Filosofer verksamma i den praktiska etikens hägn älskar enkla principfrågor. Ofta handlar frågorna om livets värde. Abort, dödsstraff, preventivmedel är företeelser som passar sådana resonemang som handen i handsken. Men här är – tror jag – en ny variant på temat. (Frågorna är alltså inte nya. Tvärtom. De är asgamla. Men inramningen är ny.) 

I senaste numret av Spectator ägnar Carol Sarler sin krönika åt det litet svårförståeligt valda hatobjektet gamla pappor. Hon är inte originell i sitt pekfingerhöttande åt pappor. Pappor är ett vanligt hatobjekt. Frånvarande pappor är t.ex. en grupp som ofta ägnas smälek även från människor som inte vet något om varför de är frånvarande. Pappor som inte tar ut sin föräldraledighet är en ny hatkategori i Sverige. För att inte tala om att pappor – ja, idag faktiskt – som grupp misstänkliggörs som potentiella sexförbrytare mot våra egna barn. Men Sarler har alltså ett annat fokus. Hon stör sig på gamla pappor, män som blir pappor vid hög ålder.

Bakgrunden till Sarlers artikel är att tidningsmannen Donald Trelford – som jag aldrig hört talas om innan jag läste senaste Spectator vilken för övrigt också innehöll massor med andra hatfyllda och fantastiskt underhållande betraktelser om allt från Bono till mellanösterns politiska kultur –  blivit pappa vid 73 års ålder. Och andra gamlingar har gjort samma sak, beskriver artikeln, som Pavarotti och Clint Eastwood. (Inga likheter i övrigt.)

Det finns säkert massor med svårigheter att bli förälder till en bebis i sjuttioårsåldern. Jag var själv i 30-årsåldern när jag blev pappa första gången och jag har fortfarande inte hämtat mig från utmattningschocken. Även för den sjuttioåriga man som är ett fysiskt praktexemplar lär en del åldersrelaterade krämpor eller hinder ha infunnit sig. Dessutom talar statistiken mot att en 73-årig nybliven far kommer att få delta i sådana upplevelser som man som pappa hoppas få dela med sitt barn: Examen, bröllop, disputationsfest – sån’t. Men det är inte det som Sarler slår ner på. Så här skriver hon:

”But if there is a price to pay it won’t be the proud parents paying it. Even at the point of conception there are medical concerns for the child — concerns that Trelford swishes away with a brisk ‘my age never seemed to be a problem from a medical point of view’. Really, Donald? Are you now so far removed from journalistic research not to have discovered that sperm has a sell-by date? That children of older fathers are almost twice as likely to die before adulthood? That the chance of schizophrenia is three times as great? Down syndrome four times? Autism six times? Did you wonder why sperm banks won’t take samples from anyone over 39? Some of us might at least have mulled it over.”

Det kan man förstås göra. Fundera alltså. Men vad borde resultatet av en sådan fundering bli? Vad är det för etiska ställningstagande som vi ställs inför här? En gammal man kan ofta fortfarande skaffa barn, men risken för att sjukdomar drabbar barnet är uppenbarligen därmed större. Nu är det förstås inte bara gamla män som bär på sådana risker. Alla med ärftliga sjukdomar i familjen känner till dilemmat. Men låt oss hålla oss till just de gamla männen. Om jag som 73-årig man har den ovanliga möjligheten att fullt tänka igenom valet – barn eller inte barn – innan en befruktning sker, så kanske jag vill väga in att risken för schizofreni ökar med 300 % till följd av min ålder. Att risken för Downs syndrom och autism också ökar kraftigt. Hur skall man förhålla sig till det?

1. Det kan konstateras att sannolikheten för dessa sjukdomar fortfarande inte kan betraktas som väldigt hög. Nu beror det förstås på vad man menar med en hög sannolikhet, men kanske många kan enas kring att en hög sannolikhet är nivåer där det är mer sannolikt att sjukdomen infinner sig än att den inte gör det. En stor risk är, om man håller med om det, över 50 %. Här rör vi oss med lägre sannolikhetstal. När blir sannolikhetsökningen etiskt relevant? Vad är det närmare bestämt som gör sannolikhetsbedömningen etiskt intressant – i ett sådant här fall?

En ökad sannolikhet för ett dåligt, ovärdigt eller slitsamt liv är naturligtvis inte etiskt ointressant. Men när blir det intressant? Om min rökning medför en tvåprocentig sannolikhetsökning för cancer hos avkomman – är det en relevant faktor i bedömningen av om jag borde skaffa barn? Om den scharlakansfeber jag hade som barn medför en promilleökning av risken för någon sjukdom hos barnet, är då det intressant?

2. Hur skall de olika sannolikhetsökningarna, som hänger samman med ålder, aggregeras? Om jag, för att ta ett parallellt exempel där ansvarsfaktorn blir tydligare, till följd av mitt ostridigt omoraliska leverne – jag har levt i barer med dåliga kvinnor och män som sällskap, och dessutom inte ätit vegetariskt – ådragit mig en åkomma (ofarlig för mig själv) som innebär att min eventuella avkomma har 5 % högre risk för leukemi, 15 % högre risk för autism och 35 % högre risk för tandskörhet. Hur skall dessa sannolikhetsökningar läggas samman i min etiska värdering inför mitt val? Finns det över huvud taget en gemensam värdeskala för dessa sannolikheter?

