(Detta är det femte inlägget i en serie inlägg om rättsvetenskapsteori. Det följer upp föregående inlägg som tog upp vissa metafysiska preliminärer. Detta presenterar ontologiska aspekter kring juridik.)

Vad är en reduktionistisk ontologi?

Det finns anledning att reflektera litet djupare över rättsvetenskapens ontologiska fundament i detta sammanhang. Det kan till att börja med framhållas att det är vanligt att i att ontologiska eller metafysiska sammanhang, sammanhang där t.ex. ett undersökningsobjekts fundamental frågas efter, söka efter de djupast liggande beståndsdelarna.

Ontologiska undersökningar eller antagningar tenderar att i denna mening vara reduktionistiska (vilket ges en klargörande beskrivning i inledningen av D.W. Hamlyn, Metaphysics, Oxford 1984, s. 34 ff.).

En ontologisk fråga tar således sikte på de fundamentala beståndsdelar som är så fundamentala att det inte finns något mer fundamentalt än dessa – det finns inget mer bakom dessa beståndsdelar. Vilka dessa oreducerbara beståndsdelar är eller ska antas vara beror på filosofiska och andra uppfattningar, men också på syfte och kontext.

Ett typiskt exempel på hur man kan identifiera de djupast liggaste beståndsdelarna är atomen, framför allt så som atomen förstods hos antika filosofer som Demokritos som ett ämnes odelbara kärna. Inom filosofin har metafysiker beskrivit verklighetens basala beståndsdelar i termer av substanser, form eller väsen. Modernare varianter har framhållit språkligt orienterade ”saker” som fakta eller satser som metafysiska grundstenar.

Varför reduktionistisk ontologi i detta sammanhang?

När jag nedan funderar något över kärnan i rättsvetenskapens undersökningsobjekt så är det mot bakgrund av syftet att försöka finna en ontologisk bas för att kunna avgöra juridiska omdömdes sanningsvärde. Nu behöver inte en korrespondensteoretisk sanningsuppfattning för rättsvetenskapen eller juridiken i stort utgå från sådana här grundläggande perspektiv. Det går ju alldeles utmärkt att koppla en sanningsteori till, säg, sådana regler som är tryckta i Svensk Författningssamling. Men det finns avgörande svårigheter med att koppla sanningskravet till juridikens ytstruktur, och än mer till det språkliga uttrycket i en författning.

Det är inte språket vi är intresserade av. Det är det normativa innehåll som språket förmedlar som är föremålet för vårt intresse, i alla fall vårt primära intresse. Bokstäver, typsnitt, grammatik, syntax – allt sådant kan också tilldra sig vår uppmärksamhet. Men emfasen ligger i allmänhet på det normativa innehållet i rätten.

Om det är detta normativa som står i fokus framträder behovet av en reduktionistisk inställning. Normsystem som juridikens är hierarkiska. Rättens normsystem brukar ofta betraktas som i en trappa. Men systemet är inte bara hierarkiskt. Normer kan också stagas upp av normer eller andra antaganden som vilar på en lägre nivå.

Om man delar dessa uppfattningar torde poängen med att reflektera åtminstone något kring det juridiska normssystemets djupaste beståndsdelar framstå som uppenbar. Dessa djupaste beståndsdelar blir i ett sådant system de yttersta sanningsgörarna. En absolut sanning, åtminstone i någon intressant bemärkelse, kan bara sägas föreligga om den norm som ett omdöme tar sikte på har en viss fasthet. Fastheten ges av att en norm har ett systematiskt stöd, antingen genom sin hierarkiska position i ett strikt normkedjesystem eller på annat sätt.

Utan sådan fasthet blir frågan om sanning som mest en rättshistorisk angelägenhet. ”Rättsläget vid tidpunkten x var…” Men det är ju inte sådana omdömen som i metodologiska sammanhang tilldrar sig störst intresse. Den viktigare frågan är: Är detta gällande rätt? Och frågan om gällande rätt förutsätter ett rättsläge som kan antas ha en viss utsträckning i tid.

Kandidater

De mest lovande kandidaterna för att kunna tillhandahålla ett sanningsvärde för juridiska omdömen är därvid, föreslår jag tentativt, de mest basala byggstenarna i vårt nomos, i vår juridiska värld. Kan vi uttala oss sant om de mest basala beståndsdelarna i det ontologiska

Vilka ingångsvärden man än tar med sig blir en diskussion om rättsvetenskap och ontologi med nödvändighet vansklig. Ontologiska frågeställningar är inte ovanliga i rättsteoretiska sammanhang, men de tenderar därvid att framstå som tämligen distanserade från den juridiska verkligheten. När jag närmar mig frågan nedan är det mot bakgrund av det väldigt praktiska syftet att försöka identifiera vad som kan göra ett rättsvetenskapligt eller ett annat juridiskt påstående sant.

Härvid tar jag med mig en metodologisk premiss som det kan finnas anledning att göra explicit redan nu (jag återkommer till anknytande aspekter senare). Jag utgår från antagandet att det vid en analys av juridikens ontologi är lämpligt att utgå från en intern förståelse av hur juridiken i allmänhet förstås. Den interna förståelsen – the internal point of view – utgår från hur juridiken ter sig för de av oss som ägnar sig åt den. Speficeringen av ”juridiken i allmänhet” utgår från att ontologiska iakttagelser lämpligen kan utgå från centrala företeelser, snarare än anomalier eller nischfenomen.

(Nu inser jag förstås att det är få juridiska insiders som känner igen nedanstående tankar från sitt dagliga arbete. Det är inte heller min avsikt. Avsikten är däremot att ge en förklaring av hur sådana insiders på ett djupare sätt kan antas förhålla sig till sitt stoff.)

Annons