”Fy fan vad jag hatar jurister”, skrev redaktören på Twitter igår. Anledningen till utfallet var att de poliser som åtalats för bland annat tjänstefel efter att ha ingripit mot den mobiltelefonfilmande journalisten Jesper Nilsson i tunnelbanan friades. (DN.) Kritiken mot domen har varit stark. Som vanligt sveper de flesta kritikerna av domen över alla enskilda omständigheter i fallet. Jag har t.ex. inte sett någon som tar på allvar att även i ett fall som detta den minsta tvekan om vad som hänt skall sättas på de tilltalades, dvs polisernas, pluskonto. Tingsrättens friande dom är nämligen delvis ett tydligt utflöde ur denna rättssäkerhetstanke: Tveksamheter om händelseförloppet läggs till grund för den friande domen avseende en del av åtalet. Men, det sagt, så framstår domen som konstig på en punkt. Jag kommer till det strax.

Friandet av polismännen bygger bland annat på en tämligen okänd ansvarsfrihetsgrund. Faktum är att jag själv inte hört talas om den innan domen och då har jag ändå ägnat en del eftertanke åt just ansvarsfrihetsgrunder. Det här förtjänar en liten utvikning.

Om jag hade gjort som poliserna i tunnelbanan gjorde – tagit i från någon hans mobiltelefon och tryckt upp honom mot en vägg – så hade jag dömts för brott. Men ibland kan handlingar som i andra fall är straffbara vara befriade från ansvar. Om en handling görs i nöd eller i självförsvar t.ex. Eller om det finns ett samtycke.

När det gäller poliser finns det en särskild ansvarsfrihetsregel. Den följer av polislagen och hänger samman med polisens våldsmakt. Om en polis ingriper med stöd av polislagen och använder våld så går hon fri från ansvar. För att en polis ska ha rätt att använda våld krävs dock att hon agerar för att avvärja ett brott eller för att rädda någon i fara. (Tingsrätten beskriver detta pedagogiskt.) Vad Jesper Nilsson enligt poliserna gjorde sig skyldig till var brottet ofredande. Ofredandet bestod i att Nilsson filmade poliserna. För att ett ofredande ska anses ha inträffat krävs att beteendet var ”hänsynslöst”. Att fotografera någon kan endast i extrema fall anses hänsynslöst – i realiteten tror jag att det är svårt att anse att ett fotograferande någonsin kan anses vara som ofredande med mindre kameran trycks upp i ansiktet och rent fysiskt angriper personen. Tingsrätten konstaterar också att Nilsson inte gjort sig skyldig till ofredande. När poliserna använde sig av våld för att avvärja ett brott så hade de alltså fel: Det var inget brott. De använde sig av våld för att förhindra en laglig handling.

Vad tingsrätten istället gör är att placerar händelsen under den möjlighet till ansvarsbefrielse som jag alltså inte hört talas om tidigare, nämligen ”putativ laga befogenhet”. Denna ansvarsbefriande reglering innebär att om polismannen felaktigt trodde att hon var utsatt för ett brottsligt angrepp så kan det vara ansvarsbefriande. Det här tror jag får röda lampor att blinka hos många jurister som inte hört talas om denna särskilda ansvarsfrihetsgrund tidigare. Det är nämligen väl känt att okunnighet om lagen inte är ansvarsbefriande (till skillnad från okunnighet om fakta som kan vara ansvarsbefriande). Att jag tror att jag har rätt att kopiera filmer och sälja i bekantskapskretsen friar mig inte från ansvar. Men när det gäller poliser ligger det tydligen annorlunda till. Om en polisman tror att han är utsatt för ett brottsligt angrepp till följd av ett missförstånd om straffreglerna och använder våld så kan han slippa undan ansvar. Det här är förstås i sig märkligt. Just polisen borde man ju kunna kräva än mer av när det gäller kunskap om straffreglerna. (Däremot måste naturligtvis även poliser kunna undgå ansvar när de misstolkar faktiska omständigheter.) Men även med denna särskilda ansvarsfrihetsreglering framstår domen som märklig.

Om man ser till situationen i sin helhet så framstår det som väldigt konstigt att Nilssons kamera ens för poliserna själva skulle kunnat uppfattas som ett hänsynslöst kränkande. Styrkebalansen i situationen kan man ju inte bara bortse från här: Å ena sidan har vi en ensam person med kamera, å andra sidan har vi två betydligt mycket större beväpnade poliser. Situationen i sin helhet framstår som aggressiv när man ser den film som spridits från tunnelbanan – och den aggressivitet som filmen visar upp är främst att tillskriva poliserna, vilket ger en bild av hur situationen i sin helhet kan ha tett sig (även om filmen bara fångar en del av förloppet). Poliser måste dessutom räkna med att bli granskade, synade, ifrågasatta. Tingsrättens konstaterande att poliserna måste ha trott sig vara utsatta för ett brottsligt angrepp framstår sett till helheten som besynnerligt.

En annan sak. Domskälen har kritiserats för att tingsrätten beaktat Nilssons politiska uppfattning. Domstolen skriver nämligen så här: ”Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen”. Det här uttalandet har, vilket knappast överraskar, provocerat – domstolen gör en politisk bedömning av händelsen! Men så är det inte. Uttalandet om Nilssons politiska inställning görs i sammanhanget av en bedömning om hans trovärdighet. Kontexten är denna:

”Nilssons agerande omedelbart efter händelsen, tillsammans med den omständigheten att han själv inte anmält det inträffade till polisen, är ägnat att ge visst stöd åt hans berättelse. Av vad som framkommit vid förhör med Nilsson under huvudförhandlingen framgår dock att han inledningsvis överdrivit såväl det våld som riktats mot honom själv som bryskheten i polismännens agerande vid deras föregående diskussion med ett antal ungdomar i anslutning till tunnelbanestationens spärrlinje. Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen.”

Med andra ord säger domstolen att det framstår som att Nilsson möjligen överdrivit sina uppgifter för att göra en politisk poäng. Att politiska uppfattningar i ett sammanhang kan ha relevans för en trovärdighetsbedömning är inte så märkligt.

*

Jag noterar med viss förvåning att Jesper Nilsson inte yrkade skadestånd på civilrättslig grund. Det hade kanske varit en god idé med tanke på hur avgörandet nu föll ut.