You are currently browsing the category archive for the ‘pedagogik’ category.

(Detta är det fjärde inlägget om rättsvetenskapsteori och behandlar vissa metafysiska förutsättningar.)

Metafysik och korrespondens

I ett tidigare inlägg framhöll jag att sanning är ett värde vi tillskriver omdömen och att värdet består i hur omdömet relateras till något annat, typiskt sett en extern verklighet. Detta kallas för korrespondensteorin om sanning: Ett påstående om ett rättsligt tillstånd (säg att det är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige), t.ex., är sant om och bara om det överensstämmer med hur det faktiskt ligger till (d.v.s. om det faktiskt är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige.)

Om man utgår från en korrespondensteori för sanning uppstår omedelbart en följdfråga. Vad är det för något som ett omdöme kan sägas korrespondera med på ett sådant sätt att det är relevant för dess sanningsvärde? Denna fråga är metafysisk. För att kunna bedöma om och hur juridiska påståenden är sanna eller falska måste vi specificera vissa metafysiska förutsättningar.

Metafysiska frågor tenderar att göra svenska jurister, särskilt äldre jurister (äldre har i detta sammanhang inte med ålder att göra utan med mental inställning) nervösa. Sade inte Hägerström att man skulle förgöra all metafysik? Och ägnade inte Lundstedt stor möda åt att ”fula ut” vetenskapliga meningsmotståndare med argumentet att de ägnade sig åt metafysik?

Saken är dock den att all vetenskap med nödvändighet är metafysisk. Eller, rättare sagt, den bygger på metafysiska förutsättningar. Den skandinaviska realismens företrädare underkände värdeomdömen från möjligheten att existera. Det är en metafysisk position, en antirealistisk position närmare bestämt. De utgick uppenbarligen från att empiriskt iakttagbara företeelser kunde ha existens, en realistisk position närmare bestämt.

Egentligen är det ju en självemotsägelse. Att vilja förgöra metafysiken är i sig en metafysisk uppfattning, uppfattningen att vår metafysik klarar sig utan metafysik. Hägerströms motto, ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam”, är en paradox.

Metodologiskt är denna aversion mot metafysik i vetenskapliga sammanhang en ovärdig och ohållbar uppfattning, enligt min egen mening. All intellektuell verksamhet vilar på metafysiska premisser. Det är ovärdigt det vetenskapliga samtalet att inte bara ta avstånd från att göra dessa premisser explicita utan dessutom sträva aktivt mot att osynliggöra dem.

Så hur ska man då se på den metafysiska karaktären hos juristens undersökningsobjekt: Juridiken, i vid bemärkelse? Jag tror att det kan finnas en poäng med att fundera över denna fråga i två led. Först kommer jag nedan att reflektera kring rättsvetenskapens och juridikens objekt i grundläggande mening. Man talar om ontologi, läran om det djupaste varandet. Under de kommande rubrikerna ska jag spalta upp några möjligheter. I ett senare avsnitt kommer jag vända blicken mot ett (något) mer konkret ämne, nämligen frågan om testbarhet och hur denna fråga också förutsätter att vi identifierar ett objekt mot vilket vi jämför våra omdömen.

”What is law?” ”Vad är vetenskap?”

Vilka är de ontologiska förutsättningarna för den juridiska verksamheten? Ämnet är klassiskt. Det har dock behandlats på väldigt olika sätt. I Herbert Harts anda, utifrån synpunkterna i inledningen av The Concept of Law, sägs det ibland att det bara är i studiet av rätten som man är så navelskådande, eller har så dåligt självförtroende, att teoretiska reflektioner lägger så mycket tid på frågan vad rätten är. (”What is law?”) Jag tror inte att det är sant.

Den genomsnittliga advokaten lägger inte ner mer tid på att fundera över om 36 § avtalslagen hör till rätten än den genomsnittliga läkaren funderar över om det faktiskt finns något sådant som virus. Det tvivel rörande, eller snarare, den sökande inställningen till vad som egentligen hör till det rättsliga stoffet är framför allt en rättsvetenskaplig angelägenhet, som därtill kan vara av intresse för jurister med särskilda metodologiska intressen (inkluderandes studenter). Att intressera sig för sådana djupare frågeställningar är inget som skiljer juridiken från andra verksamheter. Kvarkar, DNA och strängteorier illustrerar liknande förhållningssätt.

”Men, haha, du kan väl inte mena att juridiken är en vetenskap?”

Uttalanden som dessa hör man litet då och då. I de flesta fall är det meningslöst att försöka bemöta sådana uttalanden även om man skulle vilja. Den som uttalar orden brukar nämligen i allmänhet inte ha något särskilt fog för raljansen. Det är i de flesta fall jämförbart med uttalanden som ”Du kan väl inte mena att Zlatan är en bättre fotbollspelare än Messi” eller ”AIK är alltid ett sämre lag än Djurgården”. Det är ett uttryck för känslobaserad sarkasm, mot bakgrund av någon form av fördomar, förutfattade meningar eller dogmatism.

Frågan om juridikens vetenskaplighet är dock, bortom det primitiva tyckandets sfär, en klassisk frågeställning. För över sextio år sedan skrev tv-mannen och sedermera juris doktorn Björn Ahlander en liten skrift med just titeln ”Är juridiken en vetenskap?” Att frågan fortfarande ställs tyder på att de problem som Ahlander brottades med fortfarande framstår som, om inte brännande, så i alla fall relevanta – även om problemen väl knappast framstår som särskilt angelägna för den genomsnittliga juristen i den vardagliga arbetsprocessen.

Vad som däremot förvånar är att många jurister, även rättsvetenskapare, inte bara anser att Ahlanders fråga fortfarande har relevans utan dessutom att inramningen av och delvis också svaren på dessa frågor är de samma som på Ahlanders tid. Det är som att den juridiska vetenskapsteorin stannade klockan 1950. Åtminstone får man ofta det intrycket när man talar med jurister som är intresserade av dessa frågor (och yrkesverksamma forskare från andra discipliner).

Jag har sedan länge tänkt att jag borde skriva något om detta. Bakgrunden till mitt intresse är att jag för länge sedan var student i vetenskapsteori parallellt med juridikstudierna. Redan då slogs jag av den reaktionära inställning till metod- och vetenskaplighetsfrågor som jurister, inte minst akademin, ofta intog. (Inte alltid, men ofta.)

Den inomjuridiska disciplin där man kunde tänka sig att intresset borde vara störst, allmän rättslära, verkar inte heller betrakta juridikens vetenskapsteori som någon av de hetare frågorna i svensk teori. (Detta är ingen kritik – inom ett nationellt ganska litet ämne som allmän rättslära är det omöjligt att täcka in alla filosofiska aspekter av det juridiska studiet, samtidigt som man ägnar sig åt en mängd andra saker än rättsfilosofi.) I all anspråkslöshet vill jag därför göra ett försök att skriva upp några tankar kring hur jag tror att en vetenskapsteori för juridiken kan te sig.

Jag skriver ”en”. Jag tror inte att detta är den enda möjliga vetenskapsteorin för juridiken. Min inställning är snarare den motsatta, nämligen att det finns ett egenvärde i att ha olika vetenskapsteoretiska perspektiv på den juridiska verksamheten. Mångfald är i sig något positivt i sammanhanget. Skilda uppfattningar återspeglar en ofta underskattad aspekt av den juridiska verksamheten, nämligen att man kan arbeta med juridik på olika sätt.

Studiet och tillämpningen av den form av normer som vi klassificerar som rättsliga kan ta sig olika former och ha olika funktioner.  Understundom kommer man i kontakt med uppfattningen – ofta implicit, inte sällan explicit – att den juridiska verksamheten har ett och bara ett syfte: Att neutralt uttolka en från uttolkaren fullständigt självständig gällande rätt (med den möjliga förlängningen av att det som tolkningsprocessen utmynnar i sedan kan användas för att subsumera fakta under, och ur denna process kunna härleda vägledning för tillämpning). Men varför skulle det vara det enda förhållningssättet?

Juridik kan användas till mycket. Uttolkaren vill kanske avslöja hur rättsregler förhåller sig till andra normativa system: Religiösa, moraliska eller estetiska. Uttolkaren vill kanske undersöka reglernas underliggande fördomar eller andra implicita antaganden. Uttolkaren vill kanske analysera reglernas språkliga konstruktion, eller förhållante mellan begreppsbildning, normativa föreställningar och ordalydelse. Metodologiskt kan man angripa undersökningsobjektet med filosofiska, genusteoretiska, rättsekonomiska, språkvetenskapliga, sociologiska eller historiska metoder.

All sådan verksamhet kan vara legitim. Verksamhet med dessa olika metodologiska förtecken kan vara sämre eller bättre, men att t.ex. en vetenskaplig undersökning av rättsliga regler görs med andra metoder än den traditionella juridikens kan aldrig i sig tas till intäkt för att det skulle vara mindre värdefulla angreppssätt än det traditionella.

Min uppfattning är således helt och hållet paradigmatisk: Vi kan närma oss rättsliga företeelser genom olika paradigm och det är ofta skäligen meningslöst att kritisera andra paradigm för att de inte uppfyller de kriterier vi sätter upp i vårt eget paradigm. (Däremot kan man kritisera andra paradigm för att de inte svarar på frågor som man anser är relevanta, utan att för den skull det bör betraktas som ett underkännande av det andra paradigmets legitimitet.)

Detta långrandiga försvar för metodologisk pluralism har en särskild relevans när detta skrivs och skadeglada debattörer i dagspressen frossar i ett norskt beslut att strypa offentlig finansiering av viss genusvetenskap med motiveringen att den inte håller måttet rent vetenskapligt. Det kan säkert stämma att så är fallet. Men det kan inte tas till intäkt för att genusvetenskapliga perspektiv i sin helhet skulle vara förfelade eller, än värre, ovetenskapliga.

Det finns däremot ett perspektiv i den vetenskapsteoretiska och metologiska diskussionen som inte förtjänar någon sympati. Och det är intoleransen. Inställningen att vissa metodologiska eller vetenskapsteoretiska perspektiv över huvud taget inte hör hemma i diskussionen. När någon förkastar ett seriöst menat inlägg, formulerat av någon med åtminstone normala förståndsgåvor, med att det är ovetenskapligt ringer alla mina varningsklockor. Dessutom tenderar jag att avfärda sådana inlägg som alltför dogmatiskt präglade för att kunna uppfattas som fullt seriösa.

Så. Till poängen. I ett antal inlägg härefter skall jag skissera några tankar om en rättsvetenskapsteori. Jag talar nu alltså om en vetenskapsteori för rättsvetenskapen, medan jag ovan talade om en vetenskapsteori för juridiken. Det är inte en omedveten glidning. Förhållandet mellan juridiken i stort och den vetenskapliga verksamheten om den saknar motsvarigheter i andra discipliner.

I hög grad är de filosofiska och metodologiska förutsättningarna samma för juridiken i allmänhet och för rättsvetenskapen. Den tillämpande juristen har sällan något större behov av att reflektera kring sin filosofi, men det betyder inte att hon inte har någon. Och även för den praktiskt verksamnna jurister gör sig Jan Hellners iakttagelse, att det kan finnas anledning att dra fram sina filosofiska premisser i ljuset. Annars finns det alltid en risk att det gror föreställningar som egentligen inte hör hemma under ytan.

Mot bakgrund av de vetenskapsteoretiska tankarna ska jag därefter ge några stolpaktiga metodologiska förslag, positiva och negativa.

I dagens SvD skriver Johan Wennström om diskrimineringen vid psykologutbildningen i Lund. Några tänkvärda synpunkter förs fram. Helt kort. Ibland är det extra tråkigt att opinionsjournalistiken blivit så snuttifierad. Av Wennströms tankar blir det antydningar, små skisser av argument. Vilket är synd för skisserna pekar på något viktigt. Nämligen att problemet med snedrekrytering inte är ett problem som kan hanteras vid antagningarna till utbildningarna utan antingen något som måste hanteras långt tidigare. Eller, som en annan möjlighet, så kanske vi inte skall betrakta det som problem alls utan som en effekt av att människor själva väljer. Att när människor själva väljer så råkar det ibland uppstå kluster av gemensamma preferenser som statistiskt korrelerar med könstillhörighet på ett sätt som möjligen är intressant ur ett makroperspektiv men helt ointressant ur ett mikroperspektiv, på individnivå. Och det är individnivån som är viktig.

En annan aspekt framfördes av signaturen Sten Sture i kommentarsfältet till mitt tidigare inlägg om att den vid anställnings- och antagnignsförfaranden ofta förekommande passusen  ”förtur vid lika meriter” också är diskriminering. Nämligen att det finns ett strukturellt förtryck av män tidigare i skolan som medför att vi får sämre betyg än kvinnor utan att det är sakligt motiverat. Gymnasiet (och grundskolan) är tydligen inte tillräckligt rustad för att ta till vara på mäns kompetens eller att kvantifiera den. För någon skillnad  i kompetens senare i arbetslivet  kan väl knappast identifieras utifrån könsaspekter. Inte heller presterar män sämre än kvinnor på högskoleprovet, snarare tvärtom. När det meritokratiska systemet ställs på sin spets i ett skriftligt kunskapsprov klarar sig således män bättre än kvinnor. Samtidigt får män sämre betyg än kvinnor i en utvärderingsprocess i skolan, vilket försvårar valet av önskad utbildning senare.

Manar till eftertanke.

När studenter klagar över att de utsätts för ”propaganda” på universitetet ringer alla mina varningsklockor. Inte sällan så är ”propagandan” bara att läraren uttryckt en från studenten avvikande åsikt. Men också för att det i viss mån är just propaganda som vi universitetslärare borde leverera till våra studenter. Propaganda är väl inte något annat än övertygade redogörelser av våra respektive undersökningsområden utifrån utgångspunkter som vi genom vår forskning kommit att acceptera som överlägsna andra utgångspunkter. Det där är litet överdrivet, men det är en överdrift som är motiverad av att beskyllningar om propaganda ofta bidrar till den allmänna hotbild mot universitetets frihet som under en längre tid växt fram i olika fronter. Det är oerhört viktigt att vi tillåter lärare vid universitetet att ha skilda åsikter, även sådana åsikter som många för tillfället kan anse är olämpliga.

Den engagerade läraren kan ofta misstas för propagandisten – och det är en risk som det är viktigt att ta. Ingen är betjänt av en universitetsundervisning som låter neutralitetsidealet överskugga teoretiskt grundade övertygelser. Själv har jag till exempel svårt att ge positiva bilder av rättsekonomiska perspektiv på rätten, eftersom jag finner dessa teoretiskt och moraliskt orimliga. Jag kan försöka och jag försöker ibland men oftare försöker jag redogöra för varför jag anser att detta perspektiv enligt min mening är orimligt, liksom den utilitarism som perspektivet vilar på. Men det här är min uppfattning. Andra anser att jag inte fattat någonting. (Förmodligen helt sant men även den ignorante har rätt, ibland.) Därför är det viktigt att det finns lärare med olika utgångspunkter, med olika perspektiv, så att studenterna själva – universitetsstudenter är vuxna och klarar av att bilda sig egna uppfattningar – kan välja vilket perspektiv de tycker framstår som rimligast.

Det finns dock vissa krav som kan ställas på oss lärare vid universiteten. Ett krav som inte ställs tillräckligt ofta på lärarna i juridik är att vi borde redogöra för våra teoretiska och ideologiska uppfattningar, så att studenterna vet ”varifrån vi kommer”. Om en juristlärare är en övertygad anhängare av den ideologiskt orienterade rättsdogmatiken (jo, det finns en sådan – den är till och med vanligt förekommande) så bör man kräva att hon förklarar varför, vilken ideologi hon därmed projicerar, och varför den är överlägsen andra, seriösa alternativ.

Det viktigaste kravet är dock att vi inte medvetet får glida på fakta, eller sätta upp skygglappar för sanningen. Vi får inte (medvetet) säga att HD har dömt till X fördel om domstolen dömde till X nackdel. Vi får inte ljuga.

Apropå det: Här finns en redogörelse som manar till eftertanke.

(Jag älskar det uttrycket: ”Manar till eftertanke”. Frågan är om inte användandet av det uttrycket än mer än min nyvunna faiblesse för att dricka kaffe i kopp med fat är det som kommer att placera mig i medelåldern.)

Läste ett roligt citat från en amerikansk juristlärare: ”You can teach anything as long as you call it Contracts!”

Ligger mycket i det. Man kan undervisa om vad som helst så länge man etiketterar det som avtalsrätt eller sakrätt eller processrätt. Man kan undervisa om rättvisa eller litteratur eller kön eller media, bara man kallar det ”avtalsrätt”. Så varför gör vi inte det litet oftare?

Moderna tider var först ut, för sisådär tio-femton år sedan, med att ranka svenska universitet och universitetsutbildningar. Olika nyckelfaktorer mättes och lades till grund för en jämförelse mellan de olika lärosätena. I andra länder är detta vanligt sedan länge, men i Sverige hade det inte skett tidigare. Kanske beror det på att vi trots allt har ganska få universitet och förhållandevis små fakulteter. I vilket fall stod Moderna tider för något nytt och viktigt: Även universitetsutbildningar förtjänar att utvärderas och granskas utifrån tydliga kriterier.  

Därefter har Moderna tider dessvärre gått i graven. Men andra tidskrifter har tagit upp staven. Nu har Fokus i senaste numret publicerat olika listor över svenska lärosäten . Problemet är bara att någon rationell utvärdering utifrån några nyckelfaktorer inte har företagits. Faktum är att Fokus listor – det är flera listor – över huvud taget inte bygger på någon egen analys. I stället har Fokus plockat ihop några listor från annat håll, varav INGEN kan sägas bygga på någon seriös utvärdering av olika utbildningar.

Som jag ser det är Fokus försåtliga sammanställning direkt skadlig för samtalet om universitetsutbildningarnas kvalitet. Även om alla vet att man skall ta listor av sådant här slag med en nypa salt, så tror jag samtidigt att många tänker att det nog måste ligga något korrekt bakom dem. Ingen rök utan eld. ”Detaljerna kan diskuteras men nog måste det betyda något att inga juristutbildningar är med på någon av listorna”, kan man tänka sig att en läsare resonerar. Sådana resonemang kan vara särskilt farliga i en tid av förändring i synen på universitetens ställning och finansiering. Min uppfattning är nämligen att Fokus listor inte visar ett skit. Ingenting alls.

Här finns en lista som återspeglar ”en gammal statistiker, en ex-rektor och en professor […] egen rankning över Sveriges lärosäten”. Jaha. Här finns en lista över lärosäten där Högskoleverket ansett att utbildningen är ”särskilt god” utan några kommentarer kring vad listan egentligen innebär: Är det relativa omdömen eller vad krävs för att en utbildning skall anses särskilt god? Här finns den utan förklaring helt meningslösa listan om vilka lärosäten som fått sin examinationsrätt ifrågasatt av Högskoleverket. Sjukskötersakexaminationen i Örebro är tydligen ifrågasatt. Jahaja. Varför då? För att de beskyllts för könsdiskriminering, kanske? Och så finns det några andra listor som är lika meningslösa utan förklaringar.

