydd mot mediala övergrepp är fullgott. (Intressant att just då Europadomstolens Grand Chamber beslutat att ta upp målet mot Sverige angående ansvaret för att smygfilma en person i duschen.)

Kungens möjligheter att försvara sig mot förtal kan tyckas oviktiga. För mig blev frågan nödvändig att reda ut av ett speciellt skäl. När vid den stora omarbetningen av hela texten i Norstedts kommentar till brottsbalken en av mina medförfattare inte kunde utföra sin del av jobbet fick jag och Suzanne Wennberg vardera tre nya kapitel i knät med deadline nära. Jag fick bl.a. 18 kapitlet på min lott. Då fanns bara tid att kontrollera lagtext, fylla på med rättsfall, följa den anbefallna mallen för skrivandet och modernisera språket.

I den halvårsvisa revidering som i dagarna kommer ut till beställarna har jag återgett rättsläget som jag funnit detta. Att enligt 18 kap. 2 § gärningar som avses i 3-5 kap. BrB – våldsbrott, fridsbrott och ärekräkningsbrott – ”lyfts” att bli s.k. högmålsbrott när de begås mot Kungen eller annan medlem av kungahuset, med strängare straffskala än om gärningarna bedömts som brott enligt de lagrum som annars skulle använts, är ju ett tecken på att här ansetts föreligga ett särskilt starkt skyddsbehov. Men hur är det med möjligheterna att realisera detta skydd? I 18 kap. 8 § anges att sådana gärningar inte får åtalas av åklagare utan regeringens förordnande, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Här gäller alltså andra regler än vid motsvarande gärningar riktade mot vanliga personer. Det kan, som också Funcke framhållit, antas att det ska en hel del till för att regeringen ska lämna tillstånd till åtal. För ett antal år sedan begärde en åklagare tillstånd att åtala en person som kastat en tårta i ansiktet på Kungen och fick detta. Kort före hade statsrådet Bosse Ringholm fått en tårta i ansiktet på väg till Riksdagen med nådiga luntan. Förmodligen kände regeringen då ett behov av att markera, för att inte tårtkastning skulle bli ett spritt beteende och ministrar och kungligheter inte kunna vistas ute bland folk.

Funcke hade i sin första artikel den 14 november, på www.journalisten.se, läst lagtexten fel och trodde att åtalsförordnande från regeringen bara kunde ges och åtal väckas om någon avlidit. Den ålderdomliga formuleringen ”med mindre” var tydligen för svår. Nu har han förstått detta rätt, men han menar fortfarande att Kungen måste ha rätt att själv väcka åtal. Det står ju inte i lagtexten att han inte får det, och då gäller vad som står i 5 kap., menar Funcke. Och så hänvisar han till den formulering i kommentaren som jag alltså fått anledning revidera. Där har hittills stått, vid 18:8: ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet.”

Efter revideringen står det istället följande: ”Stadgandet bör innebära att enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.” Vad jag funnit är nämligen följande.

De regler om enskilt åtal vid förtalsbrott som finns i 5 kap. 5 § första och andra styckena gäller inte när gärningen utgör högmålsbrott. De gäller, som framgår av denna paragrafs tredje stycke, inte heller vid en annan brottstyp, där regeringens åtalsförordnande krävs, nämligen vid ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud på besök i Sverige eller främmande makts representant i Sverige. Vid högmålsbrott gäller om åtal enbart vad som stadgas i 18 kap. Förordnande från regeringen är en processförutsättning. Så har motsvarande krav betecknats vid en senare (i anledning av den ryska U-båtsstrandningen tillkommen bestämmelse om åtalsförordnande från regeringen, 2 kap. 7 a §).

Jag vet inte vad tidigare kommentarförfattare kan ha menat. Men det är min övertygelse att en rätt för Kungen att själv väcka åtal inte går att förena med de särskilda åtalsreglerna för sådana brott. Att, utan stöd i lagtexten i 18 kap., falla tillbaka på bestämmelsen i 5 kap. 5 § om åtal vid vanligt förtal är inte möjligt. Ett högmålsbrott av ärekränkningskaraktär är helt enkelt inte förtal enligt 5 kap. BrB utan ett särskilt, strängare bestraffat brott. 

Man kan uttrycka det så att brott av de i 18 kap. 2 § angivna slagen inte ses som brott mot personerna utan mot institutionen Statschefen (och övriga kungahuset). En annan möjlig förklaring är den som min gamle handledare, professorn i straffrätt i Lund Per-Edwin Wallén (som själv skrev avhandling om åtalsrätt) enligt uppgift från en minnesgod elev gav vid en seminarieövning: Kungen kan inte åtalas och därmed sammanhänger att han inte heller har rätt att åtala – den han åtalar skulle ju inte i sin tur kunna åtala Kungen.

Nå, det sistnämnda kan ju vara en förklaring till att inte Kungen fått möjlighet att själv välja om han vill försvara sig mot ärekränkning. Vad gäller övriga medlemmar av kungahuset är det svårare att förklara och försvara. Även drottningar, prinsar och prinsessor är människor av kött och blod.

Madeleine Leijonhufvud reder ut begreppen. Med emfas.

Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.

Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.

De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.

Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.

Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)

Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.

I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.

Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.

Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.

I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).

Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.

”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”

I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.

Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.

Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.

Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.

I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.

Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.

Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)

Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)

I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.

I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.

Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.

För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter