(Detta är det sjunde inlägget om rättsvetenskapsteori. Tidigare inlägg har tagit upp frågor om rationalitet, sanning och rättsvetenskapens metafysiska förutsättningar. Detta behandlar möjligheten att ha kunskap i och om juridik.)

Juridisk kunskap

Om det nu är så att juridiska omdömen inte kan göras sanna eller falska av externa, objektivt existerande sanningsgörande entiteter blir en följdfråga om förhållandet mellan juridik och kunskap. Även denna fråga är egentligen konstig. Alla jurister betraktar det som självklart att man kan ha kunskap i juridik. Men juridisk kunskap kan vara av olika slag.

Olika slags juridisk kunskap

Olika jurister har kunskaper inom olika fält, vissa har specialistkunskaper, andra har generella kunskaper. Vissa har djupa insikter i rättsordningens eller ett rättsområdes värdebas, men sämre koll på juridikens ytstruktur: Enskilda rättsfall och regler. Vissa har encyclopediska utantillkunskaper inom ett område, utan att för den skull ha särksilt stora kunskaper om rättsområdets djupare värderingar.

Med andra ord: Tanken att det är möjligt att ha kunskap om rätt, och att denna kunskap dessutom kan vara olika djup, bred eller omfattande, torde vara en truism som en beskrivning av juristernas inställning till sitt system. I likhet med många andra, betraktar jag denna interna förståelse av systemet som essentiell för en god beskrivning av systemet – jag omfattar således här det metodologiska synsättet att juristernas och rättsordningens övriga aktörers ”internal oint of view” är en lämplig utgångspunkt för en beskrivning. (Se för en briljant diskussion om detta Scott Shapiro, What is the Internal Point of View)

Juridisk kunskap och externa perspektiv

Men kunskap om juridik, snarare än i juridik, kan också vara av ett annat slag: En rättsekonomisk förklaring kan bidra med insikter om hur samhället genom rättsordningen allokerar ändliga resurser, en beteendevetenskaplig förklaring kan bidra med förståelse av hur juridikens aktörer approacherar problem och förhåller sig till normer, en filosofisk förklaring kan lyfta fram rättsreglers underliggande moraliska värderingar, en queerteoretisk förklaring kan lyfta fram underliggande heteronormativa fördomar i normsystem som på ytan framstår som objektiva och netutrala.

Alla dessa förklaringar bygger på kunskaper i vad vi litet löst kan betrakta som externa metodologiska perspektiv (andra vetenskapliga synsätt, om man så vill). Kunskaper av detta slag  har också en viktig roll att spela i juridiken.

För den jurist som går till arbetet på byrån eller domstolen varje morgon är rättsekonomi, sociologi, filosofi eller queerteori oftast mindre relevant för de arbetsuppgifter som ska utföras under dagen än det mer jordnära och inte sällan slentrianmässiga applicera-normer-på-omständigheter-arbetet. Men det betyder inte att externa perspektiv inte har betydelse i den tillämpade eller på annat sätt praktiska juridiken.

Rättsekonomiska antaganden är vanliga i praxis, t.ex. (Se t.ex. HD:s resonemang kring varför rent strikt ansvar skulle anses föreligga i NJA 1991 s. 720.) Beteendevetenskapliga hypoteser har en självklar roll i bevisvärderingssammanhang men även i alla andra sammanhang där en juridisk institution, som en domstol, gör antaganden om människors beteende. (”Sannolikheten för att ens en föga förtänksam person skulle […] färdas som om det inte fanns någon risk för uppdykande hinder måste bedömas som ringa.”, NJA 1984 s, 323.) Moralfilosofiska perspektiv gör sig gällande i rättstillämpningens iakttagande av en regels underliggande värdering. (Se för en tydlig och sympatisk bedömning av detta slag JustR Lindskogs tillägg i NJA 2011 s. XXX, dom den 21 september 2011, i st. 18.) Några queerteoretiska perspektiv i rättstillämpningen kan jag inte direkt hitta, men frågor om heteronormativitet aktualiseras då och då i lagstiftningssammanhang, t.ex. rörande sexköpslagen eller i diskussionen om sterliseringar vid könsbyte.

Kunskapsvärdering

Allt detta  är kunskapsmässiga aspekter. Finns det då något sätt att formulera dessa olika infallsvinklar på ett sätt som gör att vi kan tala om en juridikens kunskapssyn? Finns det kanske till och med kan formulera denna kunskapssyn på ett sätt som tillhandahåller kriterier för värdering av olika kunskaper i förhållande till varandra? Enligt min uppfattning är svaret på frågor som dessa tveklöst nekande.

Det går inte att säga att en form av juridisk kunskap, vare sig den är ”i” eller ”om” juridik, är bättre eller sämre. Det går inte heller att säga att en bred och massiv kunskap om många fenomen i juridikens ytstruktur är bättre eller sämre än en djup men begränsad kunskap på ett område. Visst kan man säga att det bästa är en fullständig kunskap om regler och rättsfall kombinerad med en fullständig kunskap om olika normativa förklaringar och kontextuella tolkningar, men sådana Herkules-jurister finns inte.

Det här ska inte läsas som ett uttryck för en fullständig kunskapsrelativism. Jag delar de tankar om kunskap och juridik som jag strax ovan påstod betraktades som självklarheter i det juridiska systemet. Vad jag däremot tror är omöjligt är att hitta en fast och brukbar skala för värdering av sådana kunskaper och en säker metod för att särskilja kunskap från andra föreställningar.

Även detta hänger samman med sanningsfrågan. Teoeretiskt brukar kunskap definieras som ”justified true belief”. Kunskap om t.ex. ett växelrättsligt tillstånd är således en berättigad sann tro på att ett visst tillstånd är för handen. Denna kunskapssyn låter sig enkelt appliceras på kunskaper i juridikens ytligaste ytstruktur, nämligen kunskapen om författningsformulerade normer i skrivna lydelse. Om jag upprepar ordalydelsen i en paragraf och lägger till, uppriktigt, att jag tror att det är sant att detta är den korrekta lydelsen så uppfyller den en naiv förståelse av kunskap på detta sätt. Men denna kunskap säger inget om de aspekter av rätten som ovan framhållits som de fundamentala, nämligen normerna bakom orden.

I en vardaglig mening har vi kunskap i och om juridik när vi på olika sätt ger uttryck för sådana förhållningssätt som ovan beskrivits. Men att nagla fast denna kunskapsuppfattning i en fastare och striktare form tror jag inte är möjligt. För att något pretentiöst och möjligen missriktad alludera på Wittgenstein: Vi ingår inte bara i språkspel, utan även i kunskapsspel. I ett sådant spel låter sig inte begreppet kunskap definieras i någon enkel form. I den vardagliga juridiska verksamheten är detta inte så viktigt. Vad ska man göra åt osäkerheten om vad juridisk kunskap egentligen är? Ingenting. Det är bara att fortsätta som förrut.

För den vetenskapliga verksamheten är detta emellertid betydelsefullt. I vetenskapliga sammanhang är frågan om kunskap underställd frågan om påståenden, hypoteser eller teorier är berättigade. Det för oss vidare till en annan aspekt av omdömen om juridik, nämligen att påståenden om ett rättsligt tillstånd ska vara testbara.