You are currently browsing the category archive for the ‘förtal’ category.

Nu är det klart att Watchmen-filmen kan få premiär, efter rättighetsbråk. Boken är förstås fantastisk i sin framställning av den institutionaliserade trygghetens pris i en värld där alla (utom en) är beredd att kompromissa med sina principer. Den som minns sin Watchmen minns också det citat som sätter stämningen: Quis custodiet ipsos custodes?

Vem vaktar väktarna?

It’s all about checks and balances. Demokratin bygger på maktbalanser och ömsesidig granskning. När det gäller den tredje statsmakten har det funnits ett underskott på granskningsmakten. Media har fått långtgående privilegier genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, men det har inte funnits någon självklar motvikt. Lagstiftningen ger fördelar men inrättar inga medietribunaler (vilket kan kännas självklart), och undandrar de rättsliga möjligheterna för drabbade individer att själv sörja för upprättelse genom långtgående immuniteter för ansvar även för tydliga kränkningar. 

Till viss del är det priset för det fria ordet. En nödvändigt kostnad. Men när medias egna granskningar av interna övergrepp är otillräckliga uppstår ett glapp. Detta demokratiska underskott har dock delvis börjat fyllas upp genom den moderna medborgarjournalistiken, genom att tekniken i kombination med klassiska journalistiska verktyg kan göra vem som helt till grävare. Vi har fått en gräsrotsrörelse av nya vakthundar som vill hålla även media ”in check”. Ibland blir kvaliteten dålig när aktivisterna och bloggarna gör lösa. Men det blir den banne mig i etablerade media också, ibland rent brottsligt dålig.

DN skrev igår yrvaket om hur reaktionerna bland medias nya granskare efter falsarieanklagelserna mot Marklund visar på ett misstroende för media. Enligt DN beror det mest på att vi som inte jobbar på tidningar inte vet hur det går till när redaktioner sorterar bland sina uppslag, vilket – på grund av vår okunnighet – kan ge upphov till spekulationer, konspirationer, misstankar. 

Jag vill lansera en annan teori som tar sikte på tidningarna. Konspirationerna beror också på att tidningarna undanhåller sanningar, att deras representanter ljuger, att deras representanter begår brott och att det sker på ett systematiskt sätt. Det gäller framför allt den kvällstidningspress som Marklund för många representerar. 

Det här är naturligtvis väldigt tillspetsat men det är kanske ändå intressant att se hur pass ofta kvällstidningarnas arbete ger upphov till straffansvar. Under den senaste dryga tioårsperioden ungefär har följande saker prövats av domstolar och jag inskränker mig till uppmärksammade mål rörande enbart de två stora kvällstidningarna.

  • En redaktör för Aftonbladet åtalas för hets mot folkgrupp, eftersom han ansvarat för att rasistisk propagande publicerats på tidningens sajt. Redaktören försvarar sig med Sveriges största tidning som megafon. Han döms i domstol till straffansvar.
  • Tidningen Expressen ärekränker en partiledare genom att förvanska hennes uttalanden på ett sätt som får det att framstå som att hon deltar i pornografiska sammanhang. Chefredaktören döms.
  • En journalist från Aftonbladet kokar tillsammans med några unga nazister ihop en hotbildshistoria mot en känd journalist, en legendarisk punkare och en polis. När det uppmärksammas reagerar tidningen med ett frontalangrepp mot rättsväsendet på löpsedlar. Enligt en senare granskning av en oberoende reporter på ETC ljuger Aftonbladets chefredaktör. Alla inblandade går fria med stöd av tryckfrihetsförordningen men en förändring av grundlagen genomförs. (I detta fall har jag en personlig bias, skall framhållas.)
  • Tidningen Expressen publicerar falska uppgifter om att en skådespelare tagits in på alkoholistklinik. Chefredaktören döms. 
  • I artiklar skriver Aftonbladet att ”advokater fifflar för miljoner” och illustrerar med advokaters fakturor med namn synligt, och skriver att advokaten ”åkt dit”. (Räkningen prutades, vilket numer verkar vara mer regel än undantag i de stora brottmålen – rätta mig gärna om jag har fel här.) Chefredaktören döms.
  • Tidningen Östgöta-Correspondenten hade unika bilder efter Malexander-händelsen som Aftonbladet ville publicera. Aftonbladets chefredaktör ringde Corren och försökte övertyga tidningen att låta Aftonbladet publicera bilderna men fick nej. Chefredaktören lät sig inte bekommas och publicerade bilderna ändå, utan tillstånd. Han dömdes till straffansvar för uppsåtligt upphovsrättsbrott.  

Därtill finns det mängder med mål där Aftonbladet eller Expressen suttit på de anklagades bänk och undkommit ansvar enbart tack vare tryckfrihetsförordningens generösa regler. Det finns därtill fall där tidningarna assisterat eller uppviglat andra människors brottslighet. Som i fallet med nämndemannaläckandet i Göteborgsbrandsrättegången, där nämndemannen dömdes för att ha läckt till Aftonbladet.

Det här är bara de senaste tio årens domstolspraxis, rörande enbart två tidningar, och nästan bara överrättsdomar. Finns det något annat yrke, med sådan maktbas där innehavaren skulle kunna dömas för så många brott och förekomma i så många brottsutredningar och ändå sitta kvar, som redaktörsjobbet på kvällstidningen? Jag förstår inte hur Aftonbladets chefredaktörer hinner arbeta alls med alla dessa brott, alla rättegångar och alla förundersökningar. Det hade ju varit en sak om de flest målen rört publiceringar av viktiga saker, IB-avslöjanden eller nåt, men det finns ju inga sådana fall alls här. Det är hittepå, lögner och slarv.

Trots domstolarnas granskning av dessa fall så har det länge funnits en skev maktbalans när det gäller mediemakten. För även om det finns åtskilliga fall av fällande domar är det ändå klart att det har varit svårt för enskilda att få gehör för kränkningar, t.ex. ärekränkningar, som skett i pressen. Tryckfrihetsförordningen ger ett starkt skydd. Makten över Sveriges största tidningar skrämmer bort en del, inte minst eftersom det finns flera fall där tidningarna använts just för att driva linjer inför rättegångar. Tidningarna har råd att betala dyra advokater, vars blotta tonfall kan skrämma bort den juridiskt ovane. Allt detta har underminerat förtroendet för media under en längre tid, särskilt pressen. Sammantaget är den deprimerande bild av en korrumperad kultur som DN suckar över inte alls så konspiratorisk utan ganska välgrundad. 

Men där övergreppen tidigare sällan kom till allmänhetens kännedom så finns det idag nya kanaler. Medias agerande skärskådas på ett annat sätt idag, ibland till och med av etablerade journalister. Granskningen av Marklund är inte ett tecken på ett obehagligt drev av patriarket eller de avundsjuka, utan ett tecken på att det idag finns människor som vill att även mediamakten skall granskas. Idag går det inte att som företrädare för den mest omedelbart påverkande makten kunna gömma undan övertrampen, i vart fall inte med samma lätthet som tidigare. Det är sunt. För här behövs fler granskare, fler vakthundar, fler väktare på gräsrotsnivå. Väktare som kan bevaka glidningar på sanningen, övertramp, bully-attityder. Eller som Busta säger i refrängen: 

Got you all in check.

Annonser

Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.

SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.

Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.

Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.

**

Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.

Ni minns väl fallet med den smygfilmande hobby-pornografen som nyligen figurerade i pressen? Liknande frågor behandlas i en intressant dom idag i från HD.

En person hade installerat kameror i en lägenhet, och kamerorna hade därefter filmat intimt umgänge som skett i lägenheten. Kamerainstallatören hade därefter spritt filmerna via e-post, där han även hade passat på att uttala sig om en av filmens huvudpersoner. För ljudupptagningen dömdes han redan i hovrätten för olovlig avlyssning och för spridandet av filmerna med meddelandet dömdes han för förtal.

Frågan i HD var om den tilltalade kunde dömas även för bildupptagningen och spridningen av bild- och ljudupptagningen i sig. Jag föreläste kring dessa frågor på en advokatbyrå alldeles häromveckan (utan att känna till att detta mål var på gång) och sade att svensk rätt är illa rustat för att ta hand om dessa beteenden, som så uppenbart borde vara kriminaliserade. Därtill hävdade jag att svensk rätt därmed står i strid med Europakonventionen. Ibland kan det klandervärda beteendet fångas upp med förtalsreglerna eller andra regler. Däremot så kan t.ex. ofredande-brotten sällan utgöra ett lämpligt verktyg för att utdöma ansvar för sådana här gärningar. En rimlig tolkning av brottsbalkens regler medför alltså att en hel del kvalificerat klandervärda och kränkande beteenden inte är sanktionerade.

HD är i domen inne på samma linje. Domen erbjuder en intressant och delvis kritisk genomgång av rättsläget, med reflektioner kring såväl regeringsformen som europakonventionen – förutom presentationen av svensk rätt. Det är helt enkelt en utmärkt genomgång av en viktig del av integritetsskyddet och bristerna i svensk lagstiftning. Domens avslutning, som fokuserar på ofredadebrottet, följer här:  

”Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma AB för ofredande inte anses föreligga. En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för Högsta domstolens bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

I den nu så heta diskussionen om ”skyddet för personlig integritet” (se några nya exempel här, här, här och här) – som jag tidigare menat bättre låter sig uttryckas som skyddet för privacy eller rätten att få vara ifred – kan man ibland få intryck av att det inte finns mycket till rättsligt skydd alls i svensk rätt. Men så är det inte.

Det finns åtskilliga regler och principer som skyddar rätten att få vara ifred och rätten att slippa dela med sig av sin personliga information. Att det inte finns ett skydd för privacy i grundlagen (än) behöver inte betyda så mycket i praktiken, om det finns ett tillräckligt reellt skydd genom andra regler och principer. Och det finns trots allt ett flertal viktiga normer som i samspel ger ett ganska gott skydd för privacy i många olika situationer. Men det är inte tillräckligt. Det krävs därtill allmänna principer och en ny juridisk disciplin.

Den viktigaste allmänna normen står att finna i Europakonventionens märkliga artikel 8, som ser ut att ge ett allmänt skydd för privatlivets helgd. (Artikel 8 ger en rätt till ”respekt för privatliv och familjeliv, till hem och korrespondens” men har i Europadomstolens praxis täckt allt från skydd mot inbrottstjuvar och våldsbrott i bostaden, störningar av miljön genom utsläpp och privacy-intrång.) När konventionen införlivades i svensk rätt för drygt femton år sedan var det inte många som särskilt reflekterade över privacy-skyddets betydelse för svensk rätt. Det har att göra med att konventionen inledningsvis, trots sitt nya SFS-nummer, hade en oklar status för inhemska förhållanden.

Införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har med ett bevingat uttryck av EG-rättsexperten Ulf Bernitz beskrivits som en halvmesyr. Konventionen fick status av en vanlig lag. På samma nivå som sekretesslagen eller konsumentkreditlagen. Och det är en status i lagarnas hierarki som passar illa med den principiella karaktär som en rättighetsstadga förknippas med. I tanken på mänskliga rättigheter som en del av en nationell lagstiftning förutsätts rättigheterna i allmänhet vara överordnade annan lag. För vad är annars poängen med att tillförsäkra individer rättigheter även mot lagstiftaren och samhället?

Att konventionen skulle kunna användas för att i inhemska domstolar, under skadeståndsansvar, tvinga staten att aktivt skydda medborgarnas rättigheter torde få kunnat förutse i 1990-talets början. Men genom att Högsta domstolen givit Europakonventionen muskler, genom att i ett koppel fall successivt klarlägga att Europakonventionens regler är en normkälla för svensk skadeståndsrätt, befinner vi oss i ett nytt läge. (I NJA 2007 s. 584 konstaterade HD också att en kränkning av art. 8 som samhället gjort sig skyldigt till medförde en rätt till skadestånd för de drabbade.)

Europakonventionen är idag en maktfaktor i svensk civilrätt. Det konstitutionella rättighetsskyddet har blivit det civilrättsliga rättighetsskyddet. Det kan tyckas klent, att rättighetsskyddet blev en angelägenhet för den del av rätten som sysslar med fordringar och konsumentskydd. Men det räcker långt. Och det är i detta nya läge som art. 8 kommer att visa sig vara en av de mest kontroversiella artiklarna i en svensk rättstradition där privacy i allmänhet tonats ned till fördel för yttrandefriheten och liknande rättigheter.

Europakonventionen kräver av det svenska rättssystemet att det ska tillhandahålla ”effektiva rättsmedel” mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rättsordningen måste med andra ord innehålla lämpliga rättsliga instrument som vi som individer kan använda oss av när våra rättigheter blivit kränkta, t.ex. genom att vi ges möjlighet att begära ersättning när någon kränkt oss. När det gäller skyddet för privatlivet innehåller ”vanlig” svensk rätt ett antal tämligen disparata normer som kan ge oss rätt till upprättelse i någon form. Inte bara är dessa regler disparata, de anses i den rättsliga kategorisering som mer eller mindre tas för given i de flesta juridiska sammanhang höra till helt olika delar av det rättsliga systemet vilket gör reglerna svåröverskådliga.

Det finns en särskild liten lag som kan ge en rätt till ersättning om någon använder sig av identifierbara personers namn eller bild i reklamsammanhang. Lagen brukar ofta studeras inom ramen för immaterialrätten. Det finns en personuppgiftslag, som intar en svårbestämd systematisk position och som främst engagerat förvaltningsrätten och hybrid-genren ”IT-rätt”. Det finns betydelsefulla regler i (den svårgenomträngliga) sekretesslagstiftningen och liknande lagstiftning som allmänt hör till den offentliga rätten, främst kanske förvaltningsrätten.

Men när det gäller mer allmänna principer så är det främst genom några få normer i skadeståndsrätten som svensk rätt säkrar effektiva rättsmedel för den enskilda för alla de situationer som faller utanför speciallagstiftningen. Och det är många situationer.

Betänk den situation som Europadomstolen prövade i det sorgliga målet Peck mot Storbritannien. En person i psykisk kris filmas av kameror på allmän plats när han försöker ta livet av sig men räddas. En tid efter händelsen sitter mannen och ser på teve med sitt barn, där filmsekvensen från det desperata självmordsförsöket visas upp efter att filmen läckt ut. I Europadomstolen ansågs händelsen vara en kränkning av den självmordsbenägnes rättigheter enligt art. 8. Men hur hanterar vi det i en svensk situation? Om den som läckt filmen är offentliganställd så är hon i Sverige i allmänhet skyddad av meddelarskyddsregler (om filmen lämnas till en tevekanal eller tidning). Kan medierna hållas ansvariga? Knappast. Svensk rätt uppfyller inte de krav som art. 8 ställer upp.

Eller tag den situation som de svenska domstolarna behandlade i fallet NJA 1996 s. 418. I fallet hade den kränkande personen klätt av offret ”på underkroppen medan hon sov, särat på hennes ben och därefter, medan han – för eget bruk – videofilmade skeendet, smekt henne på benen och flyktigt berört hennes könsorgan samt onanerat stående intill henne, och ”två tillfällen medan [offret] sov, smekt och flyktigt berört hennes könsorgan och onanerat tills han fått utlösning, varvid han låtit uttömningen hamna på hennes kropp och könsorgan, att han därunder tagit de 11 fotografier som är beslagtagna i målet”. En närmast beklagande hovrätt tvingas konstatera att det ”i svensk rätt inte [finns] något generellt förbud mot att utan samtycke fotografera en enskild person, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen” varför filmningen och fotograferingen var straffria. Samma slutsats kom Svea hovrätt till 2007 när en styvfar riggat upp en hemlig kamera för att smygfilma sin styvdotter i duschen – agerandet var straffritt (medan tingsrätten med en vidlyftig tolkning lyckats få det klandervärda beteendet att falla in under straffbudet mot sexuellt ofredande). De nya regler om förbud mot smygfotografering som föreslagits i integritetskommitténs slutbetänkande fångar in en del av dessa situationer, för det fall riksdagen gör förslaget till lag, men inte alla variationer på temat.

Det finns med andra ord centrala fall av privacy-skydd där svensk rätt knappast når upp till Europakonventionens krav. Faktum är att de allmänna normerna inte är tillräckligt effektiva, och inte heller tillräckligt långtgående, för att ens inom det område de är tänkta att täcka uppnå de krav som Europakonventionen med en lojal läsning kan antas kräva.  

Tag skyddet för ära, heder eller rykte. I Europakonventionens praxis har det gjorts tydligt att ett skydd för dessa intressen omfattas av skyddet för privacy enligt art. 8. Det finns inte någon fullständig överlappning mellan skyddet för ära och heder och privacy. Istället kan dessa intressen betraktas som specificerade underkategorier av den allmänna rätten till skydd för privatlivet för vissa fall: Privatlivet skyddas mot intrång i allmänhet, t.ex. när ärekränkande information om privatlivet lämnas ut. En typ av regler som i svensk rätt fått bära en ganska stor börda för att åstadkomma ett rimligt skydd för en fredad privat sfär är härvid ärekränkningsreglerna, d.v.s. regler om förtal och förolämpning. Ärekränkningsreglerna har en speciell interdisciplinär karaktär med implikationer för flera rättsområden: Straffrätten, skadeståndsrätten, tryckfrihetsrätten och processrätten.

”Ära”, ”ärekränkning”, ”heder”. Orden har en konservativ klang. Det finns något arkaiskt över skyddet för ”äran”; det påminner om svunna tider med adelsnamn som omgärdades med sträng varumärkesvård och en (inte sällan akademisk) överklass fixering vid att säkra sina eftermälen. Men reglerna om ärekränkning har uppdaterats och har använts för att i praktiken skydda även andra intressen än ”ära”. Det har åstadkommits genom extensiva tolkningar av vad sådana regler kan täcka. Ärekränkningsreglerna kan användas även vid spridandet av sanna uppgifter om någon, för det fall uppgifterna kan leda till ”missaktning”. (Det kan t.ex. vara fallet om någon sprider ut den sanna uppgiften att en annan person för länge sedan dömts för brott, om en sådan spridning inte är försvarlig.)

Faktum är att ärekränkningsreglerna använts för att säkra rättsmedel för den kränkta personen även när den spridda uppgiften endast med ansträngning kan sägas innebära en risk för missaktning. Att sprida filmer på frivilligt sexuellt umgänge anses kunna utgöra förtal, till exempel, trots att den förevigade aktiviteten inte i sig var vare sig klandervärd eller ens särskilt ovanlig.

