Tidigt i Jonathan Littells bok De välvilliga brister romanens huvudroll, SS-majoren Max Aue, ut i ett okarakteristiskt utbrott när han försvarar sin plats i mänskligheten. Han må ha utfört omänskliga handlingar, men han är icke desto mindre en människa. ”Jo, det är jag faktiskt!”

Nazisten som ombesörjer massmordet är också en människa. Kanske är han just i sin omänskliga gärning mänsklig som vem som helst, kanske är han en produkt av en sjuk kultur (för att anknyta till diskussionen mellan Christopher Browning och Daniel Goldhagen). Men en människa lika fullt.

Insikten om att det är mänskligt att göra onda handlingar är central för vårt ansvarssystem. Det är bara människor som kan dömas för sina brott. Endast en juridiskt fullkomlig människa har ansvar för sina handlingar. Accepterandet av den åtalades mänsklighet är en förutsättning för ansvarsutkrävande.

Jag vill tro att en ytterligare förutsättning för samhällets ansvarsutkrävande är att det visar respekt. Respekt ska visas för fakta och för strävandet att korrekt återge dessa fakta. Men respekt ska också visas för den som står inför rätta. Alldeles oavsett hur vidrig den handling för vilken åtalet förs är, så bör rättsordningen behandla den som är föremål för prövning respekt.

Respekten för människan är en intrinsikal aspekt av rättsstatens ansvarsceremonier. Regelverket ställer upp regler för att säkerställa att detta ideal om respekt efterlevs, också när den åtalade är föremål för massornas hat. Processuella normer garanterar att rättegången metodiskt och med endast ringa utrymme för känslouttryck går sin gilla gång, även vid de vidrigaste brott. Tilltalet är respektfullt. Formen för meningsutbyte syftar till ett civiliserat samtal.

Jag vill se detta som inte bara uttryck för liberalismens syn att människor förtjänar att behandlas med värdighet även när deras handlingar förtjänar det mest stränga fördömande, utan också som en beståndsdel i vår syn på offentligt ansvarsutkrävande. Det är genom att vi tar den åtalade på allvar och genom att visa den åtalade respekt som det blir legitimt att utkräva ansvar för handlingar och att bestraffa den som utfört handlingarna.

I linje därmed är det handlingar som medför ansvar. Det är ofta berättigat att hata en massmördare, men samhällets bestraffning bestäms inte av det berättigade hatet som brottslingen ådragit sig, utan det klandervärda i handlingarna.

”Du har gjort dig skyldig till dessa handlingar som en fullvärdig människa, och därför förtjänar du att bestraffas för det.”

Rättegången mot Anders Behring Breivik i Norge återspeglar dessa värderingar. De handlingar som han kommer att dömas för – och här bryter jag mot min egen princip att inte uttala mig om skuldfrågor innan dom fallit – hör till de värsta brotten som utförts i Norden i fredstid. Kanske är det allra värsta brottet i Norden i fredstid. Men rättsordningen har inte korrumperats av detta.

Rättegången följer de principer som ställts upp för rättegångar och som återspeglar det ideal om hur den praktiska rättvisan bör ordnas som präglar demokratier i stort. Det är artigt och metodiskt. Det är respektfullt. Breivik behandlas som en människa, inte som ett monster.

Hur annorlunda ter sig inte behandlingen av Breivik i våra medier. Det tycks som att många journalister och författare tror att man måste klä av Breivik, att förminska honom som människa, för att ta avstånd från hans gärningar. Hans beskrivs som feg, liten, ensam, patetisk och möjligen också sexuellt frusterad. Jag kan förstå det på ett sätt. Handlingarna är avskyvärda.

Samtidigt är det en form av dehumanisering. I ivern att förudmjuka, att få terroristen att framstå som ömklig, fjärmar man sig från de ideal som präglar det legitima ansvarsutkrävandet. Det är fullvärdiga människor som själva valt att utföra sina handlingar, som har ett fullt ansvar. Det är den som har ett fullt ansvar som förtjänar att bestraffas.

I Humanity beskriver Jonathan Glover hur avhumaniseringen är ett återkommande drag i totalitära staters våldsutövning och ansvarsutkrävande. Enskilda människor dehumaniseras, eller görs till föremål för en större sak. Respekten för människans värdighet förintas. Det förvånar inte att se samma åsikter hos Breivik själv. I Breiviks försvarstal är dehumaniseringen självklar. Hans offer är statister utan ett värde. De är saker som står i vägen.

Poängen är denna. Breivik förtjänar att straffas, om han nu var tillräckligt mentalt frisk när handlingarna ufördes (om vilket jag inte vill uttrycka någon åsikt alls). Hans gärningar förtjänar vårt starkaste klander. Men detta utkrävande av ansvar främjas av att vi fokuserar klandret på gärningen och avhåller oss från att förminska gärningsmannen. Det är inte en ynklig eller löjlig person som står inför rätta. Det är inte heller ett monster. Framför domstolen står en människa som med full kontroll utfört det värsta brott som Norden upplevt i modern tid. Och det är just därför som han har fullt ansvar för sina handlingar.