(Detta är det tredje inlägget i en serie inlägg om rättsvetenskapsteori och tar upp frågan om rättsvetenskap och sanning.)

Sanning är en egenskap hos ett omdöme. Ett omdöme kan vara av olika slag, det kan vara ett påstående, en mening, en sats, eller något annat. Men låt oss hålla oss i den abstrakta formen omdöme till en början. Några grundläggande iakttagelser kring sanning är följande.

Ett omdöme kan enligt den dominerande och enda hållbara uppfattningen vara sant eller falskt. Det finns inga gråskalor. Antingen sant eller osant. (Till skillnad från kunskap som ofta kan värderas i termer av grader.) Ett omdöme kan aldrig vara sant och falskt samtidigt. Detta kallas ibland för lagen om det uteslutna tredje. Pretentiöst uttrycker man ibland det med den latinska sentensen tertium non datur.

Det finns olika teorier om hur man skall betrakta sanning. Den vanligaste teorin om sanning utgår från relationen mellan omdömet och det som omdömet rör. Ett omdöme är sant, enligt denna uppfattning, om det korresponderar mot verkligheten. Teorin kallas för korrespondensteorin och kommer i litet olika smaker. Kärnan i uppfattningen är dock enkel och jag tror att många som inte funderat så mycket kring filosofin kring sanning betraktar den som så fullständigt i linje med sunt förnuft att den är en banal truism.

Mest känd är härvidlag nog Tarskis sanningsteori för påståenden. Ett påstående ”P” är sant om och bara om P. Det vill säga påståendet ”Det regnar” är sant om och bara om det faktiskt regnar. Påståendet relateras till en objektiv verklighet som väl i allmänhet därmed också tas för given. Hos Tarski togs denna utgångspunkt sedan till avstamp för en analys av formella språk – en populär aktivitet bland de logiska positivisterna. Grundanslaget framstår emellertid fortfarande som självklart.

Det mest kända alternativet till korrespondensteorier om sanning är koherensteorier. En koherensteori för sanning utgår från att ett sanningsvärde kan erhållas ur sammanhanget som ett omdöme ges inom. En med koherensteorier besläktad tanke är konsensusteorier, som utgår inte från omdömets relation till det system inom vilket det ges utan omdömets relation till uppfattningarna hos de människor som verkar inom ett system.

I vetenskapliga sammanhang torde sanningsbegreppet generellt utgå från korrespondenstankegångar, och det särskilt i vetenskapliga sammanhang där frågan om sanning inte tilldrar sig särskilt intresse. Min tentativa uppfattning är att det är trivialt korrekt att beskriva inställningen till sanning i samhällsvetenskapliga sammanhang, liksom i juridiska sammanhang i stort, på följande sätt: Omdömen om hur det ligger till på ett visst område – vare sig det gäller sociologiska studier kring en grupps  uppträdandei en viss situation, statsvetenskapliga studier kring väljarbeteenden, eller juridiska studier kring hur ett rättsläge ser ut – får sitt sanningsvärde i förhållande till hur den verklighet som beskrivs faktiskt ligger till.

Jag är medveten om att det i juridiska sammanhang kan finnas större skäl än i andra samhällsvetenskapliga kontexter att reflektera kring koherensmodeller eller konsensusmodeller för sanning, eftersom beståndsdelarna i det normativa systemet påverkas av varandra och av den allmänna meningen om dess innehåll. Denna iakttagelse gäller framför allt på civilrättens område, där ett gemensamt utvecklande av uppfattningen om att det finns ett rättspolitiskt behov av en viss norm sömlöst kan gå över i en uppfattning om att normen faktiskt också finns, att den hör till gällande rätt. I ett sådant sammanhang kan det finnas tyngre skäl än i samhällsvetenskaper som i större utsträckning ägnar sig åt att försöka kartlägga mänskligt beteende att också knyta uppfattningar om sanning till den sociala interaktionen.

Icke desto mindre föreslår jag, som ett deskriptivt påstående, att den sanningsuppfattning som mer eller mindre implicit präglar vår syn på rätten är korrespondensteoretisk. Det är också den sanningsuppfattning som präglar de dominerande vetenskapsteoretiska paradigmen, inklusive den skandinaviska realismen. Värdenihilismen, att värdeomdömen saknar sanningsvärde, tycks således ta den korrespondensteoretiska uppfattningen för given. (Se vidare Patricia Mindus, A Real Mind: The life and work of Axel Hägerström, Dordrecht 2009, s. 60 ff.)

För att sammanfatta. Sanning i juridiska, åtminstone rättsvetenskapliga sammanhang, är ett värde vi tillskriver omdömen i förhållande till hur omdömet förhåller sig till undersökningsobjektet/verkligheten (typiskt: gällande rätt). Sanning förstås i allmänhet som ett binärt värde (till skillnad från sannolikhet som mäts i grader i förhållande till hur pass starkt stöd man anser finns för att ett omdöme är sant). Dessa två iakttagelser tror jag överensstämmer med den allmänna, men oftast implicita, uppfattningen hos de som är verksamma i det juridiska fältet. (Min deskriptiva tes.) Dessa två iakttagelser återspeglar också en sund inställning. (Min värderande tes.)