3: Vad är det som den etiska sannolikhetsanalysen borde beakta? Om det är negativa utgångar som skall bedömas måste vi fråga oss vem som skall bedöma om det är en negativ utgång. Downs syndrom och autism är kanske självklart negativa egenskaper. Men är vi helt säkra på att den som föds med Downs syndrom själv anser att det var negativt att födas med syndromet, givet det tillstånd hon befinner sig i? Den människa som föds med en sådan allvarlig autism att hon helt saknar förmåga att kommunicera kan kanske inte utvärdera sin egen situation över huvud taget. I ett sådant läge kan hon kanske inte heller utvärdera om det var negativt att födas med autism. Är det då ett negativt?

4: Hur allvarligt negativ måste utgången vara för att vara relevant? Jag var själv ett öronbarn. Jag hade upprepade smärtsamma öroninflammationer när jag var liten, vilket släppte någon gång i tioårsåldern. Jag kommer inte ihåg exakt. Minnet sviker vid min höga ålder. I vilket fall: Om det finns en risk för att mina barn också får en förhöjd risk för öroninflammationer, är det något jag borde beakta när jag funderar över om jag skall skaffa barn? Måste det vara sjudomar som cancer? Varför då?

5. Låt oss skjuta fram övervägandet något. Om 73-åringen på dagen för nedkomsten av barnmorskan får en fullt frisk men något kladdig bebis i sin famn så kanske han efter Sarlers krönika ser framför sig en fördömd människa. ”Stackars liten, du går en dyster framtid till mötes”, flämtar pappan i takt med pacemakerns surrande ljud medan han förstrött petar in håret som vuxit ut ur öronen. Han vet att prognosen för det lilla skrikiga byltet är betydligt sämre än om han varit 40 år yngre. Ack, ja.

Men nu är barnet redan fött. Vad gör vi då? Det etiska övervägandet kokar därmed ned till följande: Vilken sannolikhet hade barnet haft att överleva om jag aldrig hade skaffat det? Ja, sannolikheten är förstås noll. I den etiska utvärdering som Sarler menar att den åldriga pappa-prospecten borde utföra just till följd av sin ålder innan han skaffa barn så har vi egentligen följande i vågskålarna: I ena vågskålen lägger vi de ökade riskerna för sjukdomar. Men vad lägger vi i den andra skålen? Möjligheten att skapa ett liv. Ett unikt liv, som eljest inte hade existerat.  

För att en utvärdering över huvud taget skall vara intressant så måste det finns något som gör att en ökad risk för sjukdomar kan teoretiskt övertrumfa värdet av livet. Utilitarister kan nog hitta argument för detta. De kan hitta argument för alla stötande positioner. Men för oss andra framstår avvägningen väl närmast som självklar: Självklart övertrumfar värdet av livet allt annat i en sådan analys? Den som föds har det alltid bättre än om hon inte fötts. (Jag vet att det finns de som menar att det i extrema fall kan ligga annorlunda till. Men bortse nu från de extrema fallen.) Den som får ett barn prisar ofta det nya livet lika högt.

6: Om det finns en teoretisk möjlighet att sannolikheten för att en potentiell avkomma kan drabbas av sjukdomar kan betraktas som ett sådant värdeargument som överväger värdeargument som talar för livet i sig själv hamnar vi i den återvändsgränd som utilitarister ofta hamnar i. Varför skall inte samma värdeargument kunna göras gällande även efter att barnet ha fötts? Och vad skall konsekvensen bli för det fall pappan inser att i just det här fallet så väger riskbilden över värdet av livet, i enlighet med de riktlinjer som han kunnat etablera för en sådan utvärdering? Valet står nu alltså inte mellan att inte bidra till en befruktning, utan mellan att låta leva och att avsluta liv. Rättighetstanken kan förstås kicka in även för den som menar att sannolikhetsbedömningar kan ha relevans vid valet innan befruktningen: Det är skillnad på att inte skapa liv och att påverka ett redan uppkommet liv i främjande eller motverkande riktning. Men för att rätten till liv skall vara relevant måste vi också tillskriva livet ett värde. Och hur kan den som menar att, t.ex., en extremt hög sannolikhet för en dödlig sjukdom hos ett barn bör kunna övertrumfa värdet av livet i sig någonsin kunna ställa sig bakom rätten till liv om hon samtidigt vill vara konsekvent?

Se där, Carol Sarler. Man börjar med  några gliringar om att det är svårt för geriatrikern att byta blöjor. Och så slutar det med inkommensurabilitetspåståenden, Nozicks drömexperiment och frågan om postnatal abort, utilitarismens alldeles egna Godwin’s lag. Men klaga inte på mig. Det var du som började. Du skriver nämligen också så här: ”We all assess risk, all the time, and it may well be that the Trelfords found acceptable, for whatever reasons, a degree of probability that you or I might not.” Inte vet jag hur Donald Trelford och hans hustru resonerat. Men det kan vara fullt möjligt att de betraktar riskavvägningen utifrån andra premisser än du.