Men trots den extensiva tolkningen så räcker inte ärekränkningsreglerna till för att ge drabbade ett fullgott instrument mot privacy-intrång. Det krävs att det legala instrumentet, rättsmedlet är effektivt, enligt Europakonventionen. Är ärekränkningsersättningarna effektiva när en ärekränkning inträffat? Ibland kan det ifrågasättas. Om jag är en känd person, säg en skådespelare som kvällspressen är särskilt intresserad av, och jag utsätts för ett allvarligt förtal, säg att kvällstidningen falskt påstår att jag tagits in på en alkoholistklinik, så kan jag ha rätt till kränkningsersättning. Jag kan till och med få statens hjälp med att nå upprättelse i vissa fall, om jag har medgång, genom att Justitiekanslern kan agera mot den tidning (eller rättare sagt dess utgivare) som publicerat uppgiften. I praktiken så kommer utgivaren i ett sådant fall att riskera att behöva betala böter och skadestånd, och i praktiken så kommer skadeståndet hamna kring 50 000 kr (kanske upp till 100 000 kr om jag har än mer medgång än vad jag brukar ha) och i praktiken kommer hela kostnaden att stanna på tidningen. I praktiken kan det också vara så att tidningen tjänar betydligt mer i rent ekonomiska termer på att publicera den uppgift som kränkte mig än vad det kostar att betala ut böter och skadestånd. Har jag då ett effektivt rättsmedel? ”Effektivitet” – det är ekonomernas språk, det ger associationer till cost-benefit-bedömningar och till måttstockar som potentiell Pareto eller Kaldor-Hicks. Måste inte i en sådan begreppsapparat det finnas effektiva, ekonomiska incitament för att ett effektivt rättsmedel mot övergrepp mot mina rättigheter skall anses tillräckligt skyddade?

Det mest intressanta är de situationer som även med den extensiva synen på ärekränkning fortfarande faller utanför skyddet helt och hållet. Omständigheterna i det famösa Caroline von Hannover-fallet borde ge kalla kårar för den som beräknar riskerna för statens potentiella skadeståndsskyldigheter. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

I svenska domstolar som inte låtit sig influeras av Strasbourgs praxis – och sådana domstolar kan man fortfarande finna – är det svårt att se att prinsessan Caroline skulle vinna någon framgång ens för det intrång som utgjordes av de bilder som gav henne rätt till ersättning redan enligt tysk, nationell rätt. Den statssekreterare som fotograferas på en restaurant i Stockholm skulle inte ha så mycket till framgång enligt svenska regler således. Men enligt Europakonventionens regelverk ligger det annorlunda till. Även om det anses vara intressant att statssekreteraren bälgar vin med journalister så är det inte säkert att det är tillåtligt enligt art. 8 att publicera bilder på henne – och det särskilt inte om bilderna tagits i en intim och privat situation.

Det är nog helt enkelt så att svensk rätt fäst för stora förhoppningar vid möjligheten att kunna lösa stora frågor med små svar. Det är en förhoppning som svensk rätt ofta klamrar sig fast vid. Istället för att ta itu med de allmänna principerna och nyanserna och avvägningarna så ser rättens uttolkare gud i detaljerna. Integritetsskyddet ska lösas med instrumentellt hållna tillämpningar av partikulära skadeståndsprinciper och med nischad speciallagstiftning som BBS-lagen eller personuppgiftslagen. Men ibland räcker inte pragmatism och ad hoc-lagstiftning till. Allt går inte att lösa med in casu-analogier från kommissionslagen. Ibland krävs det att de allmänna frågorna får stå i förgrunden, att samtliga möjliga svar inventeras och ibland krävs det att de allmänna frågorna tillåts generera allmänna principer.

I svensk rätt föreslog integritetskommittén att en allmän princip om ett skydd för rätten att få vara ifred skulle tas in i regeringsformen. Det är en bra början. Det ger en principiell inramning åt de regler som redan finns och ger uttryck för att åtminstone i regeringsformens tämligen lama regelverk skyddet för privacy jämställs med andra rättigheter. Men det räcker inte. Vi behöver en mer systematisk granskning av hur svensk rätt skyddar rätten till privatlivet, hur skyddet förhåller sig till Europakonventionen och till grundläggande rättighetstankar och vilka moraliska (eller rättspolitiska om man blir nervös av ordet moral i juridiska sammanhang) värderingar som en avvägning mellan intressen bör beakta. Och jag tror att vi behöver en ny syn på juridiska discipliner, nya systematiska glasögon. Rättsliga discipliner härleds inte från naturen – de skapas. Vi behöver börja skissera på en privacy-disciplin i svensk rätt.

I gårdagens tidning framförde Stig Hadenius uppfattningen att namnpublicering vid brottsmisstankar borde ske tidigare. Det verkar ju vara en märklig tanke i beaktande av att det inte sällan blir fel person som först pekas ut. Om en sådan ordning skall ta vid måste den i vilket fall förenas med effektiva rättsmedel, för att använda europakonventionens uttryck, för som på felaktiga grunder pekats ut.

Kanske ett traditionellt kränkningsskadestånd i kombination med en full ersättning av all den vinst som tidningen kan ha gjort på publiceringen? Bara ett hugskott.

”Du är en nazist!”

Gränsdragningarna under traditionella ansvarsgrunder blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgit som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse. Och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.

Hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Även för allmänheten okända personer kan bli förtalade i större sammanhang nu än tidigare. Idag kan, tja, kyrkoherden i Börkelfinga få sitt namn spritt bland kommunens alla kyrkobesökare med stor, om än lokal, skada till följd. Här har vi en av de riktigt intressanta frågeställningarna för juridiken idag och imorgon. Integritetsskyddet. Här finns det fortfarande, trots den stora utredning som nyligen presenterats, mycket att undersöka. (Se för två påminnelser om detta från dagens tidning här och här.)

Tag det här exemplet, som jag läste om i Politikerbloggen. En riksdagsledamot blir av en representant för ett annat parti kallad ”en fjantig liten hög av kodynga”. (I och för sig en rolig illustration av ett invektiv som bara en person i ett politiskt ungdomsförbund skulle kunna formulera.) Det kan man kanske behöva tåla. Han kan kanske också behöva tåla att jämföras med Sverigedemokraterna. Men behöver han verkligen tåla att i ett politiskt sammanhang bli kallad för nazist? Att vara nazist är nog i allmänhet något som är klandervärt. Ofta kan det leda till andras missaktning.

Nu är det i och för sig ett välkänt fenoment att diskussioner i digitala former inte sällan slutar just med att någon kallar den andra för ”nazist”. ”Den som först säger n-ordet förlorar”, är en maxim på många epostlistor. Men det smetar ju ändå ned, särskilt i en kontext där två representanter för de demokratiska riksdagspartierna representeras.

Den baktalade själv säger att yttrandefriheten är vid och verkar tycka eller tro att det är tillåtet att använda sådan här retorik. Jag är inte så säker på det. I och för sig tycks tonläget i politiken, särskilt bland de bloggande politikerna, ha skruvats upp. Men även i ett uppskruvat tonläge kan man ifrågasätta om det är acceptabelt att pekas ut på det här sättet. Särskilt som jag misstänker att just den nazi-stämpel rimmar illa med riksdagsledamotens egen inställning: Upphovet till invektiven var en stödgala för Israel.

Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.

Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.  

Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.

Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.

Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.  

Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)

Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?

Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:

”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.” 

Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?

Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte – att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)

I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något? 

Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.

Se bloggosfärens reaktioner här.

Angående skadestånd och den s.k. ”bordellhärvan”. Det finns väl för övrigt ett solitt case för förtalsskadestånd om det stämmer som Olof Johansson säger, att han redan tidigare visat att han inte ens befann sig i landet när han påstods ha köpt sexuella tjänster. Och det samma kan gälla för de andra anklagade sexköparna, till och med om uppgifterna var sanna. I svensk rätt kan en uppgift utgöra förtal även om den är sann. För övrigt: Köp av sexuella tjänster har inte varit kriminaliserat så länge.

Idag har jag en krönika om yttrandefrihet, förtal och skadestånd på Politikerbloggen.se. Krönikan bygger delvis på tidigare inlägg på denna min egen blogg.

Läs krönikan här.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Annonser