(Detta är det nionde inlägget om rättsvetenskapsteori. Föregående inlägg har tagit upp frågor om sanning och kunskap, och det senaste inlägget innan detta tog upp testbarhet. Detta inlägg tar upp inkommensurabilitet.)

Det finns anledning att också säga något om inkommensurabilitet. Det har främst med rättsvetenskapen att göra men har relevans även för annan juridisk verksamhet.

Inkommensurabilitet kan definieras på olika sätt. Gemensamt är en tanke om oöversättlighet: Att de företeelser eller entiteter som jämförs inte kan relateras till varandra på en gemensam skala eller över huvud taget uttryckas i samma termer. Om det inte finns gemensamma termer, en gemensam måttstock, för att uttrycka de saker som skall relateras till varandra finns det inte heller någon möjlighet att utvärdera relationen mellan dem.

Det går inte att säga att det ena är bättre än det andra, eller kanske lika bra. Eller, för att fokusera på skadeståndsfrågan, det går inte att säga hur och när skadeståndet ersätter skadan, eller när den skadelidande har blivit överkompenserad, eller underkompenserad. Det finns ingen rationell möjlighet att utvärdera om skadeståndet kan åstadkomma de målsättningar som vi vill åstadkomma med det.

Mer precisa formuleringar kan ha skilda infallsvinklar. Ruth Changs definition tar sikte på frånvaron av en gemensam måttstock och har vunnit bred acceptans: ”incommensurable items cannot be precisely measured by a single ”scale” of units of value”. Joseph Raz har formulerat det på (bland annat) detta sätt: “A and B are incommensurate if it is neither true that one is better than the other nor true that they are of equal value.” John Finnis skriver att inkommensurabilitet är “the absence of any rationally identified metric for measuring […] the goods and bads in issue”. Dessa exempel räcker kanske för att ge en antydan om vad inkommenusrabilitetstesen handlar om: Avsaknaden av en rationellt hållbar gemensam måttstock för de två företeelser som relateras till varandra.

Inkommensurabilitet har likheter med tanken på ojämförbarhet: Inkommensurabla företeelser är ofta ojämförbara. Vissa menar till och med att båda uttrycken betyder samma sak. Vanligare är nog att en distinktion görs. Inkommensurabilitet föreligger emellertid bara om de två företeelser som skall förhållas till varandra är fundamentalt ojämförbara.

Huruvida sådan fundamental ojämförbarhet föreligger kan analyseras i termer av ett test. En sådan fundamental ojämförbarhet föreligger enbart om svårigheten kvarstår även när den ena företeelsens värde, värde inom, s.a.s. sin egen genre eller kategori, väsentligen ökar eller minskar. ”Är (fotbollsspelaren) Zlatan Ibarahimovic en bättre idrottsman än (ishockeyspelaren) Nicklas Lidström?” ”Det kan man inte svara på!”, säger kanske någon. Är Ibrahimovics och Lidströms värde som idrottsutövare inkommensurabla så går det inte att besvara frågan, eftersom det inte finns någon gemensam skala för att uttrycka de båda idrottsutövarnas relativa värden på.

Men en sådan inkommensurabilitet föreligger inte om vi skulle anse att en jämförbar relation skulle uppstå om vi ändrar det ena objektet av jämförelsen till något annat objekt, som vi anser hör till samma genre eller kategori som det ersatta objektet, men som har ett betydligt lägre (eller högre) värde. Om vi ändrar frågan till: ”Är (fotbollsspelaren) Mårten Schultz en bättre idrottsman än (ishockeyspelaren) Nicklas Lidström?” och har med oss kunskapen att Mårten Schultz är en medioker (detta är alltså ett helt fiktivt exempel) idrottsman, ändras då vår syn på jämförbarheten? ”Självklart är Nicklas Lidström en bättre idrottsutövare än Mårten Schultz!”. För det fall denna senare inställning inträder genom en sådan hypotetisk process föreligger inte inkommensurabilitet i egentlig mening ens vid den första frågan.

Att det är svårt att jämföra två företeelser är inte samma sak som att det är omöjligt. Och det är enbart den omöjliga jämförelsen som faller inom inkommensurabilitetstankens sfär.

I den allmänna vetenskapsteorin har inkommensurabilitetstanken blivit allmängods genom Thomas Kuhns och Paul Feyerabends texter. Hos Kuhn och Feyerabend är inkommensurabiliteten mellan olika teorier, också mellan olika teorier inom samma forskningsfält (t.ex. i en jämförelse mellan en teori som dominerar idag och en som dominerade för femtio år sedan), en grundläggande aspekt av synen på den vetenskapliga verksamheten. Ett exempel från Kuhn: Den forskare som är verksam inom relativitetsteorins paradigm kan observera samma fenomen som en forskare inom Newtons paradigm men de kommer att dra helt olika slutsatser av observationerna – en olikhet som sträcker sig över språket, sanningsbegreppet och själva synen på världen.

Mot denna tanke har det rests invändningar. Men vi kan ju visst tala med varandra, även över teoribildningens gränser, menar kritiker som t.ex. Stephen Toulmin. Och det kan vi ju. Men Kuhn och Feyerabend invänder mot det att det faktum att vi kan tala med varandra betyder inte att vi delar varandras värld.

”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma”, var titeln på Olof Lagerkrantz fina bok om Gunnar Ekelöf. Vi lever i samma värld men ändå i skilda universum.

Inkommensurabilitetstesen framstår för mig som trivialt korrekt på rättsvetenskapens område när det gäller jämförelsen mellan de olika paradigm som idag används parallellt i den vetenskapliga verksamheten. Det här är egentligen en annan form av inkommensurabilitet än den som framför allt Kuhn talar om. Kuhns poäng var att den fundamentala oöversättbarheten råder mellan ett paradigm som tagit över herraväldet från ett tidigare paradigm – mellan det nya dominerande paradigm som kommit att bli, vad Kuhn kallar för, normalvetenskap och det paradigm som tidigare intog denna dominerande ställning.

I rättsvetenskapen är vi inte lika vana vid sådana perspektiv, även om i och för sig den skandinaviska realismens program utgjort ett i vid mening normalvetenskapligt paradigm under snart ett sekel. Men rättsvetenskapen är, som vi var inne på, en heterogen företeelse. Förutom den rättsvetenskapliga verksamhet som syftar till att i neutrala termer åskådliggöra och systematisera ett normativt tillstånd på ett visst område utifrån vissa förutsatta källor (det som ofta med ett av juridikens fulaste ord betecknas som rättsdogmatik), finns det många andra sätt att bedriva rättsvetenskap på. Filosofiska, sociologiska, eller ekonomiska angreppssätt bidrar med andra rättsvetenskapliga perspektiv. Liksom teologiska, kritiska eller politiska angreppssätt.

När sådana angreppssätt utgår från metodologiska och objektsbestämmande premisser som ligger långt ifrån juridikens traditionella premisser, och som uppfattas som väldigt främmande för den normala, metodologiskt ointresserade, jurister, kan det framstå som lämpligare att forskningen bedrivs inom andra fält än juridikens – särskilt om det är en forskning som bedrivs vid en fakultet i verksamheter med begränsade ekonomiska resurser. Men å andra sidan: En juridisk fakultet som enbart ägnar sig åt kärnverksamheten, traditionell forskning, är en stagnerad och statisk juridisk fakultet.

Hur är det då med inkommensurabiliteten. Ett när detta skrivs omdiskuterat exempel rör genusvetenskapliga perspektiv. Lustfyllt har svenska debattörer kastat sig över nyheten om att man i Norge beslutat sig för att strypa finansieringen från allmänna medel till genusforskning efter en debatt om denna forsknings ”bristande vetenskaplighet”. När ska vi i Sverige också inse att det bara är mumbo-jumbo med könsmaktsteori och strukturella förklaringar?, frågar genusvetenskapskritikerna.

Men vad man i denna debatt tenderar att glömma är den fundamentala svårigheten med att utvärdera ett eget vetenskapligt paradigm, som genusvetenskapliga paradigm, utifrån vetenskapliga uppfattningar utanför systemet. Vissa metodologiska grundbultar om vetenskaplighetens krav delar vi väl inom alla vetenskaper i och för sig. Man ska vara tydlig, man ska inte ljuga medvetet, man ska inte förvränga medvetet. Bryter man mot dessa allmänvetenskapliga etiska principer har man problem – även om det säkert kan finnas vetenskapliga fält där även sådana ”brister” betraktas som acceptabla.

Bortom dessa grundbultar är det emellertid omöjligt att uttala sig om det andra vetenskapliga paradigmets värde eller brister utan att föra med sig värderingar från sitt eget paradigm. Det finns ingen neutral skala att värdera olika vetenskapliga verksamheter på. Det betyder inte att sådan värdering ska undvikas – det måste ju göras i olika sammanhang, om inte annat vid fördelning av resurser som inte är oändliga. Men det finns anledning att hålla igen med kritiken mot andra vetenskapliga discipliner. Sådan kritik tenderar att underskatta att vi lever i olika världar.

 

Annons