(Detta är det fjärde inlägget om rättsvetenskapsteori och behandlar vissa metafysiska förutsättningar.)

Metafysik och korrespondens

I ett tidigare inlägg framhöll jag att sanning är ett värde vi tillskriver omdömen och att värdet består i hur omdömet relateras till något annat, typiskt sett en extern verklighet. Detta kallas för korrespondensteorin om sanning: Ett påstående om ett rättsligt tillstånd (säg att det är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige), t.ex., är sant om och bara om det överensstämmer med hur det faktiskt ligger till (d.v.s. om det faktiskt är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige.)

Om man utgår från en korrespondensteori för sanning uppstår omedelbart en följdfråga. Vad är det för något som ett omdöme kan sägas korrespondera med på ett sådant sätt att det är relevant för dess sanningsvärde? Denna fråga är metafysisk. För att kunna bedöma om och hur juridiska påståenden är sanna eller falska måste vi specificera vissa metafysiska förutsättningar.

Metafysiska frågor tenderar att göra svenska jurister, särskilt äldre jurister (äldre har i detta sammanhang inte med ålder att göra utan med mental inställning) nervösa. Sade inte Hägerström att man skulle förgöra all metafysik? Och ägnade inte Lundstedt stor möda åt att ”fula ut” vetenskapliga meningsmotståndare med argumentet att de ägnade sig åt metafysik?

Saken är dock den att all vetenskap med nödvändighet är metafysisk. Eller, rättare sagt, den bygger på metafysiska förutsättningar. Den skandinaviska realismens företrädare underkände värdeomdömen från möjligheten att existera. Det är en metafysisk position, en antirealistisk position närmare bestämt. De utgick uppenbarligen från att empiriskt iakttagbara företeelser kunde ha existens, en realistisk position närmare bestämt.

Egentligen är det ju en självemotsägelse. Att vilja förgöra metafysiken är i sig en metafysisk uppfattning, uppfattningen att vår metafysik klarar sig utan metafysik. Hägerströms motto, ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam”, är en paradox.

Metodologiskt är denna aversion mot metafysik i vetenskapliga sammanhang en ovärdig och ohållbar uppfattning, enligt min egen mening. All intellektuell verksamhet vilar på metafysiska premisser. Det är ovärdigt det vetenskapliga samtalet att inte bara ta avstånd från att göra dessa premisser explicita utan dessutom sträva aktivt mot att osynliggöra dem.

Så hur ska man då se på den metafysiska karaktären hos juristens undersökningsobjekt: Juridiken, i vid bemärkelse? Jag tror att det kan finnas en poäng med att fundera över denna fråga i två led. Först kommer jag nedan att reflektera kring rättsvetenskapens och juridikens objekt i grundläggande mening. Man talar om ontologi, läran om det djupaste varandet. Under de kommande rubrikerna ska jag spalta upp några möjligheter. I ett senare avsnitt kommer jag vända blicken mot ett (något) mer konkret ämne, nämligen frågan om testbarhet och hur denna fråga också förutsätter att vi identifierar ett objekt mot vilket vi jämför våra omdömen.

”What is law?” ”Vad är vetenskap?”

Vilka är de ontologiska förutsättningarna för den juridiska verksamheten? Ämnet är klassiskt. Det har dock behandlats på väldigt olika sätt. I Herbert Harts anda, utifrån synpunkterna i inledningen av The Concept of Law, sägs det ibland att det bara är i studiet av rätten som man är så navelskådande, eller har så dåligt självförtroende, att teoretiska reflektioner lägger så mycket tid på frågan vad rätten är. (”What is law?”) Jag tror inte att det är sant.

Den genomsnittliga advokaten lägger inte ner mer tid på att fundera över om 36 § avtalslagen hör till rätten än den genomsnittliga läkaren funderar över om det faktiskt finns något sådant som virus. Det tvivel rörande, eller snarare, den sökande inställningen till vad som egentligen hör till det rättsliga stoffet är framför allt en rättsvetenskaplig angelägenhet, som därtill kan vara av intresse för jurister med särskilda metodologiska intressen (inkluderandes studenter). Att intressera sig för sådana djupare frågeställningar är inget som skiljer juridiken från andra verksamheter. Kvarkar, DNA och strängteorier illustrerar liknande förhållningssätt.

Annons