(I tio inlägg har jag tagit upp ett antal vetenskapsteoretiska frågor kring rättsvetenskap. I föregående inlägg gjorde jag vissa deskriptiva slutsatser av dessa tankar. I detta, sista, inlägg skissar jag vissa normativa slutsatser: Vad har de vetenskapsteoretiska premisserna att säga om vad som är god rättsvetenskaps? Och vad är dålig rättsvetenskap?)

Bevisbörda

Det finns alternativ till de uppfattningar om rationalitet, sanning, kunskap och testbarhet som jag ovan förordat. Det finns åtskilliga alternativ till allt som jag sagt, egentligen. Min första normativa tes låter mer polemisk än den är. Tesen är att den som vill ta spjärn mot någon av dessa uppfattningar har bevisbördan för att den alternativa uppfattningen är bättre än min.

Anledningen till denna bevisbördestes är inte att jag är övertygad om att ovanstående är korrekt. Jag är långt från övertygad om det. Jag kan ha fel om allt. Vad jag däremot kan störa mig på är att många jurister, framför allt rättsvetenskapare, uttrycker starka uppfattningar i frågor liknande de frågor som ställts ovan utan att förklara närmare hur de grundar sina uppfattningar. Åtskilligt tas för givet, förblir implicit eller betraktas som dogmer. Bevisbördestesen är en reaktion på detta. Dogmerna bör avkrävas en förklaring. Garderoberna behöver vädras.

Metodologisk tolerans

En annan tes är att ovanstående åsikter med styrka talar för en tolerans i metodologiska frågor. Paul Feyerabend gjorde detta till en kamp, hans stridsrop var ”anything goes”, hans inställning var anarkistens. Feyerabends relativism är kanske överdriven, men hans metoduppfattning berömvärd: Allt går inte, men allt måste vara tillåtet.

Det gäller särskilt på rättsvetenskapens område. Vad vi behöver – och detta är min uppfattning – är inte färre utan fler perspektiv: Mer nytänkande, nya systematiseringar, andra metodgrepp, mer kreativitet och större variation.

Vad vi härvid ska vara särskilt vaksamma på är rättsvetenskapliga försvar för intolerans eller exkludering. Det finns inte något behov av att sätta upp strikta demakeringskriterier för rättsvetenskapen eller juridiska omdömens värde. Det finns inget behov av riktlinjer för att putta andra metoder än de för tillfället dominerande ut för stupet. Behovet är skapat, och ofta skapat av just de rättsvetenskapens företrädare vars egen verksamhet präglas av dogmatism och inte sällan metodologisk inkonsekvens.

Det betyder inte att all vetenskap är lika bra, eller att olika juridiska förklaringar eller teser skulle vara lika värderfulla. Så är det inte. Men bedömningsgrunderna låter sig inte formuleras i de hårda kriterier som präglar intoleranta uppfattningar.

Vad är god rättsvetenskap? (Eller en god juridisk metod?)

Jag har egentligen inte så mycket uppfattning om hur rättsvetenskap bör bedrivas. Jag vet vad jag själv gillar, och vad jag inte gillar, men jag har inte något stort behov av att klä argumenten för mitt gillande i ord. För det fall någon kan vara intresserad så kanske det avslutningsvis finns anledning att säga något om mina personliga preferenser. Dessa preferenser tar sikte på just rättsvetenskap.

Det viktigaste, och bara skenbart banala, kravet på god rättsvetenskap är att den bör försöka vara intressant. Vad som är intressant beror förstås på vem man frågar. En nyckelfaktor torde för många vara att framställningen innehåller något nytt. Men nyhetsvärdet kan vara av olika slag. Det kan röra innehållet i rätten, det kan bestå i det metodologiska, det kan beröra systematiken.

En god rättsvetenskap uppfyller, eller strävar mot att uppfylla, enligt min mening också vissa formella krav. Givna målsättningar är uppriktighet och transparens. Öppensinnighet är en annan rättsvetenskaplig dygd. Till det kan vi lägga det hantverksmässig skicklighet och gott omdöme.

Dessa naiva benchmarks är inte mycket att hålla i handen för den som ska utvärdera någon annans rättsvetenskapliga eller på annat sätt juridiska arbete. Det är också en del av min poäng. Det finns inte några sådana fasta benchmarks. Däremot delar vi vissa värderingar om vad som är bra och vad som är dåligt. Utifrån dessa värderar vi varandras omdömen, teorier eller verksamhet. Men vi ska inte tro att det finns någor aritmetisk säkerhet bakom dessa värderingar.

Vad är dålig rättsvetenkap?

Den sista frågan är egentligen också den första frågan. Men frågan är i någon mening felställd. Varför ska vi definiera vad som är dålig rättsvetenskap? Det är ju bättre att fokusera på det som är bra. Men eftersom så mycket möda ägnats åt att fula ut rättsvetenskap tidigare kanske jag ska ta mig friheten att ge två exempel på dålig rättsvetenskap.

Det första är en form av rättsvetenskap som förhoppningsvis inte förekomer så ofta, nämligen korrumperad rättsvetenskap. Ordet korruption ska här tas i sin traditionella betydelse. En korrumperad rättsvetenskap är i första hand en vetenskap som medvetet och cyniskt överger sina dygder av opportunitistiska skäl. Ett uppenbart exempel kan vara en rättsvetenskap som bedrivs med rasistiska förtecken i ett sammanhang av medlöperi. I denna trånga bemärkelse torde den korrumperade rättsvetenskapen främst vara något som hör till, vad som träffande beskrivits som, ”onda rättssystem”.

Men det finns en annan form av rättsvetenskap som jag betraktar som dålig. Och det är en rättsvetenskap som ägnar sig åt att fula ut andra rättsvetenskapliga aktiviteter. ”Fula ut” innebär här att man sätter upp allmänna regler för vad andra rättsvetenskapare kan ägna sig åt för att vara tillräckligt vetenskapliga, eller för att anses som fullvärdiga det rättsvetenskapliga sammanhanget.

Med andra ord betraktar jag den intoleranta rättsvetenskapen som dålig rättsvetenskap. Anledningen till det är att jag delar den feyerabendska uppfattningen att mångfald och pluralism är centrala komponenter för kunskapstillväxt och insikt.

Särskilt illa är härvid intolerant rättsvetenskap som bygger på ohållbara disinktioner, begreppsbildningar eller föreställningar.

När någon hötter med fingret och säger att ”detta, detta är inte rättsvetenskap!” bör varningsklockorna ringa.