Som jurist så slås jag särskilt av att inget universitet i Sverige har med någon juristutbildning bland de goda utbildningarna. Jag är den förste att kasta sten på juristutbildningarna i olika sammanhang: Det finns mycket att göra för att modernisera och förbättra utbildningarna. Men jag är samtidigt fullständigt övertygad om att åtminstone vid de tre stora lärosätena Stockholm, Lund och Uppsala – som är de enda vars juristutbildningar jag kunnat se resultaten av och Stockholm har dessutom vid det här laget ganska extensiva undervisningserfarenheter från – så är utbildningen överlag av mycket hög klass, ja, av internationellt hög klass. Studenterna är enormt motiverade och överlag ambitiösa och seriösa. (Juriststudenter arbetar nog betydligt mer med sina studier än de flesta andra inom hum-sam-facken.)

I Stockholm utbildar vi en väldig massa jurister. Och de allra flesta som tar jur kand-examen kommer ut från utbildningen med en fantastisk kompetens och mitt intryck är att för varje år så blir kandidaterna dessutom bättre: Mer lyhörda för samhällsproblem och olika förutsättningar men med en grundmurad förståelse för rättssäkerhetskrav och rättsstatens värderingar.

Själv har jag för inte så väldigt länge sedan förutom juridik studerat vid en massa andra institutioner. (T.ex. har jag en examen i teoretisk filosofi från Stockholm vilket enligt Fokus granskning hörde till de bra utbildningarna i Sverige. Helt rättvisande.) Jag har massor med idéer om hur juristutbildningen kan förbättras: Mer teori, större krav, mer filosofi, t.ex. Men juristutbildningen är unik i sin organisatoriska helhetssyn och sitt beprövade upplägg och dess kvalitet visar sig i hur arbetsmarknaden bemöter våra studenter år efter år. Att inte ha med någon av dessa elitutbildningar i en rankning illustrerar hur missvisande en jämförelse kan bli om den inte bygger på ett genomarbetat underlag.

***

När det gäller juristutbildningarna borde för övrigt en jämförelse mellan lärosätena bygga på andra kriterier än dem som brukar stå i förgrunden. Utbildningen skall vila på vetenskaplig grund. En viktig jämförelse bör därför vara hur mycket de olika utbildningarnas lärare publicerat sig i olika sammanhang och internationella publikationer bör tillmätas särskild betydelse.

Hemtentor uppmanar till fusk, menar docenten Mats Åkerblom med hjälp av DN.

Det är kanske väl tillspetsat att säga att det ”uppmanar” till fusk, men nog erbjuder hemtentamina på större frestelser för vissa. Själv har jag undvikit hemtentamina på alla kurser där jag själv haft ett inflytande. Däremot har jag märkt tendenser till fusk, eller fått misstankar om fusk, vid en liknande examinationsform, uppsatsen, och då särskilt sådana uppsatser som är mindre omfattande och som studenter lägger mindre tid på. Det samma gäller vid riktigt korta uppsatser i pm-form. Salskrivningar gör det å andra sidan svårare att fuska, i vart fall att fuska framgångsrikt.  

Jag är över huvud taget fäst vid den klassiska salskrivningen som examinationsform på juristutbildningar. Min egen erfarenhet är att det inte finns någon annan form av examination som prövar kunskap på ett lika effektivt sätt. Därtill minskas också risken för fusk.

Det här med salskrivningar utskåpas ibland av pedagogiska experter som något hopplöst omodernt. Men så är ju också det ogenerat omoderna en av juridikens tjusningar.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter