Censurförbudet ligger i kärnan av yttrandefriheten. Förhandsgranskning i kombination med en möjlighet att kunna förhindra någon att komma till tals är antitesen till yttrandefrihet.

Censurförbudet är en central aspekt av den svenska yttrandefrihetslagstiftningen. Censurförbudet är dessutom en aspekt av yttrandefriheten som utgör en gemensam nämnare för västerländska rättsordningar. Vår speciella processordning och meddelarfriheten kan framstå som aparta inslag i en yttrandefrihetsreglering i andra rättsordningar.

Censurförbudet, däremot, torde sällan ge upphov till förvåning. Det är centrum i det demokratiska solsystemet. Själva kärnan av det rättsliga skyddet för yttrandefriheten.

Censurförbudet är, tror jag, mer än andra aspekter av yttrandefrihetskomplexet förknippat med den horisontella relationen mellan stat och individ. Det är den offentliga övermaktens censur som förbudet träffar. Förhandsgranskning av böcker, tidningar och filmer, som utförs av statliga organ, är de omedelbara associationerna.

Det är alltså ovanliga saker i mogna demokratier. Det förekommer i och för sig. När det gäller granskning av information som ska tillställas barn är det inte så ovanligt med begränsningar också i form av förhandsgranskning. Men censur av information till vuxna är väldigt ovanligt. Det kan dock vara värt att påminna om att Sverige avskaffade vuxenfilmcensuren, världens äldsta filmcensurreglering, så sent som år 2010 (men då hade den inte använts sedan Casino klipptes ned 1995 – en censur som fick regissören Martin Scorsese att reagare starkt).

Det är framför allt när makten att förhandsgranska och begränsa ligger hos staten eller någon företrädare för det allmänna som  ordet censur brukar användas. Ur själva frihetssynvinkeln, möjligheten att få yttra sig fritt i den egentliga bemärkelsen, kan emellertid även privaträttsliga subjekt (företag, andra människor, föreningar) agera censor.

Om jag fysiskt håller för munnen på min kollega varje gång hon försöker yttra sig censurerar jag henne. Det har inte samma moraliska eller rättsliga relevans som när det är offentliga institutioner som censurerar, men ur frihetsperspektivet i en mer konkret bemärkelse kan det privata censurerandet ha samma praktiska betydelse.

När det gäller skyddet för yttrandefriheten, och i synnerhet när man talar om det rättsliga skyddet för yttrandefriheten, är det den offentliga censuren som är den självklara fienden. Min mun över din mun är förstås inte tillåten i normala fall. Det kränker förutom din yttrandefrihet mer uppenbart också din fysiska integritet, din fysiska person. Sådana kränkningar hanteras inom ramen för vanliga straffrättsregleringar. Det betraktas alltså sällan som en sak som förtjänar det särskilda konstitutionella skydd som vi anser att yttrandefrihet fordrar.

Det här är en iakttagelse som kan göras mer eller mindre generellt. Det handlar inte bara om handen på munnen utan över huvud taget om horisontella yttrandefrihetskränkningar. Sådana kränkningar är i allmänhet förbjudna. Men det kallas sällan censur. Och, vidare, den särskilt upphöjda formen av förbud som offentlig censur faller under uppställs inte för den privata.

För att uttrycka det tillspetsat på gränsen till missvisande: Censurförbud är något för staten och de offentliga organen. För privaträttsliga subjekt räcker det med vanliga handlingsregler.

När de svenska tidningarnas ansvariga utgivare ändrade sina regler för kommentarsfälten kritiserades det aggressivt av personer, främst anonyma personer, inte sällan personer som menar att deras negativa åsikter om invandringspolitik eller jämställdhetspolitik motarbetas av ”systemet”, som också anklagade utgivarna för att ägna sig åt censur när förhandsgranskning infördes. Det var något som många skrattade eller log överseende åt. Även jag. Det är ingen mänsklig att få skriva negativa saker om muslimer på Aftonbladet.se. Censurordvalet uppfattades som missvisande och fånigt i sammanhanget.

Denna karakteristik tror jag träffar föreställningarna om censurförbudets funktioner och placering i det rättsliga systemet. Historiskt är det inte så märkligt. Censurförbudet har som skyddsobjekt kommunicering av information. Särskilt i formen av tidningar, böcker eller, senare, radiosändningar, filmer och tv . En av huvudtankarna bakom ett förbud mot censur är att det lägger hinder i vägen på just kommunikationen.

Det är spridningen av en bok, inte t.ex. skrivandet av den, som en censur primärt tar sikte på. Filmcensuren förhindrade således mig från att se de scener i filmen Cobra (med Sylvester Stallone) som jag helst ville se när jag var 15 år gammal. Men den förhindrade inte Sylvester Stallone eller filmbolaget från att spela in filmen.

Traditionellt har staten och det allmänna haft stark kontroll över kommunikation av detta slag. I Sverige så satt staten på makten över såväl posten som telefonin genom postverk och televerk. Filmindustrin var förvisso privat, men lätt att kontrollera till följd av tidigt utvecklade de facto-oligopol. När staten har kontrollen över kommunikationen genom att äga eller fullständigt kunna ha insyn i kommunikationskanalerna är det naturligt att fokusera de yttrandefrihetsrättsliga skyddsmekanismerna till den offentliga censuren. Men det ser ju helt annorlunda ut idag.

Det är inte bara det att informationsflödet är i grunden av ett annat slag idag än när censurförbudet växte fram i lagstiftningen. Det är också så att det offentliga ägandet och kontrollen har nedmonterats till, vad som för en äldre generation måste framstå som, oigenkännlighet.

