Idag höll jag en föreläsning om hur sociala media kan påverka juridiken. Jag tog upp ett av mina favoritexempel, fallet Hillegren, som jag skrivit om här tidigare (se här). I Hillegren-affären hade en åklagare, Rolf Hillegren, uttalat sig om en våldtäktsdom på ett sätt som jag och många andra uppfattade som omdömeslöst.

Hillegren sade till SvD att i vissa fall våldtäkter snarast borde betraktas som ”en ordningsförseelse”. Det ledde till kritik i medierna. I många delar berättigad. Det ledde emellertid också till att Hillegren petades från vissa av sina arbetsuppgifter som åklagare.

I den hastiga utvecklingen kom ingen ihåg en av den svenska tryckfrihetens grundbultar. Hillegren har nämligen meddelarfrihet. När han petades från sina arbetsguppgifter så utsattesn han för en sanktion, från hans arbetsgivare, för att han givit uttryck för en åsikt i media. Åtminstone framstod det så. Icke desto mindre applåderades petningen av många, bland annat av DN:s ledarsida.

Ingen stod upp för åsiktsfriheten eller meddelarfriheten när det blåste kallt (ja, eller denna blogg gjorde det förstås, men det är ju i sammanhanget inget som någon märker).

Hillegren-affären framstår i efterhand som ett mörkt kapitel i senare svensk tryckfrihetshistoria.

I vilket fall avslutade jag redogörelsen med att säga: ”Och drevet kulminerade på det sätt som det brukar göra i sådana här fall. Med att Madeleine Leijonhufvud skrev en debattartikel och krävde att Hillegren måste avgå”.

Det jag refererade till var denna artikel, med rubriken ”Hillegren måste bort”. Jag håller inte med om tesen i den länkade debattartikeln. Inte alls faktiskt. Jag upplever den som provocerande. Men det slog mig att jag aldrig sagt att jag ändå är glad åt att denna artikel kom. Och att jag tycker att Madeleine Leijonhufvud är en förebild.

Jurister har generellt varit dåliga på att ta plats i media och på att ge juridiska perspektiv på dagsaktuella frågor. Denna brist har som tydligast när domar har uppfattats som konstiga eller felaktiga. När medierna har dansat schottis på juridikens kista har juristerna i allmänhet reagerat med att rycka på axlarna och sucka ”jaja, de får väl hålla på där nere i träsket – orka!” Eller ja, juristerna kanske inte har sagt just ”orka!” men andemeningen har varit den samma.

Men det finns ett undantag. En jurist som alltid varit beredd att ”ta debatten”. En jurist som förmodligen lagt ned tusentals timmar på att försöka förklara och sätta saker i ett sammanhang. Som har varit engagerad och aktiv. Och det är Madeleine Leijonhufvud.

Juridiken förändras. Den medialiseras. De tidigare tjocka väggarna mellan det informationsutbyte som sker bland jurister, och det informationsutbyte som sker om juridik bland andra än jurister, börjar vittra sönder. Alltfler jurister deltar i det öppna samtalet. Det blir fler och fler juridikbloggar, fler och fler jurister på Twitter. Pionjärsinsatser har gjorts av medier som Dagens Juridik. Men det finns fler som förtjänar en pionjärsstämpel.

Vi tenderar att utvärdera jurister utifrån en ganska snäv, intern värdeskala. En professor som, säg, gör starka insatser i straffrättsvetenskapen värderas högt som forskare. Men det finns värdeparametrar som ofta glöms bort. En professor kan också bidra till att förändra synen på vad juridik  är i ett samhälle.

Pompöst nog försöker jag själv göra det. Jag har en diffus tanke att om man bara fortsätter att gneta på och att samtala i miljöer där man når bortom de internjuridiska så kan bilden av juridiken och juristerna förändras till det bättre. Så där pompöst tänker jag på förhållandet mellan juridik och medier någon gång ibland.

Inte vet jag om Madeleine Leijonhufvud tänkt på sitt folk- och opinionsbildande arbete på detta sätt. Jag kan tänka mig att emeritan (är det korrekt bestämd form?) främst besjälats av en kombination av engagemang och pedagogisk nit. Vad som än är anledningen till detta betraktar jag Madeleine Leijonhufvud som en förebild i sin strävan att försöka kommunicera med det omgivande samhället.

Jag inser att det förmodligen har medfört en hel del motgångar. Syrliga kommentarer. Elaka brev. Säkerligen en hel del ”lilla-gumman”-kommentarer inledningsvis.

Att stå upp för sin åsikt i kontroversiella rättspolitiska frågor kräver en rak rygg. Det är jobbigt. Det sker i en kultur som inte direkt uppmuntrar till sådant offentligt åsiktsutbyte (även om det är stor skillnad på 2011 än 1992, då jag började på juristlinjen).

Så, kudos till Madeleine Leijonhufvud. Genom åren har jag sällan hållit helt med dig om en debattartikel eller en åsikt i rättspolitiska frågor. Ofta har jag hållit med delvis. Ibland inte alls. Men jag har alltid funnit debatten uppmuntrande.

”Om hon vågar så vågar även jag.”