(Detta är det andra inlägget i en serie inlägg om rättsvetenskapsteori.)

Det sägs ofta att rättsvetenskapen bör vara rationell, eller, ibland, att rättsvetenskaparen bör vara rationell. Det är i sig en intetsägande målsättning. Rationalitet kan betyda många saker, och har använts som beskrivning av en mångfald av synder.

En form av rationalitet som ofta förekommer i modern rättsvetenskap är ekonomisk. Rationalitet i ekonomisk mening kan ta sikte på förklaringar av ett rättsligt fenomen. En reglering kan sägas brista i rationalitet om den inte främjar effektivitet i någon definierad betydelse (Kaldor-Hicks, Pareto, eller kanske någon annan form). En annan form av rationalitetstankar finns hos Max Weber och Jürgen Habermas. En klassisk form av rationalitet förknippas med de rationalistiska filosoferna: Descartes, Spinoza, Leibniz, och handlar (bl.a.) om förhållandet mellan förnuftet och metafysiken.

I rättsvetenskapliga sammanhang tror jag emellertid rationalitet primärt förknippas med sanning i vid bemärkelse. Med ”i vid bemärkelse” menar jag också olika former av sannolikhetsförhållningssätt, inklusive – och nu talar jag väl främst för den som redan intresserat sig en del för vetenskapsteori – tankar som Poppers verisimilitude. Rationalitet innebär därmed strävandet efter att producera sanna påståenden. En rationell rättsvetenskapare försöker alltså enligt detta synsätt att uttycka sanna påståenden om vad som är gällande rätt. Det gör att vi behöver fundera över vad sanning är.

Sammanfattning: Rationalitet i rättsvetenskapliga sammanhang är i allmänhet uppfattningen att vetenskapen bör sträva mot att producera sanna redogörelser av det den undersöker. (Detta gäller dock inte för sådan rättsvetenskap som är metodologisk eller som undersöker rättsvetenskapens egna förutsättningar o.likn.)