I ett samhälle där det finns oändligt många, eller i alla fall tillräckligt många, alternativa informationsförmedlare blir risken för censur i allmänhet – men inte alltid – mindre påtaglig. Så länge tillräckligt många konsumenter önskar en kommunikation utan förhandsgranskning och risker att bli bortsorterad kommer man att rösta med fötterna och välja företag som står för frihet.

Problem uppstår emellertid om det bara finns ett företag. Det är lätt att rycka på axlarna åt att näthatarna inte får ösa sin galla över migrationspolitiker i Aftonbladets kommentarsfält. Det finns andra kommentarsfält. Det är lätt att starta sitt eget kommentarsfält. Det är kanske inte någon som läser mig om jag startar mitt eget kommentarsfält, men det är av begränsat intesse ur yttrandefrihetssynvinkel. Att mina yttranden inte tilldrar sig andras intresse är inte en frihetsfråga. Men när kommunikationstekniken fullständigt domineras av en aktör, ett företag, kommer frågan i ett annat ljus.

Det idag mest tydliga exemplet är Facebook. Facebook dominerar fullständigt social kommunikation av ett visst slag. Dessutom har Facebook integrerats med andra kommunikationsformer än bastjänsten. Idag krävs det ett Facebook-konto för att kommentera i många andra sammanhang på Internet och det har knutits till andra tjänster.

Om Facebook stänger av en användare så innebär det inte bara att hennes möjlighet att uttrycka sig begränsas på det sätt en avstängning från ett kommentarsfält innebär. Det är något mer. Det är en avstängning från en fullständig kommunikationsform. Det är mer som att bli utslängd från telenätet eller att bli svartlistad hos Posten för 50 år sedan (d.v.s. innan egentliga konkurrenter kom in på marknaderna och när statliga institutioner stod för verksamheten). Sådana avstängningar kan inte sägas innebära ett kommunikation fullständigt omöjliggjordes.

Det gick att kommunicera även utan telefon eller via brev 1961. Man kunde alltid resa till den man ville tala med. Man kunde alltid leverera brevet till fots. Men att inte få tillgång till den infrastruktur som dessa innebar något mer än att kommunikationen inte möjliggjordes. Att inte få tillgång till de dominerande kommunikationsverktygen innebär något mer än att inte erhålla en nyttighet. Det innebär att de facto möjligheten att få yttra sig beskärs. Om begränsningarna görs med hänvisning till innehållet i det som kommuniceras kallar vi det för censur, om det sker genom statens eller statliga myndigheters agerande. Men hur är det då med privata företag som Facebook?

En fråga på vägen rör på vilka grunder de privata aktörerna kan tänkas omöjliggöra en person från att använda deras teknik. En skillnad mellan vår tids dominerande kommunikationsteknologier och de traditionella kanalerna för kommunikation som styrdes av staten är att de privata aktörerna har större synpunkter på vad vi talar eller skriver om. Facebook bryr sig mer om innehållet i mina meddelanden än Posten. Twitter har större intresse av hur jag uttrycker mig än Televerket hade. Användarregler för de dominerande kommunikationskanalerna har åsikter om vad vi uttrycker för åsikter i betydligt större utsträckning än tidigare. Följer jag inte Facebooks regler genom att till exempel göra statusuppdateringar som uppfattas som stötande så kan jag stängas av.

Det för mig fram till min poäng. Censurförbudet är en central beståndsdel i yttrandefrihetstanken, kanske den allra mest fundamentala. Förbudet tar sikte på det offentligas ingripande i privat kommunikation. Men hur förhåller sig tanken bakom censurförbudet till det faktum att det kommunikativa klimatet idag är i grunden helt annorlunda.

Vissa företag har idag sådan ställning att de saknar egentliga konkurrenter inom det segment av den digitala kommunikation som verkar inom. Dominansen föder dessutom dominans. Antalet användare av en tjänst är ofta avgörande för vilken tjänst som uppfattas som attraktiv. Facebook är attraktivt eftersom min kusin, min kollega och den där roliga killen jag träffade på språkresan i Hastings 1986 deltar. Om Facebook filtrerar mina meddelanden, eller stänger ute mig på grund av mina kontroversiella yttranden, eller avslutar mitt konto efter att jag uttryckt kritik mot en makthavare – är det då censur? Eller, för att ställa frågan annorlunda, är det inte rimligt att de tankar som ligger bakom censurförbudet kan ge upphov till frågan om det går att ställa vissa särskilda krav på de aktörer som dominerar i ett kommunikativt segment.

Om censurförbudstanken ska antas ha relevans för privata aktörer väcks frågan om vilka konsekvenser det ska få. Det är en annan fråga än den jag ställer i detta sammanhang och den ger upphov till stora svårigheter. Om staten skulle få för sig att framtvinga ändringar av privata kommunikationsföretags användarvillkor med innebörden att de måste tillåta även andra yttranden än de idag tillåter kommer invändningen om ägarens frihet att själv kunna välja villkoren för sin produkt som ett brev på posten. (Eller som ett DM på Facebook.) Å andra sidan kan staten i allmänhet invända att Internetföretaget använder sig av och drar fördelar av en infrastruktur som staten varit med om att ta fram – kabelnät som finansierats av skattebetalarna, IT-kompetens som växt fram i offentligfinansierade undervisningsmiljöer, etc. – och det i sig medför att det går att ställa krav på att företag accepterar att ta ett medansvar för demokratiska grundvärden. Det här kan man vrida och vända på fler gånger. Men det är som sagt en annan fråga. Min huvudfråga här är mycket enklare, men ändå svårbesvarad.

Är det censur när de dominerande sociala medie-företagen styr innehållet i vår kommunikation under ett hot om sanktioner.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.